No time to die (2021 Storbr)

Som vissa av oss har väntat, först konstrade Daniel Craig och sa att han hellre skulle skära upp handlederna än att spela Bond igen innan han efter ett par lockmiljoner hoppade på tåget. Sedan hoppade regissören Boyle av filmen och man var även tvungen att sy ihop ett nytt distributionsavtal. Än var det inte slut på eländet, Craig skadade sig under inspelningen och när äntligen allt var klart för premiär blev det pandemi men förra torsdagen fick jag äntligen se filmen.

Spectre avslutades med en high note där Bond och Madeleine åkte iväg som ett nyförälskat par. Säg den lycka som varar snart är 007 singel igen och har ett behagligt liv på Jamaica. Felix Leiter söker upp honom och ber Bond att hitta en rysk forskare i Havanna ett till synes enkelt uppdrag men det sätter igång en händelsekedja som utmynnar i troligen Bondvärldens största WTF. Kanske tom ett så stort WTF att jag får ställa mig frågan om No time to die är en Bondfilm. Den diskussionen får dock vänta till ett senare inlägg.

En av mina favoritscener i filmen där 007 faktiskt en kort stund funderar på att kasta in handsken för gott. Craigs blick och minspel är här top-notch

När eftertexterna rullade på Dune som hade ungefär samma speltid som No time to die skänkte jag ett tack till högre makter att den sega föreställningen var slut. I No time to die blev min spontana tanke istället ”Va är det redan slut”. No time to die är en underhållande film som trots sin speltid innehåller få döda punkter och har en historia som hela tiden rör sig framåt.

Öppningsscenen är den längsta bland filmerna om 007.

Filmen innehåller en hel del bra actionscener b.la är öppningsscenen magnifik och en jakt på Bond i en dimmig norsk skog är väl iscensatt. Överlag är filmen otroligt snygg. Finalen i skurknästet beträdde närapå klassisk mark då dess scenografi påminde en hel del om Ken Adams skapelser i de tidiga Bondfilmerna. Vill också ge ett plus till dialogen som var ovanligt välskriven för att vara en Bondfilm.

Man får faktiskt två ”gunbarrel” sekvenser” i filmen. Först den vanliga och en senare i filmen.

Skådisarna är ett kapitel för sig och jag undrar om inte detta är den Bondfilm som har de bästa skådisarna och prestationerna i hela serien möjligen i konkurrens med OHMSS. Craig tangerar Connery i rollen som Bond och jag har numera svårt att säga vem jag gillar bästa av de två. Ana de Armas är inte annat än fantastisk som CIA-agenten Paloma som bara haft tre veckors (?) utbildning. Bara hennes medverkan och scenerna i Havanna är värd biobiljetten. Léa Seydoux var ett av de svagare korten i Spectre men i No time to die har hon växt in i rollen och var oväntat bra. Även Waltz som är med i en kort scen som Blofeld är avsevärt ruggigare än den uppsluppne filur han var i Spectre. Den nya 007 var en frisk fläkt men lite underutnyttjad och som vanligt var Bonds kollegor som hängt med i de senaste filmerna stabila.

Bäst i filmen Ana de Armas som Paloma.

Kvar är då skurkgalleriet som jag fann bra men kanske lite hafsigt skriva. David Dencik är iofs mest en comic relief som gränsar till överspel men han störde inte. Dali Benssalah med sitt bioiska öga var en duglig henchman och Billy Magnussen i rollen som den flinande Logan Ash var så pass sliskig att jag gottade mig när han till sist mötte sitt öde. Huvudskurken Lyutsifer Safin spelas av Rami Malek och vad jag förstått tycker många att han är lite trist. Jag fann honom däremot riktigt creepy med sin entoniga röst. Däremot var hans agenda något oklar. Finalen i skurknästet känns lite svajig där manusförfattarna mest verkat koncentrerat sig på finalscenen än vägen dit.

Lyutsifer Safin. De senaste filmerna med Craig har skurkarnas drivkraft varit hämnd. Bra tema men det känns lite repetitivt när man nu kör det för tredje gången på rad.

När det rör manus dras Craigs senare filmer med ett problem nämligen att de är en sammanhängande historia. Detta var inte tänkt från början vilket har gjort att man får ta till en del lösningar som inte alltid är eleganta speciellt i Spectre blev det lite väl mycket av den varan. I No time to die märks denna retroaktiva manuslappning av men inte så det stör nämnvärt. Tanken med ett storyarc över flera filmer har i vart fall varit ett intressant grepp men som dock kunde ha gjorts bättre. Får se hur väl det funkar när jag ser filmerna i ett svep i framtiden.

