The Amazing Spiderman 2 (2014 USA)

The-Amazing-Spider-Man-2-Movie-Wallpaper-06-768x1024Peter Parker alias Spiderman stöter på en hel hög med problem i den här filmen: Hur ska han göra med Gwen Stacy? Genom att vara tillsammans med henne utsätter han Gwen för onödiga risker då han skaffar sig fiender genom att vara Spiderman. Det blir också allt svårare att dölja sin identitet för faster May. Samtidigt dyker det upp nya skurkar som Electro en elteknikner (vad annars) som råkar trilla ned bland elektriska ålar och får därigenom elektriska krafter. Slutligen återkommer Peters barndomsvän Harry Osborn till New York. Han har en dödlig sjukdom och hoppas att Spidermans blod kan bota honom. För att behandla allt detta (och lite till) behöver man ca två och en halvtimme och det är minst en halvtimme för mycket om ni frågar mig.

Jag gillade förra filmen, den var bättre än Raimis filmer, de filmerna led av att det var för mycket kärleksproblem och för lite superskurkar. Nu vet jag att tidningen åtminstone en bit in på åttiotalet var mer av en såpopera med inslag av spektakulära fighter men vad som funkar som tidning funkar inte alltid på film (The League of Extraordinary gentlemen t.ex). Tyvärr påminner senaste filmen mer om Raimis filmer än förra filmen av Webb. Därmed är det inte sagt att den är dålig men det blir lite trist när Gwen och Peter ska harva sina kärleksproblem för tredje gången och Peter ska ha ångest i omgångar för löftet han gav Gwens far i förra filmen. Det blir också lite tjatigt med Peters föräldrar iofs ett kittlande mysterium som byggdes upp i förra filmen men det även detta hade kunnat kortats ned. Ibland känns filmen som ett tv-program i en reklamkanal då man gärna förklarar allt en extra gång för de tittare som tillkommit mellan pauserna.

Det som är bra med filmen är skådisarna med undantag för Paul Giamatti som bjuder på ett pinsamt överspel som skurken The Rhino. Jaime Foxx som Electro och Dane DeHaan som Green Goblin ger båda fina porträtt som Spidermans antagonister.De är plågade själar och jag hyser en viss sympati för de två trots allt. Actionscenerna är bra bortsett från oskicket att frysa bilden i värsta Zack Snyder stil, otroligt irriterande. Däremot är slutfighten mellan Electro och Spiderman riktigt snygg i brist på bättre ord är det en böljande strid förlagd till elverk (vad annars när skurken heter Electro). Jag gillar också att de som skrivit manus verkar ha läst förlagan. Det är många blinkningar till oss serieläsare. Den enda fadäsen var att men hädade genom att byta ut platsen för fighten mellan Green goblin och Spiderman. Den ska ske på Brooklyn bridge inte i ett klocktorn. Skämmes!

Mitt slutomdöme blir sisådär. Filmen är ok men för lång den hade mått bra av att gå en extra runda vid klippbordet. Jag hade hoppats på något bättre men vad jag har förstått kan vi vänta oss avsevärt mer av Spiderman och hans universum. Innan film nummer tre dyker upp på biograferna ska man tydligen göra filmer om The Sinister six och Venom. Mitt intresse är fortfarande på topp.

Även Fiffi har sett filmen.

Regi: Marc Webb

Betyg: 6/10

The Amazing Spiderman (2012 USA)

Tanken var att jag och Marcus skulle kört en combo på denna film men jag hinner inte se filmen till veckan som det var tänkt så Marcus får köra på. Kanhända att jag återkommer efter jag sett filmen när nu det blir. Filmitch.

I dessa reboot-tider har turen då kommit till Spindelmannen. Många kan tycka att det är lite väl tidigt att ta sig an en nytolkning av nätsvingarens öden och äventyr då det känns som i förrgår Sam Raimis filmtrilogi avslutades. Frågan för dagen blir således huruvida Marc Webbs Spindelman tillräckligt annorlunda för att det ska vara värt att punga upp dryga hundralappen för ett biobesök. Personligen svarar jag ja på den frågan.

