Gunpowder Milkshake (2021 USA)

Lönnmörderskan Sam dödar en person för mycket under ett uppdrag. Hon får ett nytt uppdrag för att rätta till till misstag. Även denna gång går det galet och på köpet får hon sitt offers unge på halsen. Två fel på raken gör att Sam nu är fritt vilt och det är en hel del människor som vill se henne död. Sam får dock hjälp från ett oväntat håll nämnligen sin mamma.

Gunpowder milkshake har ungefär samma handling som John Wick med den skillnaden att man kastat in lite mer humor. Hade filmen kommit för säg sisådär 10 – 15 år sedan hade den nog känts fräschare och tom lite nyskapande men i dagsläget när det går tjugo filmer av den här sorten på dussinet krävs det lite extra för att filmen ska sticka ut ur mängden. Det är slowmotion tonsatt till musik, splatter och folk tål stryk bortom alla gränser. Är man per automatik förtjust i genren lär man absolut inte bli besviken. Det är på inga vis en dålig film inom sitt gebit men den passade inte mig för ögonblicket. Det fanns dock ett och annat jag gillade.

Två fighter i filmen är värda titten den ena därför den är både påhittig och ganska så rolig, den andra då det är en snyggt koreograferad shootout i slowmotion. Skådisarna var helt ok med ett undantag: Lena Headey verkar bara ha ett ansiktsuttryck som förmedlar en mix av att hon hör dåligt samt lider av kronisk värk. Lägg även till att hon  väser/viskar fram sina repliker så blir skådisen trist i längden.

Naturligtvis planeras det för en uppföljare……….

Regi: Navot Papushado

Betyg: 4/10

 

Olympus has fallen (2013 USA)

olympus-has-fallen-poster1För att spinna vidare på gårdagens tema med korkade filmer så kan jag lika gärna beta av en till när jag ändå har farten uppe. Intresset för den här rullen var iskallt men ödet kan ha en och annan överraskning i bagaget. Det var filmkväll med Lunkan och Mats och dagens film kan sägas vara en kompromiss. Jakten föll bort då Lunkan konsekvent vägrar se filmer där de inte talar engelska och Black rock föll bort då Mats vägrar se skräck kvar blev då Olympus has fallen. Så kan det gå.

Nordkoreanska terrorister tar över vita huset och kidnappar presidenten. De har inte räknat med den f.d secret service agenten Mike Banning som likt John McClane (minus usel dialog) plockar terroristerna en efter en. Så mycket mer behöver inte ordas om filmens handling.

Egentligen ska jag inte gnälla då jag visste vad det var jag skulle få se. Amerikanska flaggor i motljus, korkade beslut , en massa skjutande, en hedersknyffel till president, en i stort sett osårbar hjälte och allt ramas slutligen in av ett tal om USA:s förträfflighet. Mao precis som väntat. Jag kanske blivit härdad under årens lopp för jag störde mig inte speciellt mycket på allt patriotiskt dravel. Jag undrar bara om amerikanerna själva tror på skiten de vräker ut eller är det lite Jönssonligan stämpel över filmer av det här slaget i USA?  Filmen rullar på och är vare sig spännande eller tråkig.

Skådisarna som hyrts in för att vifta med den amerikanska flaggan är inte fy skam. Angela Bassett, en kortisonstinn Gerad Butler, Aaron Eckhart som president och sist men inte minst Hollywoods alldeles egen Erland Josephson, Morgan Freeman.

Det jag däremot börjar finna lite lustigt med dessa patriotiska filmer är att ju fler filmer jag ser av denna sort desto mer ängslig verkar världens enda supermakt vara. Jag får intrycket av att man desperat försöker intyga sig själv om sin egna förträfflighet och jag börjar undra om inte de här filmerna är någon form av självterapi för ångestfyllda amerikaner som trånar efter fornstora dagar. Hur som helst jag har sett värre filmer men fasar redan inför nästa sittning då vi mycket väl kan komma att kompromissa fram en avsevärt värre film.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 4/10