De stora problemen jag har med filmen kommer jag inte att ta upp här de kommer i en framtida Filmitch filosiferar och har mer med de val man gjort med karaktären Bond än själva filmen. Vill man se en actionfilm som berör (filmens absolut sista scen var dammig) är No time to die definitivt en film som rekommenderas. Om man däremot är aningens Bondkonservativ är risken att man promenerar hemåt efter biobesöket både skakad och rörd men kanske inte av den anledning filmens skapare tänkt sig.

Regi: Cary Joji Fukunaga

Betyg (som actionfilm): 8/10

som Bondfilm har jag inte bestämt mig än.

Henke har skrivit om filmen. Läs vad han anser här

 

Mentiras y gordas (2009 Spanien)

Den engelska titeln på denna film är Sex, party & lies vilket ganska väl beskriver handlingen. Då jag har tillgång till en spanskalärare på jobbet bad jag henne översätta Mentiras y gordas och då fick titeln en helt annan innebörd nämligen Lögner och tjockisar! Nu kan man undra varför jag sätter mig och glor på en något obskyr spansk rulle där landets då blivande kulturminister stod för manus? Trogna läsare av bloggen har naturligtvis räknat ut att svaret är Ana de Armas.

Filmen utspelar sig i Alicante där vi får följa en grupp ungdomar som glufsar i sig droger, går på rave och har en hiskligt massa sex. Lögnerna står Armas för då hennes rollfigur Carola lägger an på bästa kompisens (vars namn jag glömt bort) kille och sätter på honom på en offentlig toalett. Han är i sin tur inte speciellt intresserad av någon av de två tjejerna om det inte rör sig om sex.

I filmens mitt har flertalet rollfigurer sex på olika ställen och filmen klipper mellan dessa sexscener och jag börjar undra över vad det är för film den arma Armas valt att delta i?  Tjockisen är f.ö Carolas väninna som efter att ha blivit dumpad av sin otrogne pojkvän  bekymrar sig över sin vikt. Carola, det falska stycket,  tröstar henne och försöker få väninnan att äta mindre glass.

Ja ni hör hur det låter – ännu en dikeskörning av Ana de Armas. Nåväl vi får väl hoppas att nästa film är bättre.

Regi:Alfonso Albacete, David Menkes

Betyg: 2/10

The Night clerk (2020 USA)

Bart lider av grav asperger men har hittat ett passande jobb som nattportier. Då Bart är lite av en fuling har han installerat dolda kameror på hotellets rum. Han spelar in gästerna och sitter sedan hemma i sin källare och glor på filmerna. En natt ser han ett mord begås på ett av rummen och plötsligt är han huvudmisstänkt. Det blir än mer problematiskt för Bart då den undersköna och vänliga hotellgästen Andrea (spelad av självaste Ana de Armas) riskerar att bli mördarens nästa offer.

Jag hade min förhoppningar att Ana de Armas skulle lysa upp vintermörkret något men det sket sig rejält. Hon verkar ha en 2/3;s karriär, på varje bra film hon gör går det två rejäla stinkare. Vart ska vi börja i nysta i detta sorgebarn till film? Vi kan börja med att än en gång får man som tittare genomlida en Hollywoodproduktion med ett funktionshinder som rafsas ihop lite på höften och bygger på en och annan fördom. Filmen är fullproppad med logiska luckor och alla rollfigurer beter sig märkligt, allt från Armas rollfigur som agerar helt obegripligt till mordutredaren som verkar ha fått sin polisbricka i ett flingpaket. Armas och Tye Sheridan som spelar huvudrollerna gör vad de kan med sina risigt skrivna rollfigurer så ingen skugga ska falla på dem. De behövde väl pengarna och Sheridan fick betalt för att hångla lite med Aramas. Inte tvi vale.

Vid eftertexterna funderar jag mest på två saker: Av alla manus som flyter runt i Hollywood var detta verkligen det bästa man hittade? Den andra frågan rör Helen Hunt som spelar Barts mamma. Vad är det för fel på hennes ansikte? Det ser ut som en dödsmask. Läpparna rör sig när hon talar i övrigt är helan fejan död. Överdos av botox? Någon sjukdom? Vad det än beror på blir resultatet i alla fall creepy.

Inte bottenbetyg (Armas är ju med!). Verkligen inget att lägga tid på  om man inte likt jag vill se allt hon är med i.