Historien i The Amazing Spiderman är (precis som i Raimis version) historien om hur Peter Parker blir biten av en genmanipulerad spindel och övertar spindelns förmågor. Det handlar också om hur Peter Parker lär sig att ta sitt moraliska ansvar och använda sina nuvunna talanger till allmänhetens gagn. Så visst det är det samma, skillnaden är hur man berättar. Först och främst har man fört in en plot som kretsar kring vad Peter Parkers föräldrar egentligen sysslade med och varför Peter bor med sin farbror och faster. Denna plot kopplar ihop hela händelseförloppet på ett sätt som gör att man känner att ingenting händer av en slump, vilket i sin tur skänker en lätt ödesdiger  ton till filmen. För det andra känns karaktärerna mycket mer mångfacetterade än i Raimis filmer. Man låter oss förstå varför karaktärer gör de val de gör och man kan hela tiden se psykologin bakom deras beteende. Ett jätteplus är hur man valt att verkligen separera Peter Parkers sinnestämning från Spidermans. Peter Parker (utomordentligt välspelad av Andrew Garfield) är så djupt bekymrad och frustrerad att det ibland är smärtsamt att se. När han får på sig dräkten blir han som en annan person. Spiderman framställs precis som så kaxig och vitsig som jag kommer ihåg honom från serietidningarna. Det är som om masken ger Peter Parker en möjlighet att vara slippa vara den utstötta, skygga person han är i vardagen.

Skurken i filmen Lizardman, hör väl inte till en av mina favvoskurkar men han funkar bra i sammanhanget även om han är lite flåsig. Slagsmålsscenerna är tack och lov varken i slowmotion eller sönderklippta i tiondelssekundfragment. Det går hiskligt snabbt men är ändå tydligt. Det bjuds även på en del hisnande nätsvingar-scener bland skyskraporna vilka torde vara det enda i filmen som motiverar 3D-glasögon.

Sammanfattningsvis kan man säga att The Amazing Spiderman är en bra mycket mörkare film än föregående versioner (exempelvis den här  http://youtu.be/JUcktiQxC9Q) , utan att för den skull vara humorlös. Flera gånger under filmen skrattar jag högt, bland annat i den scen där Spidermans upphovsmakare Stan Lee gör sin obligatoriska cameo.

Kort och gott en välgjord och stabil film.

Betyg 8/10

Jut det! Glöm inte extrascenen i eftertexterna.

Never let me go ( 2010 Storbr/USA)

Nu hade både Fiffi och Fripp hyllat den här filmen så jag hade ganska höga förväntningar på den här historien från förra året. Berättelsen startar under sjuttiotalet men det är en alternativ värld vi får stifta bekantskap med. Den skiljer sig inte speciellt mycket från den värld vi är vana vid förutom att man gjort stora framsteg inom läkarvetenskapen och kan bota de flesta sjukdomar. Never let me go handlar om de tre barnen: Ruth, Cathy och Tommy. De bor på en internatskola som vid en första anblick verkar vara som andra internatskolor men ju mer vi får se av barnens vardag desto mer främmande verkar miljön vara. Det är inga stora saker bara små detaljer som att ungarna är livrädda att vandra utanför skolans område och att rektorns tal till eleverna på morgonsamlingen är aningens märkliga. Jag ska inte avslöja mer om den här sf/kärleks/feelbadfilmen.

Never let me go är baserad på en bok av Kazuo Ishiguro, samme författare som skrivit Återstoden av dagen. Trots helt olika handlingar finns det likheter mellan filmerna (jag har inte läst någon av böckerna). Båda handlar om olycklig kärlek som bottnar i obeslutsamhet och tvekan och båda berättelserna är långsamma men för den skull inte tråkiga, snarare tvärtom. Skådisarna i Never let me go kanske inte håller samma klass som Thompson och Hopkins men duon Carey Mulligan och Andrew Garfield gör två minnesvärda porträtt av ungdomar som är naiva och oskuldsfulla. Kiera Knightley har den tredje bärande rollen men hon gör vare sig till eller från däremot är hon bra på att se glåmig ut så det var nog en anledning till att hon fick rollen som Ruth.

Musiken är sorgsen, stillsam och kompletterar det vackra fotot. Ja hela filmen är vemodig och man blir kanske inte direkt munter av att se den här berättelsen men inget går upp emot en film som vrider till hjärtat rejält och jag tror t.o.m att jag var aningens fuktig i ögonen vid eftertexterna, men den kan i och för sig ha varit inbillning. Genom hela filmen gör Carey Mulligan en voiceover vilket jag ibland kan ha svårt för men här sitter orden perfekt och kompletterar berättelsen. Jag finner det svårare att skriva om fantastiskt bra filmer än fantastiskt usla filmer men Never let me go ÄR en fantastiskt bra film. Vänta er bara inte några glada skratt eller högt tempo.

Regi:Mark Romanek

Betyg:10/10