Table 19 (2017 USA)

Eloise har dumpats av sin pojkvän Teddy. Det som gör situationen extra svår är att han är bror till Eloise kompis som som ska gifta sig. Då Eloise varit med och planerat bröllopet är hon i valet och kvalet om hon ska gå. Hon har fortfarande känslor för Teddy och har en speciell anledning till att försöka lappa ihop förhållandet. När Eloise anländer inser hon till sin fasa att hon placerats vid bord nr 19. Då Eloise som sagt planerat festen vet hon vad det bordet innebär: Det är det bord där man placerat de gäster man egentligen inte vill ska komma men varit nödgad att bjuda in.

Det fanns en anledning till att jag såg denna film som hade illavarslande drag av rom-com nämligen Anna Kendrick. Hon är en av mina favoritskådisar men likt Nicolas Cage har hon en förmåga att hamna i halvsunkiga filmer vilket är synd då hon förtjänar bättre. Nu visade sig filmen tack och lov ha fler ljuspunkter än Kendrick. Den övriga ensemblen är inte fy skam med b.la Lisa Kudrow, Stephen Merchant och Wyatt Russell. Den sistnämnde spelar Eloise pojkvän Teddy som är en enastående korkad man . Gåtan för mig är vad hon ser i honom men han verkar vara snäll och det kan man komma en bra bit med – åtminstone i filmens värld.

Bäst är dock filmens musik som framförs av ett coverband som bara spelar sköna 80-talslåtar och då i stort sett hela filmen utspelar sig under bröllopet är det gott om gamla godingar. Jag är, som jag tidigare nämnt, väldigt svag för filmer som slutar med en dansscen (gärna i slowmotion). I Table 19 är dansscen är iofs inte i slowmotion men när låten man dansar till är I melt with you kan inget gå fel.

Table 19 är långt ifrån ett mästerverk. Det är en film gjord med vänsterhanden och lär få sin fasta plats i någon reaback på närmaste snabbköp. En lättsam bagatell som fyller sin funktion för stunden.

Regi: Jeffrey Blitz

Betyg: 5/10

Annonser

The Last five years (2014 USA)

1.171988Filmen börjar med slutet där Anna Kendricks rollfigur sjunger Still Hurting så tankarna på att The Last five years är en tjolahopp historia kan man lägga åt sidan på direkten. Filmen handlar kort och gott om paret Cathy och Jamies förhållande. När de träffas är de båda kämpande konstnärer. Han författare, hon skådespelare. De är kära och lyckliga tillsammans men när han slår igenom känner sig Cathy förminskad i skuggan av sin man. Jamie försöker stötta Cathy men fasaden börjar att spricka.

Det här var en lite ovanlig musikal (kommer till det senare) där all tyngd ligger på de två huvudrollsinnehavarna, resten av ensemblen består nästan bara av statister. Filmen innehåller få repliker då handlingen förs fram av parets sånger. Anna Kendrick är helt fantastisk, hon har både karisma och röst att bära upp en film av detta slag. Värre är det med Jeremy Jordan som spelar Jamie. Skådisen är inte dålig men när han ställs mot Kendrick känns han mest som en välsjungande Ken (här menar jag dockan och inte rapparen).

Musiken är enkel det är inga stora orkesterarrangemang utan lite mer avskalat och passar väl in i filmens känsla. Till skillnad mot den musikal som hade premiär förra veckan så består The Last five years av relativt starka melodier där ett par/tre är otroligt bra och sätter sig på direkten.

The Last five years är ingen visuellt storslagen musikal. Det är inga scener med dansande människor och sprutande fontäner. Det är Kendrick och Jordan som genom sina sånger driver historien framåt och bakåt. Filmen är nämligen lite speciellt uppbyggd. Cathys sånger rör sig hela tiden bakåt i historien och Jamies framåt. Hennes sånger går från moll till dur och hans tvärtom. Till en början är Cathys ljussättning grå och blek för att ju längre berättelsen fortskrider bli allt mer ljus. Jamie får till en början sjunga sådanadära sånger där kameran snurrar 360 grader kring skådisen som visar alla lagningarna i käften då han är såååååå lycklig till att bli allt mörkare i ljussättningen. I den sista sången möts de i en duett där Cathy sjunger om lyckan av att hon hittat sitt livs kärlek samtidigt som Jamie sjunger om äktenskapets upplösning. Där och då skapas ren och skär filmmagi, kanske inte som upplösningen i den där paraplyfilmen men inte långt ifrån.

Sofias val för dagen har jag inte sett men tror att den också handlar om kämpande konstnärer.

