Wyrmwood (2014 Australien)

wyrmwoodEtt meteorfall gör att majoriteten av mänskligheten förvandlas till zombies. Vår huvudperson Barry ger sig ut på vägarna för att jaga rätt på sin syster som kidnappats av onda militärer. Barry stöter snabbt på problem då allt bränsle verkar ha tappat kraften i samband med meteorfallet. Driftig som han är kommer han på att man kan köra bilar på zombiernas utandningsluft så han bygger en zombiebil och tar upp jakten på sin syster. Jag tror det får räcka så.

Regi: Kiah Roache-Turner

Betyg: 3/10

Annonser

The Divide (2011 USA)

DividePosterFilmen startar med ett New York som attackeras med kärnvapen. En grupp människor flyr ned i hyreshusets källare där vicevärden byggt ett stort skyddsrum. Nu behöver sällskapet bara sitta och vänta på hjälpen som förhoppningsvis ska komma.

The Divide är ingen munter historia det är en ganska vidrig liten film som visar hur kvickt människor släpper sina masker av anständighet och gör det mesta för att överleva. Personerna i skyddsrummet är överlag helt vanliga människor (vicevärden undantagen) men det tar inte lång tid innan man börjar förhandla med varandra, bilda allianser, utnyttja sina medmänniskor och slutligen ta till våld för att få sin vilja fram. Det är ingen mysstund framför tv:n men filmen är mycket bra.

Rollistan var relativt okänd för mig men två 80-tals ikoner är med dels Michael Biehn som ligger precis på gränsen till överspel men klarar sig på håret och Rosanna Arquette som har en svår roll i filmen både fysiskt och psykiskt som leksak till några av männen i skyddsrummet. Vanligtvis har jag aldrig varit speciellt förtjust i Arquette men här var hon mycket bra. Om man följde tv-serien Heroes lär man känna igen Milo Ventimiglia som spelade den sympatiske Peter Petrelli. I The Divide är han inte lika trevlig. Jag var lite förvånad över att en amerikansk film var så pass svartsynt men att regissören Xavier Gens(Frontiers) är från Frankrike kan möjligtvis vara en förklaring till den pessimistiska människosynen. Inte för att Fransmän är mer negativa i sin människobild än andra nationaliteter men man brukar våga ta ut svängarna lite mer i Europeisk film. Trots att historien i stort sett bara utspelar sig i ett skyddsrum blir den aldrig tråkig eller enahanda. Regissören lyckas förmedla en klaustrofobisk stämning som gör dramat nervpirrande. Naturligtvis finns det ett och annat val i manus som kan te sig korkat men jag bortser från det då filmens fördelar vida överstiger de få nackdelar som finns.

Regi: Xavier Gens

Betyg: 8/10

Filmspanarna: The Road Warrior (1981 Australien)

roadFilmspanarnas tema för den här gången är: På väg. När jag läste om temat tänkte jag direkt på klassikern The Road warrior eller Mad Max 2 som den också kallas. I en nära framtid efter samhällets sammanbrott kör den f.d. polisen Max planlöst omkring i den australienska ödemarken. Hans tillvaro präglas av en ständig jakt efter bensin. När Max finner en grupp människor som försöker att upprätthålla någon form av civilisation kring en oljekälla ser han sin chans lösa sina framtida bränsleproblem. Då källan belägras av en grupp huliganer som vill åt oljan erbjuder sig Max att skaffa fram en lastbil åt de ansatta oljeproducenterna så kan fly med bensin och livet i behåll.

The Road warrior är en B-film och inget annat. Det vittnar både klippning, regi och en del skådespelare om. Vidare har man använt sig av det gamla stumfilms tricket att öka filmhastigheten för att det ska bli lite mer fartfyllt och det är illa, riktigt illa. Filmmusiken är inte heller något att hurra för, i otakt med handlingen, dåligt mixad och ganska intetsägande. Men jag ignorerar alla brister som filmen innehåller då jag älskar The Road warrior. Det är häftiga biljakter, coola karaktärer och Mel Gibson har aldrig varit bättre (trots att han bara har sexton meningar i filmen). Trots att jag sett filmen ett tjugotal gånger rycks jag med på stört från första rutan och följer med i jakten på bensin ända till slutet. Karaktärer som Wez, Humungus (spelad av svenske kroppsbyggaren Kjell Nilsson), Warrior girl och Feral kid kanske inte klarar av en närmare granskning och i ett annat sammanhang skulle de troligtvis falla platt och bli lite löjliga men i The Road warrior funkar de. Egentligen kan jag nog inte riktigt förklara varför jag gillar filmen så mycket – en del filmer kanske har den funktionen att de går rätt in i hjärtat och stannar där för tid och evighet. Det är nog bara att acceptera.

