24 hour party people (2002 Storbr)

b51562gqg4jUnder 80 och en bit in under 90-talet förgyllde staden Manchester musikvärlden med många bra band t.ex Joy Division, New Order och Happy Mondays. Filmen 24 hour party people berättar om den här perioden i Manchester. Nu är det som så att filmen inte är en rakt berättad story, det en sorts metafilm där huvudpersonen skivbolagsdirektören/managernTony Wilson ger sin version av händelseförloppet. Wilson var en lokal programledare som blev ”frälst” av den nya musiken som spelades på stadens klubbar och startade skivbolaget Factory samt nattklubben The Hacienda. Wilson kombination av vilda ideer och noll koll på ekonomi gör att man blir smått förundrad att Factory inte gick i konkurs på stört. Ett exempel på Wilsons oförmåga att sköta sina affärer är världens mest sålda maxisingel Blue Monday där varje såld skiva var en förlust för Factory då skivkonvolutet var dyrare att producera än vinsten på var såld singel. Detta var bara en av många märkliga och kanske inte helt sanna historier om musikscenen i Manchester. Wilson vänder sig ett par gånger under speltiden direkt till tittarna och förklarar att allt kanske inte stämmer med verkligheten men varför förstöra en god historia?

När det rör sig om metafilmer funkar det oftast inte för mig, det känns ofta lite larvigt samt att det krossar lite av filmens illusion av verklighetsflykt för mig. I 24 hour party people funkar det dock ypperligt. Vad som är sant eller inte vet jag inte riktigt men det spelar ingen större roll då det är mycket underhållande skrönor om besynnerliga karaktärer som visas. Om man känner till lite om banden och en del av historien kring Manchester är det till en stor fördel då det är en strid ström av personer och händelser som presenteras för tittarna Filmen kan nog kanske kännas vara en aning rörig. Naturligtvis blir också filmen bättre om man gillar musiken från den här tiden samt skådisen Steve Coogan som spelar Tony Wilson då man i rejäla doser får ta del av båda fenomenen under filmens gång.

Regi:  Michael Winterbottom

Betyg: 8/10

 

 

Dawn of the Planet of the Apes (2014 USA)

dawn_of_apes_teaser_posterNär historien startar har det gått tio år. Mänskligheten har mer eller mindre utplånats av viruset som släpptes ut i slutet av förra filmen. Apornas antal har växt och under chimpansen Caesars ledning har man byggt ett stort samhälle i skogarna utanför San Francisco. Under en jakt stöter aporna på en grupp människor som kommer från en koloni överlevande. Människorna är desperata då deras energi håller på att ta slut och man vill starta upp ett kraftverk som ligger i apornas skog. Inom de respektive samhällena argumenteras det om hur man ska förhålla sig till varandra. Konflikt eller samarbete? Caesars maktposition utmanas av den mer aggressive Koba och bland människorna är man mycket misstänksam mot primaterna och förbereder sig för ett krig. Samtidigt försöker dramats mänskliga huvudperson Malcom medla och skapa samförstånd mellan de två grupperna.

När jag ser film brukar jag inte hänga upp mig på detaljer så länge filmen är ok. Film är bäst när man bara kan svepas med och hamna i en annan värld och bli engagerad andra karaktärers öden och äventyr. En anledning till att jag inte läste filmvetenskap när det begav sig var av just den anledningen att jag inte ville sitta och analysera filmer söder och samman. Jag vill helt enkelt uppleva filmmagin. Om jag däremot hamnar inför en film som är lite trist och oengagerade börjar jag tyvärr att fundera över en och annan detalj och det var vad som hände när jag såg Dawn of the planet of the apes.

Redan en halvtimme in i filmen började jag fundera på om mänskligt beteende och högre intelligens går hand i hand oavsett art. I apsamhället  tjatas det till förbannelse om familjen, honorna stannar hemma med barnen när det blir dags för fight och de kvinnliga chimpanserna smyckar sig.  Jag undrar också över hur väl aporna samsas tillsammans med varandra. Både orangutanger och gorillor finns i apsamhället tillsammans med chimpanserna. Är deras värderingar likadana och likformas olika artbeteenden då man uppnår en högre intelligens? Manusförfattaren har helt enkelt tagit den enkla vägen och gjort aporna till håriga människor. Varifrån kommer hästarna som det rids på, hur har man tämjt dessa och framförallt varför? Aporna som bor i skogen är bättre lämpade att klättra och svinga sig mellan träden än att sitta på hästar. Svaret är naturligtvis att det är mer visuellt med en apa till häst. Vanligtvis hade jag inte funderat på sådana här petitesser men då filmen kort och gott var tråkig fick tyvärr min hjärna utlopp för dessa destruktiva tankar.

En anledning till att filmen var trist var att den inte bjöd på något extra, jag hade redan sett rubbet i första filmen och var troligen mätt på intelligenta CGI-primater (om än välgjorda). Jag ska erkänna att jag kämpade mot sömnen av och till under berättelsens gång. Roligast i filmen var att orangutangen Maurice lät precis som Henry Kissinger när den talade – sorgligt men sant.

Det finns en o annan som sett filmen t.ex The Ned bird,  Jojjenito,  Fiffi och The Velvet cafe.

Regi: Matt Reeves

Betyg: 4/10