X-men: Days of future past (2014 USA)

rs_634x939-140324091106-634.jennifer-lawrence-x-men.ls.32414Då var det dags för den femte filmen om mutanterna. Mot min vana slank jag iväg på premiären då jag iskallt räknade med att hederligt folk skulle uppehålla sig ute i det fina vädret och jag hade rätt. Salongen var fylld till en tredjedel med folk som höll truten och ville se film. Days of future past är baserad på min favoritstory med X-men och hade därmed ganska mycket att leva upp till. Levererade filmen? Delvis.

Handlingen utspelas i två tidsepoker dels i en alternativ nutid/nära framtid och dels 1973. Framtiden ser dyster ut mutanterna är nästan utplånade även stora delar av mänskligheten har decimerats. Anledningen är att 1973 mördades en vetenskapsman, Bolivar Trask, av en mutant. Mordet startade en kedja med händelser som utmynnade i att USA:s regering byggde robotar som jagade mutanter efter ett tag började även dessa jaga människor som bar på mutantgenen och vår planet kastades in i ett globalt krig. Några få överlevande mutanter satsar allt på en sista desperat plan att skicka Wolverine tillbaka 1973 för att förhindra mordet och därmed ändra framtiden men tiden är knapp då The Sentinels (som robotarna kallas) förbereder ett sista anfall.

Filmen börjar med en rivstart och man introduceras en gäng nya mutanter, Bishop, Warpath, Sunfire och Blink (mycket bra porträtterad av skådisen med den härliga namnet Bingbing Fan). Detta är lite av svagheten med filmerna om X-men att man har så hemskans många karaktärer som ska trängas ihop på samma speltid. Om jag inte läst tidningen hade jag nog suttit i biomörkret och funderat över vem som är vem och om karaktärernas eventuella betydelse. När man hamnar i 1973 saktar man farten och storyn hinner sätta sig. Singer har förvaltat originalet relativt väl men jag hade önskat lite mer fart i filmen som stannar upp allt för ofta vid Xaviers filosofi om att mutanter och människor ska leva tillsammans, något man numera är välbekant med. Jag skulle önska att man nu bytte lite perspektiv och hittade andra antagonister än Magneto och co. Det finns många fina skurkar att välja bland X-mens antagonister. Hellfire club (lite mer ingående än den korta sessionen i förra filmen) eller varför inte Mr.Sinister men min önskan verkar uppfyllas, det gäller bara att ha tålamod och vänta på extrascenen som kommer när alla eftertexter rullat klart.

I sina stunder är filmen bra tom riktigt bra men det rör sig mer om häftiga scener men de är å andra ganska många. Jag var mycket förtjust i Quicksilver (även om han skildras helt out of character) och episoden i Pentagon även fighterna i framtiden är häftiga men lite lamare 1973. Skådisarna är bra castade och Nixon gör ett gästspel nu avsevärt bättre sminkad än i Watchmen. Det jag gillade med förra filmen och även med denna är att man väver in verkliga händelser i marveluniversumet. I förra filmen var det Kubakrisen här är det fredsavtalet i Paris mellan USA och Vietnam.Mot all förväntan lyckas även Singer med konststycket att knyta ihop alla de fem filmerna om X-men med en enda liten scen. Bra jobbat!

Regi: Brian Singer

Betyg: 6/10

Annonser

True blood (2008 – USA)

True-BloodDen här tv-serien från HBO är en av anledningarna till att det inte blivit så värst mycket filmtittande på senaste tiden. När den hade premiär 2008 såg jag ett par tre avsnitt och var inte värst imponerad. Jag tyckte att serien mest gick ut på att visa så mycket naket som möjligt. Då den handlade om vampyrer som var uttjatade redan 2008 var mitt intresse för serien inte det största.  Min dotter tittade dock vidare och har av och till hävdat att serien tar sig. Skam den som ger sig och för en månad sedan gjorde jag slag i saken och gav True blood en ny chans och efter en tre/fyra avsnitt var jag ohjälpligt fast.

True blood utspelar sig i den fiktiva staden Bon Temps som ligger i djupaste södern. Berättelsen startar en tid efter att vampyrer har gjort sin exsistens känd för mänskligheten. På pappret utgör de ingen fara för oss människor då ett syntetiskt blod som ersätter mänskligt blod har framställts i Japan. Men naturligtvis smakar den äkta varan avsevärt bättre. Seriens huvudperson är servitrisen Sookie Stackhouse (ett namn som jag av någon anledning irriterar mig på) som har telepatiska krafter. Hon inleder ett förhållande med den till staden nyinflyttade vampyren Bill, sedan rullar historien på i en salig blandning av övernaturliga varelser, sex, våld och en massa blod.

Varje säsong är uppbyggd som en klassisk såpa. Det finns en huvudstory och parallellt med denna löper det en handfull sidohistorier. Första säsongen är som brukligt lite trevande men efter att alla huvudkaraktärer har introducerats sätter det full fart i och med säsong två. Bon temps ger intrycket att vara rena nexuset för allehanda övernaturligheter. I staden (hålan?) som har ca 2500 invånare samsas det älvor, vampyrer, varulvar, panterfolk, skinwalkers, shapeshifters (de två sistnämnda skiljer skiljer sig tydligen åt), och häxor med vanligt folk. Ett annat fenomen är att alla verkar vara överkåta i den amerikanska södern för jag har aldrig sett så mycket gökande i en serie med undantag för den svulstiga tv-serien Spartacus.