Regi: Michael Cristofer

Betyg: 2/10

Knives out (2019 USA)

Det är alltid trevligt med  pusseldeckare eller who dunnit som genren heter på engelska. Regissören Rian Johnsons film Knives out hör till denna genre men han har s.a.s vridit kniven ett kvarts varv vilket gör att filmen blir både roligare och intressantare än vad jag förväntar mig av filmer eller för den del böcker inom denna nisch.

Filmen startar i gamla invanda spår. Deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas död morgonen efter sin 85 årsfest. Det ser ut som ett självmord men den inhyrde privatdeckaren Benoit Blanc anar ugglor i mossen då i stort sett hela hans familj haft både tillfälle och motiv. En halvtimme in i filmen avslöjas vad som hänt och vem den skyldige är för oss tittare. Då detta brukar vara drivkraften i en pusseldeckare (vem som begått brottet och hur det gått till) skulle man tro att filmen skulle självdö efter detta avslöjande men icke. Istället blir rullen än mer intressant och som tittare engagerar jag mig i en av filmens huvudpersoner, något som sällan sker i pusseldeckare.

Ovanstående stilgrepp räcker mer än väl för att höja Knives out ett snäpp men Johnson nöjer sig inte med detta. Han har lyckats få en hel del bra skådisar i små och stora roller b.la M. Emmet Walsh där jag utbrast halvhögt ”är han inte död” (tillägger här att jag och min kompis Stefan var helt ensamma på visningen)? I en deckare av t.ex Christie eller Carr är de inblandade inte så mycket mer än statister var uppgift är att svara på dektektivens frågor så denne kan lösa fallet. I Knives out sticker de flesta rollfigurer ut på ett eller annat sätt och filmen blir som sagt avsevärt mer underhållande.

I huvudrollerna har vi Daniel Craig som Blanc och Ana de Armas som Harlans sjuksköterska Marta. Craig är mycket rolig i sin roll och påminner om Hercule Poirot med både knepig dialekt och ett ego som fyller upp rummet han vistas i. Jag skulle mer än gärna se fler filmer med Blanc som löser mordgåtor. Armas är Armas och det räcker mer än väl för mig kul dock att hon fick mer att jobba med än i spektaklet The Informant.

Nu är det inte bara Craig som är rolig, filmen är full av knepiga karaktärer och innehåller en hel del sköna och roliga repliker b.la ”And what did the Nazi Boy masturbating in the bathroom overhear? Jag vill nog hävda att Knives out är en av årets mest underhållande filmer – tack för det. Både Craig och Armas återkommer i nästa års stora filmbegivelse Bondfilmen No time to die. Härligt. Ja Armas har faktiskt hela sex filmer i pipelinen för 2020 – det verkar bli ett bra filmår.

Regi: Rian Johnson

Betyg: 8/10

Tre sekunder (2019 Storbr)

The Cure släppte plattan Wild mood swings för några år sedan. Namnet på den skivan beskriver mina känslor om denna film ganska så väl: Glädje – förväntan- förvirring – irritation och slutligen förtvivlan.

Irriterande nog missade/hann jag inte med rullen när den gick upp på biograferna vilket grämde mig en aning. Men lyckan log mot mig då den konstigt nog dök upp igen på Filmstaden i Karlstad och naturligtvis bokade jag snabbt en biljett för filmer med kubanskan Ana de Armas vill jag inte missa. Men säg den lycka som varar, i det här fallet ca trettio minuter in i filmen…..

Tre sekunder (The Informer) har en hel del som talar för sig: En handling som verkar vara bra och ett batteri med kompetenta skådisar b.la Joel Kinnaman, Rosamund Pike, Clive Owen och Ana de Armas. Bit för bit trasades mina förhoppningar och förväntningar sönder i biomörkret. Storyn om en tjallare som måste utföra ett sista riskfyllt uppdrag i fängelset innan han blir fri är bra men utförandet är alldeles för hafsigt framfört. Det känns som man haft material till en miniserie på en si så där tre fyra delar och sedan komprimerat detta till en långfilm på knappt två timmar. Ingen av rollfigurerna har en chans att sätta sig, de blir bara tomma karaktärer som blixtrar förbi på duken och jag bryr mig inte ett skvatt om hur det går för dem.

