The Holcroft Covenant (1985 Storbr)

517SYX64ETLThrillerförfattaren Robert Ludlum är mannen som b.la skapade Jason Bourne. Han skrev ett tjogtal böcker och efter sin död har han kommit ut med än fler så där kan man snacka om spökskrivare. Under 80-talet läste jag en hel del av författarens böcker och såg även tv-serien om Bourne med en av världshistoriens värsta rollbesättning: Richard Charberlain spelar Bourne – så mycket mer behöver inte sägas om den saken. Av en slump upptäckte jag dagens film och kombinationen Caine, Frankenheimer och Ludlum var ack så lockande. Ett rop jag inte skulle ha hörsammat.

Michael Caine spelar arkitekten Noel Holcroft. Han blir kontaktad av en bankman som berättar att Noels biologiske far som var en högt uppsatt nazist som hade stoppat undan en nätt summa pengar under krigets slutskede. Tanken är att Noel ska förvalta pengarna tillsammans med två andra naziättlingar och använda förmögenheten till att gottgöra offer för nazisternas illdåd. Nu är det som så att en och annan vill använda dessa pengar till något helt annat nämligen att starta det fjärde riket och Noel blir en jagad man.

Naturligtvis kittlar den här historien thriller och konspirationsnerverna. Vem kan motstå övervintrade nazister, schweiziska bankfack, Michael Caine och sist men inte minst självaste Hugo Drax ( Michael Lonsdale ) som torr bankman? Med facit i hand är det just vad man borde ha gjort. Caine flänger kors och tvärs genom Europa. Anthony Andrews som också är med i soppan ser riktigt illa ut i mustasch och jag har upplevt större spänning i texterna på mjölkkartongerna. Filmen har en dialog som stundtals trotsar allt sans och vett. Vad sägs om Lonsdales kommentar efter att en man blivit skjuten, en annan knivhuggen och en tredje stapplar förbi paret Caine och Lonsdale med blodiga händer:

”The world is full of lunatics shooting each other in the streets.”

På den nivån ligger filmens dialog. Lägg till överspel och en halvtaskig 80-talssynth som som ursäkt för filmmusik så är The Holcroft Covenant inte mycket att hurra för. En remake torde vara på sin plats om jag fick råda för storyn är det inga större fel på.

Regi: John Frankenheimer

Betyg: 2/10

Brideshead revisited (1981 Storbr)

Brideshead revisted (En förlorad värd) är en nätt liten tv-serie på ca 12 timmar som handlar om självberhärskning och religiös ångest. Det är  en av de segaste och mest utdragna produktioner jag sett. Hans Villius Svart på vitt, historia kring ett fotografi är rena rockvideofesten i jämförelse. Man kan undra vad det är för människa som mitt under den svenska sommaren bestämmer sig för att lägga 12 timmar av sitt liv för att titta på detta? Man kan också verkligen ställa sig frågan vad det är för person som efter att ha tidigare gett upp vid inte ett utan två tillfällen att se serien väljer att ge spektaklet en tredje chans?

Tv-serien baserar sig på Evelyn Waughs roman med samma namn. Under 2:a världskriget stationeras kaptenen Charles Ryder vid en gigantisk herrgård. Han upptäcker att godset är Brideshead som han har plågsamma men även ljuva ihågkomster av. Vi får ta del av hans minnen från en svunnen tid (i ca 11 timmar). Charles börjar på Oxford 1923 och blir god vän med Sebastian Flyte. Sebastian är adelsman och yngste sonen i den katolska adelsfamiljen Flyte. Charles blir mer och mer involverad i familjen Flyte som inte har det så lätt. Sebastian är alkoholist, pappa Flyte bor i Vendig i med sin älskarinna och äldsta dottern Julia har ett olyckligt äktenskap mao det är som det brukar i familjedramer. En orsak till alla problem är familjens katolska tro som ligger som ett blött konfliktfyllt täcke över hela familjen.

Berättelsen skrider fram och John Mortimer som bearbetat bok till film verkar inte ha velat ändra på något. Står det i boken att någon vandrar genom en lång korridor får vi se någon vandra genom HELA den långa korridoren. Seriens klippare Anthony Ham lär ha haft ett ganska enkelt arbete. Jag erkänner att jag nickade till några gånger under tittningen men upplever inte att jag missade något av vikt. Att skådisarna som iofs är mycket bra verkar ha gått på något lugnande hetsar inte heller direkt upp stämningen. Jeremy Irons släpiga valiumindränkta röst som vocieover förstärker mina misstankar om lugnande läkemedel. En voiceover som f.ö formligen svämmar över av pretentiösa liknelser som t.ex ”Likt en dykare som tvekar inför hoppet i vattnet”. Det tar ganska exakt elva timmar innan någon visar lite känslor av vikt.

Samtidigt som serien egentligen är bedövade långtråkig så har den något som gör att jag fastnar. Jag ska erkänna att jag höll på att kasta in handduken för tredje gången men karaktärerna ville inte ge mig någon ro. Efter en veckas paus återvände jag till Brideshead och stillsamheten. Jag fascinerades av att alla kämpar för att inte tappa ansiktet. Ett avslöjande om otrohet bemöts ungefär med ett ”Det var ju tråkigt”. Förolämpningar tas emot med en nick och ett leende. Sebastian sitter dyngfull på en middag och alla kämpar med att låtsats som det regnar. De religiösa grubblerierna kändes främmande för mig men jag fick ändå en inblick i den djupt religiösa familjen Flytes liv och förstod de sociala hinder som uppkom i det protestantiska England. Över hela berättelsen svävar en känsla av vemod och det svenska namnet En förlorad värld är ett passande namn på serien och dess tema.Skådisarna är mycket bra (om än en aning loja), Anthony Andrews som den plågade Sebastian, Jeremy Irons som den inbundne Charles Ryder, Diana Quick i rollen som Julia var nog den aktör jag gillade mest och hennes sammanbrott mot slutet är magnifikt. Som grädde på moset är även Laurence Oliver och John Gieguild med som excentriska äldre män.

Filmens miljöer är utsökta. Gräset är aldrig grönare än i England, naturen trolskt lummig och husen fantastiska. Inredningarna skulle ge Peter Lamm ett slaganfall. Rummen är proppfulla med ekbord, porslinspjäser, tunga gardiner, byster och teserviser, en fröjd för ögat.

Jag kan nog inte rekommendera tv-serien till någon för samtidigt som den är intressant, vacker, välspelad och vemodig är den i sina stunder bedövande tråkig men för mig blev Brideshead revisted en meditativ upplevelse som jag inte lär glömma i första taget. Min fru däremot skakade på huvudet och ansåg att namnet Bortkastad tid skulle passa bättre på serien.

Betyg: 7/10