Nu tittar jag inte på True blood för att se massa folk rulla runt i sänghalmen, då det är bland det tristaste man kan se på film tätt följt av bröllop och begravningar. True blood är helt enkelt en effektiv och mycket underhållande såpa där man lyckas bygga upp dramatiken väl. Varje avsnitt avslutas mer eller mindre med en rejäl cliffhanger, något som gör att man vill se ett nytt avsnitt på stört – man vill ju veta hur det går. Tempot är precis lagomt och man har lyckats väl med att skapa karaktärer och inte karikatyrer. Det sistnämnda gäller speciellt vampyrerna som är individer och är avsevärt mer intressanta som personer än sina motsvarigheter i Twilight. Skådisarna är överlag bra med vår egen Alexander Skarsgård i rollen som den svenske vampyren Eric Northman som min personliga favorit (det talas lite lustig svenska av och till i serien). Även Evan Rachel Wood gör ett kort men minnesvärt inhopp som mentalt obalanserad vampyrdrottning där problem med skatteverket inte gör hennes liv lättare. Mot slutet av säsong tre började det dock kännas lite tjatigt, för hur många gånger skulle Sookie och Bill göra slut för att sedan bli tillsammans igen (för att ha utdraghet försoningssex – gäsp) och kunde inte Sookies väninna Tara och barägaren Sam bestämma sig för om de skulle vara ett par eller bara KK? Genidraget var att hoppa ett år framåt i tiden mellan tredje och fjärde säsongen och vips kändes True blood fräsch igen. Jag närmar mig nu femte säsongen med stormsteg där Rutger Hauer tydligen dyker upp och som tur är kan man se serien på digital TV då den sjätte och senaste säsongen visas nu i sommar på Canal digital. Något jag ser fram emot.

The Squid and the whale (2005 USA)

Bernard Berkman (Jeff Daniels) hör till en kategori människor som jag avskyr av hela mitt hjärta. Personer som har någon form av högre utbildning och tar det som ett frikort för att se ned på människor som av olika anledningar inte gått på universitet. Man kan finna dessa personer här och var i samhället men tack och lov har jag inte träffat på någon som är lika vedervärdig som Bernard.

The Squid and the whale baseras på regissörens egna upplevelser när hans föräldrar skiljde sig. Pappan är en universitetsprofessor vars författarambitioner kommit på skam. Han är kort och gott en jävla as som anser att världen kretsar kring honom. Mamman har levt med denna man i ett antal år och dövat sin ångest med ett antal kärleksaffärer. När skiljsmässan blir ett faktum väljer två barnen sidor i konflikten. Ädste sonen Walt flyttar in hos pappan och den yngre brodern Frank stannar kvar hos mamman. Att barnen har problem är ett understatement. Walt försöker bli en avbild av pappan och söker hela tiden hans bekräftelse. Frank börjar dricka och sysslar med mindre socialt accepterade saker på skolan. Situationen blir inte bättre när pappan sätter på en av sina studenter och mamman startar en ny kärleksaffär med barnens tennistränare.

Det var länge sedan jag blev så förbannad när jag såg en film. Jag skulle egentligen vilja ta ut båda föräldrarna i skogen för att ge de ett kok stryk (främst pappan). De är ganska bedrövliga som föräldrar. Mammans beteende är väl ursäktligt då hon levt en stor del av sitt liv med Bernard som har en tendens att vrida allt till sin fördel eller att framstå som en martyr.Jag kan förstå att hon vill känna sig fri för första gången på ett decennium. Samtidigt som filmen gör mig upprörd är den roande så till vida att dessa personer är så världsfrånvända och helt borta när det gäller det sociala livet. Jag blir egentligen mest förbryllad att det trots allt gått så bra som det gjort hitintills i denna störda familj, hade inte barnen varit med i bilden så hade filmen gränsat till komedi.

Skådisarna är suveräna i filmen. Daniels porträtt av den ynklige pappan mycket bra t.om kanske för bra. Laura Linnley som spelar mamman är lågmäld i sin roll men samspelet mellan de två är mycket bra och jag tror på Linney/Daniels som f.d gifta och inte som två skådisar som spelar ett gift par. Barnen spelas av Jesse Eisenberg och Owen Kline något som de klarar av med bravur.

Filmen är kort (80min) och slutet kan nog många känna vara lite tvärt. Jag gillade det och det satte igång mina tankar hur det skulle kunna tolkas och en film som har med Lou Reeds Street Hassle i finalen kan inte vara dålig.

Regi: Noah Baumbach

Betyg: 9/10

Trick`r treat (2008)

trick_r_treat05Under en Halloweenafton får man följa ett antal olika personer. En äldre man som bär på en hemsk hemlighet, några ungdomar som tänker spela en av sina jämnåriga ett spratt, en seriemördare och en tjej som är på jakt efter en date.

Jag är mycket förtjust i filmens Halloween tema då jag har alltid varit lite fascinerad av amerikanernas lite exotiska sätt att fira denna helg på. Filmen är uppbyggd på samma sätt som filmerna Magnolia och Shortcuts för att ta ett par exempel. De olika berättelserna tangerar varandra under filmens gång vilket gör att filmen verkar bättre än vad den faktiskt är. Berättelserna är lite halvtöntiga och inte speciellt skrämmande. Det finns ett par saker som lyfter filmen. Det är riktigt snyggt foto och ljud, bra skådespelare ,som tyvärr har ett (stundtals) mediokert manus att arbeta med, slutligen det lite ovanliga sättet att berätta historierna på. Det hade kunnat bli en riktigt bra film om man bearbetat manus lite mer. Det är nog min svaghet för Halloween som spökar när jag sätter betyg på filmen.

Regi: Michael Dougherty

Skådespelare: Brian Cox, Anna Paquin, Dylan Baker m.fl

Betyg: 5/10