Personregin är bedrövlig och det verkar som att regissören Andrea Di Stefano gett skådisarna instruktionen att de ska hålla sig till en känsla filmen igenom.  Kinnaman ser sammanbiten ut, Owen är butter, Pike kvalfylld, värst i sällskapet är Armas som gör en Liv Ullman (utan huckle). Efter ett tag har det gått så långt att Armas väcker en irritation hos mig så fort hennes nuna dyker upp på vita duken speciellt då jag vet att hon kan skådespela och jag lägger hela skulden på en uppenbarligen inkompetent regissör som inte kan ge sina skådisar en vettig regi. Att Armas har en frisyr som man inte ens önskar sin värsta fiende gör inte saken bättre (håret borde banne mig listas som birollsinnehavare) och jag hoppas den hårstylisten inte får sätta sin fot i en filmstudio i framtiden. Det var med lätta steg jag gick in på biografen men det var en slagen man som stapplade ut.

Regi: Andrea Di Stefano

Betyg: 3/10

 

Por Un Puñado De Besos (2014 Spanien)

Sol har det inte lätt. Efter en svår depression orsakad av att hennes pojkvän dumpade henne samt smittade Sol med HIV har hon hållt sig undan det sociala livet. För att åtminstone komma lite på rätt köl sätter hon in en kontaktannons i hopp om att träffa en kille som bär på samma sjukdom. Sol får jackpot redan på sin första träff där hon möter webbdesignern Dani. Han är trevlig och ser riktigt bra ut och de två blir kära vid första ögonkastet, det Sol inte vet är att Dani seglar under falskt flagg och har helt andra intentioner – åtminstone till en början för vem kan motstå Sol då hon spelas av Ana de Armas?

Vi kan väl börja med vad som är bra med Por Un Puñado De Besos (ung. För en handfull kyssar). Det är trist nog inte så värst mycket nämligen förtexterna som var fantasifulla och fick mig till en början på rätt humör. Även Armas är bra även om hon får kämpa med en dialog som stundtals är så högtravande att jag storknar t.ex:

”Du är ju alldeles blöt!

-”Jag ville springa i regnet för att känna att jag lever

Kanske möjligtvis beror den styltiga dialogen på dålig översättning men då liknande trams dyker upp ett flertal gånger under filmens gång fäller jag hellre än friar. Stundtals är det faktiskt så illa att jag till slut sitter och spänner mig innan någon öppnar käften för man vet inte riktigt vad som ska trilla ut ur skådisarnas munnar.

Filmen har också sin beskärda del av något man skulle kunna kalla för småmärkliga scener som t.ex ”hoppa i sängen av glädje” (vem fan gör det om man inte är med i Konungens återkomst?), eller jubelrop av en icke existerande folkmassa när Sol och Dani kysser varandra blir detta en film som av och till besöker kalkonernas förlovande land. Än värre är att Armas och Martiño Rivas (Dani) har noll kemi. MEN det går inte att komma ifrån att Armas är oerhört charmig i rollen som den något impulsiva och naiva Sol samt att filmen har en del fina scener där det faktiskt blev lite smådammigt i rummet men så är jag också svag för romantiska filmer.

Märkligheterna fortsätt även under eftertexterna. Filmen handlar som sagt om HIV men i eftertexterna väljer filmmakarna att göra reklam över att man ska donera pengar till diabetesforskning.  Inget fel i det men det kändes aningens malplacerat.

Regi: David Menkes

Betyg: 5/10

Blind alley (2011 Spanien)

Förtexterna till dagens rulle hör till det märkligaste jag sett. Ana De Armas dyker upp i rutan iförd olika klädkreationer och ”dansar” till klämkäck musik. Frågor som rullar runt i min förvirrande hjärna är: Har jag av ett misstag råkat greppa en spansk buskis? Är det en latinsk version av Mazurka på sängkanten? Jag inser också med viss tillfredsställelse att jag dansar bättre än fröken Armas.

Jag biter dock ihop och i samband med att förtexterna slutar visar sig dessa ha en en viktig del i filmens vidare utveckling. Rosa (Armas) jobbar som städerska och drömmer sig bort. Hon går på olika skådespelarauditioner i hopp om ett annat liv och sent en kväll på väg hem från jobbet får hon ett samtal att hon gått vidare till nästa uttagning som danserska i en tv-show (och där kom förklaringen till förtexterna). Rosa behöver nu raskt tvätta sina scenkläder då auditionen är redan nästa morgon. Nöden har ingen lag och hon får gå till den slitna tvättautomaten som ligger på en bakgata. Därinne är det mörkt och murrigt och stället befolkas av obehagliga uteliggare och knarkare. Turligt nog kommer det in en snygg och trevlig kille som också har sena tvättvanor. Rosa verkar ha en riktigt turdag då hon både fått en jobbchans och kanske möjlighet till lite kärlek. Det sistnämnda skiter sig då hon gör misstaget att kolla in vad hennes nya bekantskap stoppat in i tvättmaskinen.