När man har sett en film så många gånger som jag har sett The Road warrior sker det oundvikligen att man börjar filosofera lite, kanske kring den tionde titten eller så. Filmspanarnas tema var som sagt På väg och det är två ord som jag funderar över nu när jag ser filmen än en gång. Vart är alla på väg och varför ger de sig inte iväg? När katastrofen skedde (som inte var någon dramatisk historia, samhället upphörde bara att fungera) hur hamnade alla dessa människor i Australiens ödemark? Folket vid oljeriggen kan inte lämna stället för de behöver en tankbil. I filmen nämner man att det är 300 mil till kusten men de har tillgång till en buss och massa andra fordon och borde kunna tanka längs vägen. Varför har de inte redan åkt?  Humugus och hans anhang vill åt bensinen men varför? Vart är de på väg? Vad ska de göra när de fått bensinen? Hur hamnade detta sällskap i öknen? Slutligen filmens hjälte Max. Han verkar köra planlöst med sin bil i ödemarken men varför? Han har i.o.f.s. förlorat sin familj och kanske bearbetar han sina personliga problem med att köra bil. Vad söker han?  Många frågor som man säkerligen kan snickra ihop svaren till men The Road warrior är en film där alla är på väg någonstans utan att riktigt komma till skott. Filmen kanske är en metafor för människans behov av en fast punkt i tillvaron. Max kanske söker denna punkt under sitt ändlösa cruisande i ödemarken?  Humugus har oljekällan som fast punkt och människorna som driver källan har varandra. Eller också är det bara en häftig actionfilm där folk har lustiga kläder och man kraschar bilar i parti och minut.

Regi: George Miller

Betyg: 10/10

filmspanarna-bredAndra filmspanare om temat På väg:

Addepladde

Fiffis filmtajm

Filmparadiset

FLMR

Fripp

Har du inte sett den

Jojjenito

Mode + Film

Moving landscapes

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet cafe

Take shelter (2011 USA)

Curtis lever i en liten stad där alla känner varandra. Han älskar sin fru och dotter och är uppskattad på sitt arbete. Visst, familjen har smärre ekonomiska problem och dottern har ett funktionshinder men på det stora hela skulle man kunna säga att Curtis har ett bra liv. När Curtis börjar plågas av fruktansvärda mardrömmar smulas hans vardag sönder och samman, mardrömmarna är så levande och verkliga att han börjar misstänka att de är en varning om en kommande katastrof. Curtis börjar förbereda sig på vad som ska komma men hans omgivning börjar dock tro att han fått ett nervsammanbrott.

Än en gång var det Henke som väckte min nyfikenhet på den här filmen. Jag hade hört talats om filmen tidigare men det var Henkes revy som gjorde att jag gick från tanke till handling när det rörde sig om att se Take shelter, något jag verkligen inte ångrar.

Det första som slår mig efter att jag har sett filmen var om oscarsjuryn överhuvudtaget tagit någon notis om Take shelter för både Michael Shannon och Jessica Chastain briljerar i huvudrollerna. Att paret inte nominerades är en smärre skandal. Shannons karaktär kämpar med att försöka förmedla sin ångest och oro till sin fru. Då Curtis är en fåordig man har han svårt att beskriva sina känslor för frun som i sin tur försöker förstå vad som plågar honom. Skådespeleri i världsklass! Jag känner verkligen för den här familjen och vill att det ska ordna sig för de tre.

Jag gillar även att jag som tittare hela tiden svävar i ovisshet om Curtis håller på att bli galen eller inte. Det skapar en nerv och ett intresse för berättelsen som gör att jag sitter som på helspänn trots att Take shelter har ett ganska långsamt tempo men filmen är absolut inte det minsta tråkig. Slutet kan möjligtvis göra en och annan tittare besviken men jag gillade det. Klart sevärd film och då främst för det fina skådespeleriet.