Regi: Richard LaGravenese

Betyg: 8/10

Into the woods (2014 USA)

1414-Into-the-Woods-2014-Movie-Poster-750x1110Det finns två skäl till att se Into the woods: Emily Blunt och Anna Kendrick. Två andra halvdana skäl till att filmen kan vara Lucy Punch medverkan (tyvärr alltför kort) och att man får en insikt i att Oscarsjuryn som nominerade Maryl Streeps insats är helt ute och seglar. Å andra sidan har kanske Oscarsgalan spelat ut sin roll – åtminstone när det rör sig om årets bästa filmer och prestationer.

Det finns desto fler skäl till att inte se Into the woods: Maryl Streep och Johnny Depp är med i rollistan – de känns lika fräscha som mögligt bröd. Filmens Rödluva är oerhört irriterande. Filmen är alldeles för lång och sövande. Hela projektet har en aura av bättre bekostad skolpjäs över sig. Det främsta skälet är dock att Into the woods är en musikal med makalöst dåliga melodier. Inte en enda sång satte sig. Sekunden efter att käften stängts på den skådis som sjungit sitter jag och undrar i mörkret: Hur gick melodin?

Avslutningsvis kanske jag ska nämna att filmen handlar om massa sagofigurer som springer runt i en kulisskog och sjunger melodier som ingen (troligen inte ens kompositören) kommer ihåg. Om ni finner det lockande kom inte sedan och klaga på att ingen varnade er efter ni kastat 100:- i sjön.

Även Fiffi och Movies noir har sett filmen. Se vad de tycker om detta dravel.

Regi: Rob Marshall

Betyg: 3/10

The Voices (2014 USA)

the-voices-teaser-posterJerry trivs bra på sitt arbete på badkarsfabriken och efter en personalfest blir han kär i sekreteraren Fiona. So far so good. Det är bara ett litet problem i Jerrys tillvaro och det är att han är gravt psykisk sjuk som b.la yttrar sig i att han inte uppfattar omvärlden på samma vis som oss andra. I hans hem huserar två husdjur, en hund och en katt som båda talar med Jerry på kvällarna. Katten gör sitt bästa för att leda in Jerry på dåligheter och hunden kan nog sägas representera hans goda sida. Den (åtminstone i Jerrys verklighetsuppfattning) spirande kärlekshistorien med Fiona faller inte riktigt ut som han skulle önska vilket leder till en massa elände för Jerry, hans husdjur och arbetskamrater.

Märklig film det här. The Voices vill vara en svart komedi och den är rolig (t.om mycket rolig) och underhållande i sina stunder. Samtidigt rymmer filmen breda stråk av allvar och i grund och botten är det en djupt tragisk och ganska otrevlig historia som är inlindad i en munterhet som verkligen skär sig mot allvaret eller så är det kanske tvärtom. Filmen har en hel del bra scener och är lite småklurig när den pendlar mellan verkligheten och Jerrys vaneföreställningar. Jag gillar storyn och till viss mån dess utförande men till syvende och sist sitter jag och funderar över vad det är för sorts film jag egentligen ser på. Mest underlig blir filmen i slutet som går över till en av de mest märkliga eftertexter jag sett. Jag avslöjar kanske för mycket här men har man ett begär efter att höra Ryan Reynolds och Gemma Arterton sjunga (de var förvånansvärt kompetenta i sjungandets konst) är filmen högst rekommendabel. Kendrick sjunger även hon men att hon hade en bra röst visste jag redan sen tidigare.

Regi:Marjane Satrapi

Betyg: 5/10

End of watch (2012 USA)

I End of watch får vi följa Brian och Mike som är patrullerande poliser i LA. De trivs med sitt jobb och varandra. Mellan olika ingripanden fördriver de tiden med att munhuggas och diskutera kärleken. Brian som håller på med en filmkurs filmar under jobbet och bär ständigt en videokamera med sig till sina kollegors förtret. Under några ingripanden har de två polisernas arbete av en slump korsat ett latinskt gängs verksamhet. Gänget har börjat tröttna på de två poliserna och planerar att röja de två ur vägen.

Det här var en film som innehöll både vatten och vin. Skådisarna är mycket bra. Jake Gyllenhaal och Michael Peña i rollerna som de två poliserna har ett mycket bra samspel. Deras vänskap verkar äkta och jag tror på dem som poliser. När sedan Anna Kendrick gör entre i filmen som Brians flickvän blir det bara bättre, hon har en förmåga att sprida glädje omkring sig när hon visar sig i rutan. Att få se en film som skildrar poliser utan alkoholproblem och  kraschade äktenskap var skönt som omväxling. Brian och Mike är helt enkelt två killar som gillar sitt jobb. Även storyn med latinogänget som hela tiden ligger och puttrar i bakgrunden var spännande speciellt då huvudpersonerna är helt ovetande om den annalkande faran och upplösningen är mycket spännande. Filmmusiken är bra och ett par tre låtar hämtade jag hem från spotify på direkten.