Blind alley är ett kammardrama som i stort sett utspelar sig på en tvättinrättning. Den blir aldrig speciellt spännande men å andra sidan är inte filmen tråkig och dryg 70 minuter försvinner ganska så snabbt. Regissören och manusförfattaren Antonio Trashorras är väl kanske inte den bäste och det finns en och annan scen i filmen som känns amatörmässig även manuset innehåller en och annan logisk vurpa men på det hela det en både lättsedd och lättglömd skräckis.

En rolig sak de hade med i manuset var att man försökte förklara Armas kubanska dialekt med att hon i en dialog berättar att hon emigrerat från Kuba. Jag lade inte märke till att hennes spanska lät annorlunda men för en spansktalande publik sticker troligen Armas dialekt ut.

Regi:  Antonio Trashorras

Betyg: 4/10

Sofias filmval hittar ni här

Fiffis filmval finns här

Blade runner 2049 (USA 2017)

Replikanten K jobbar som Blade runner (om man inte begriper den meningen är det lika bra att sluta läsa nu, ta och se filmen Blade runner från 1982 och återkomma). Under ett uppdrag kommer K något på spåren som, om det stämmer, hotar den redan sköra världsordningen. K får i uppdrag av sina chefer att lösa mysteriet men fler är intresserade av hans uppdrag b.la den pladdrige affärsmannen Niander och dennes mordiska assistent . En bit in i utredningen börjar spåren peka mot den sedan länge försvunne Blade runnern Deckard.

Jag kan kort konstatera att Blade runner 2049 är en värdig uppföljare till klassikern från 1982. Miljöer, musik, stämning och tempo är sig likt och de två rullarna flyter fint in i varandra. Jag gillade verkligen att man behållet känslan från förra filmen av att det är en hårdkokt framtidsdeckare som rör sig framåt i makligt tempo, t,om så makligt att regissören Villeneuve behöver nästan tre timmar på sig att berätta sin historia. I vanliga fall hade jag kreverat av rastlöshet men här blev jag istället förvånad när filmen var slut. Tre timmar flöt på ganska så behagligt.

Skådisarna är bra med en uttryckslös Gosling som replikanten K, en skrynklig Ford som repriserar sin roll som Decker. Filmens svagaste kort är väl Jared Leto i rollen som filmens skurk. Han har liksom inget att jobba med. De få stunder han är med kastar han ur sig en hel del floskler och inte så mycket mer. Hans rollfigur fyller ingen större funktion.

K har en hologrambetjänt, eller vad man nu ska kalla det, som spelas av Ana de Armas. Jag kände en viss oro när jag insåg att hon skulle vara med i filmen. Hon var i.ofs bra i War dogs men katastrofal i Knock knock. Frågan var om den förstnämnda filmen var ett lyckokast eller inte. Turligt nog klarade Armas sin prestation med glans och lyckades t.om med konsttycket att vara den rollfigur jag kände mest för i filmen. Vet inte om det kanske säger mer om filmen en hennes skådespelarprestation. Det känns dock lite avigt att det är ett hologram man bryr sig mest om.

Blade runner 2049 är en visuell och auditiv fest. Storyn har en och annan logisk lucka, berikar mig med ett par scener som jag gott kunnat varit utan och filmen är kanske liiiite för lång men fördelarna uppväger med råge nackdelarna. Definitivt en film för kommande årsbästalista.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg:8/10

En hel del filmspanare har sett denna rulle. Kolla in vad de tycker

Movies -noir

Jojjenito

The Nerd bird

Sofia

Fiffi

Henke

War dogs (2016 USA)

parnisostvolami563_1War dogs är ännu en av dessa rise and fall historier som jag är så omåttligt förtjust i. David harvar runt i Florida som massör, ett inte speciellt glamoröst jobb då klientelet verkar bestå av skrynkliga gubbar som gör sexuella inviter. När han stöter på sin barndomskamrat Efraim slår dessa unga män sina påsar ihop och lyckas mot alla odds bli relativt stora aktörer på den amerikanska vapenmarknaden. De köper upp vapen billigt och säljer vidare till den amerikanska armen. När de lyckas ro en jätteorder i hamn verkar det dock som de två kan ha tagit sig vatten över huvudet.

Detta var en otroligt underhållande film trots att ämnena vapenhandel och krig inte är speciellt trevliga. Regissören Todd Phillips som även gjort Baksmällefilmerna har knåpat ihop en sanslös och på sina ställen helt absurd historia. Det mest absurda är dock att man tydligen (åtminstone i filmens värd) utan några större problem kan bli grossist i vapen. Det som gör att Efraim och David lyckas så bra med sitt företag är att de högaktningsfullt skiter i lagar och regler. Vart vapnen kommer ifrån och vem man handlar med är inte speciellt viktigt utan mer av karaktären små problem som är till för att lösas på vägen.

Trots en speltid på två timmar blev filmen aldrig tråkig. En bidragande orsak till detta var just den absurda känslan jag fick under speltiden och satt undrades över om det verkligen kan och får gå till så här. Någon uns av sanning har nog historien då det är en s.k BOATS men hur sann historien är vet jag inte då jag inte googlat dessa företagsamma herrar. Teller och Hill som spelar huvudrollerna kompletterar varandra bra och de är understödda av en hel del bra skådisar i birollerna. Då filmen har en dansscen i slowmotion hamnar den definitivt på plussidan hos mig. Det går alltid bra att stoppa in en dansscen i de flesta filmer och som sagt gärna i slowmotion.

Under tittningen satt jag och irriterade mig över vem skådespelerskan som spelade Davids flickvän var. Jag visste att jag hade sett henne förut men kunde inte placera skådespelerskan. Den gåtan löste sig iom filmens eftertexter.  Det var Ana de Armas känd från magplasket Knock knock. Man kan säga som så att hon verkar ha tagit en hel del skådespelarlektioner sedan den filmen så låt inte hennes medverkan avskräcka för en titt.

Regi: Todd Phillips

Betyg: 8/10

Knock knock (2015 USA)

Knock KnockArkitekten Evan är tvungen att jobba över en helg när den övriga familjen åker iväg. Sent på kvällen knackar det på hans dörr och två genomblöta tjejer står utanför och ber om att få låna hans telefon. Evan är tveksam till en början men släpper in tjejerna så de kan få torka sig och ringa efter en taxi. Situationen blir ganska snabbt obekväm för Evan då hans besökare mer eller mindre tvingar sig på honom. Om han faller för frestelsen eller blir sexuellt antastad kan diskuteras (kommer till det senare) men det slutar i alla fall med att han hamnar i säng med tjejerna. Nästa morgon inser Evan att han tillbringat natten med två psykopater som iofs är bedårande men likväl skogstokiga.

Än en film av den i mina ögon intressante regissören Eli Roth men här blev slutresultatet inte speciellt bra. Filmen är till en början smårolig när Reeves försöker avstyra tjejernas närmanden. Det tillsammans med att filmen är tekniskt välgjord, märk väl att jag skrev tekniskt inte konstnärligt, är det som är bra med filmen.

Keanu Reeves som spelar Evan har nog aldrig varit träigare och är pinsamt dålig däremot passar han stela stil bra i filmens början när han försöker värja sig mot tjejernas närmanden. Lorenza Izzo och Ana de Armas spelar de två galningarna och gör det verkligen inte bra men när de ställs mot en träbock som Reeves ger de en märkligt nog till en början en illusion av att vara riktigt bra.

Knock knock är en velig historia. Roth verkar inte kunnat bestämma sig för om han ska göra en komedi eller thriller och slutresultatet blir bara ansträngt och löjligt. Att Evan skulle kunna lösa den prekära situationen ganska enkelt men väljer att inte göra det blir ett irritationsmoment som är svårt att bortse ifrån. Värst är dock den moralkaka som jag antar att Roth serverar – jag kan iofs ha tolkat filmens budskap fel. Filmens sensmoral är att Evan förtjänar det han får då han fallit för frestelsen och varit otrogen. Just den sexuella akten kan verkligen diskuteras då Evan hamnar i en situation där han mer eller mindre måste ta till våld för att värja sig. Om Evan varit kvinna och hans ovälkomna besökare män skulle Knock knock kunnat klassas som en rape & revege rulle minus hämnden då man ansett att kvinnan fått det hon förtjänat. Jag vet inte men i USA kanske man fortfarande tror att män inte kan våldtas? Slutändan blir att Knock knock blir en sexistisk film som vare sig är rolig eller spännande.

Regi: Eli Roth

Betyg: 3/10