End of watch dras dock med problemet att den vill berätta lite för mycket. Den velar mellan romantik, vardagslunken i jobbet, tjafset mellan de två poliserna, Brians filmande samt latinogänget. Många karaktärer introduceras men jag får aldrig riktigt kläm på dessa individer då i stort sett hela filmen skildras ur Mike och Brians ögon. Att filmen sedan är en hyllningsfilm till LAPD må va hänt, det kan jag unna poliserna då yrkesgruppen oftas skildras negativt i film. På det hela ger filmen ibland ett lite veligt och splittrat intryck vilket kanske är regissörens mening då den stundtals känns som en mockumentär över några polisers liv i L.A.

Regi:David Ayer

Betyg: 6/10

Movies noir har även sett filmen.

Twilight (2008 USA)

Nu är jag inte en tonårstjej med sjuklig idoldyrkan men jag valde att se åtminstone första filmen av denna famösa filmserie för att åtminstone bilda mig en uppfattning om vad ”alla” snackar om. Filmen var långt ifrån bra men den var förvånansvärt nog inte så dålig som jag trodde. Jag antar att filmen inte behöver någon resume´då historien om Bella och vampyren Edward numera är välbekant för de flesta, åtminstone om man är lite intresserad av böcker eller filmer. Jag hoppar raskt över till mina intryck.

Det är inga större fel på själva storyn som iofs inte kommer med något nytt. Berättelsen om en tjej som möter en lite småspännande och farlig kille har berättats många gånger. Tyvärr är filmen otroligt tråkig. Jag känner inget för huvudpersonerna och filmen saknar helt dynamik. Scen efter scen betas av på löpande band helt utan finess och känsla. En förklaring kan vara de usla skådisarna som verkar tro att det räcker med att lära sig repliker utantill för att kunna kalla sig för skådis. Bella och Edward ska vara otroligt kära i varandra något som jag inte alls köper. Jag har sett kor med mer livfulla blickar än detta par. Enda skådisen som kommer undan med hedern i behåll är Anna Kendrick som har en liten roll. Dialogen är inte direkt pinsam men likt skådespeleriet stel och trist. Slutligen är filmmusiken riktigt usel. Jag misstänker att man har lånat musiksnuttar på nätet och klippt ihop detta till ett soundtrack. Ljussättningen och miljöerna var bra men det var nog det enda. Tacksamt nog behövde jag inte använda skämkudden då Twilight bara var bedövande trist.

Regi: Catherine Hardwicke

Betyg: 3/10

50/50 (2011 USA)

En blick på affischen räckte för att jag skulle avfärda 50/50. Seth Rogen har nämligen det oangenäma rekordet i avbrytna filmtittningar. Både Pineapple express och The Green hornet har stängts av i förtid mycket beroende på denne ”skådespelare”. Jag tänkte inte ge karln en tredje chans. Men så läste jag om filmen hos Movies-noir, Velvet cafe, Fripp och Fiffi, alla var  positivt inställda till filmen. Vanligtvis brukar jag se filmer som folk varnar för (jag kan ana att både The Hike och Stag night sakta men säkert närmar sig en tittning). Jag bestämde mig för att göra tvärtom, se en film som rekommenderades. Jag är glad att jag gjorde det.

50/50 handlar om Adam som har ett ganska vanligt liv. Han arbetar på en radiostation, en flickvän där man närmar sig sambostadiet, ett komplicerat förhållande till sina föräldrar och en kompis som han umgås och tjafsar med. Pga ryggvärk går han till en läkare som ger honom diagnosen cancer samt 50% chans att överleva. Resten av filmen handlar om Adams kamp mot cancern men även hur hans närmaste påverkas av Adams sjukdom. På både gott och ont.

I vanliga fall är jag inte speciellt förtjust i filmer av det här slaget. De har en tendens att drypa av sentimentalitet och känslorna känns artificiella. 50/50 är annorlunda. Jag upplever 50/50 som en uppriktig och ganska ärlig sjukdomsfilm där jag bryr mig om huvudpersonen. Kommer han klara sig eller inte? Filmen har en känsla och ton som gör att jag blir osäker. Berättelsen är också intressant då dramats huvudpersoner utvecklas på ett eller annat sätt – i en del fall inte alls åt det förväntade hållet. Skådisarna var bra, speciellt kvartetten Joseph Gordon-Levitt, Bryce Dallas Howard, Angelica Houston och Anna Kendrick i rollen som Adams kurator. Seth Rogen skulle jag klarat mig bra utan men man kan inte få allt här i världen.

Regi: Jonathan Levine

Betyg: 7/10