Regi: Jeff Nichols

Betyg: 8/10

Två halvdana filmer: Seconds apart & Legion

Seconds apart (2011)

Polisen är konfunderad över ett massjälvmord där ett killgäng under en fest spelat rysk roulette tills alla deltagarna dött. Den (naturligtvis) slitne polisen Lampkin som (naturligtvis) är en aning obalanserad efter en familjetagedi har svårt att acceptera att kollegorna till slut avskriver fallet som självmord. Ju mer han nystar i dödsfallen desto mer övertygad blir Lampkin att någon drivit ungdomarna till självmord. Spåren pekar mot de märkliga tvillingarna Jonah & Seth.

Det här är gammal skåpmat i nygammal förpackning. Filmen är inte tråkig den är t.om ganska underhållande och klurig på sina ställen trots att man sett plotten med ondsinta tvillingar många gånger förr. Slutet på historien än väntat men filmmakarna lyckas faktiskt stoppa in en liten tvist som åtminstone tog mig på sängen trots att den egentligen var uppenbar. Inget att springa benen av sig för att se men underhållande för stunden.

Regi: Antonio Negret

Betyg: 5/10

Legion (2009)

Gud har tröttnat på mänskligheten och beslutar sig för att sätta igång domedagen. Enda hindret för den kommande apokalypsen är en kvinna som är havande. Varför vet jag inte riktigt men det är ett antal kvasireligiösa diskussioner under filmen där jag lyssnar med ett halvt öra så jag kan ha missat den förklaringen. Gud skickar ut ett gäng änglar för att expidera kvinnan i grosess men har inte räknat med att ängeln Michael byter sida och försöker rädda den gravida kvinnan.

Ja det låter korkat och ja det är ganska korkat. Fullt av hål i en plott som inte håller ihop för fem öre. Nu brukar inte detta vara några större problem för mig men om hålen är FÖR stora blir det svårt att blunda för tokerierna. Trots detta är filmen stundtals riktigt bra, åtminstone första halvan som tangerar skräckfilmsgenren. När det blir ängelaction blir berättelsen avsevärt tristare men man kan inte helt dissa en film där Dennis Quaid återfinns i rollistan. Vart Paul Bettanys filmkarriär är på väg efter filmer som den här och Priest är däremot en intressantare fråga. Han kanske får axla Nicholas Cage mantel snart ?

Regi: Scott Charles Stewart

Betyg 4/10

Stake land ( 2010 USA )

Ännu en postapokalyptisk film att lägga till ”har sett högen”. Den här gången har samhället kollapsat pga av en vampyrepidemi. Tonåringen Martin räddas av en vampyrjägare med det något märkliga  namnet Mister. Tillsammans reser paret norrut mot Kanada då ryktet säger att man startat ett nytt samhälle där, New Eden. Om det bara varit vampyrerna hade resan inte varit speciellt svår men paret jagas av religösa nazister som  offrar människor till vampyrerna för att rena mänskligheten.

Speciellt spännande är inte Stake land men den har en lätt deprimerande känsla  som jag gillar. Martin och Mister reser genom ett sunkigt USA där civilisationen tar sina sista andetag. Jag kommer att tänka på The Road och Carriers när jag ser filmen även om Stake land i jämförelse inte når upp till samma höjder. Det känns lite som att vampyrerna och de religiösa tokarna har slängts in för att man velat hotta upp berättelsen men mitt intresse ligger mer på samspelet mellan Mister och Martin samt de platser och personer de besöker och träffar under resans mot norr. Kanske lade manusförfattarna  till dessa element för att filmen skulle skilja sig aningen från The road. Då berättelsen lägger mer krut på relationer än action och skräck känns det dock aningen onödigt jag tror den hade klarat sig bra utan vampyrer och religiösa tokar. Gillar man apokalyptiskafilmer av det stillsammare slaget kan man nog ha utbyte av Stake land.

Regi:Jim Mickle

Betyg: 5/10

Priest ( 2011 USA )

Om man tar en näve Mad Max blandar med lite Matrix och kryddar med vampyrer och vilda västern så får man filmen Priest.  En film om den varit aningen mindre påkostad skulle platsat i kategorin ”direkt till DVD” . I en nära/avlägsen (?) framtid har det rasat ett krig mellan människor och vampyrer. Vampyrerna fördrevs till reservat till priset av en förstörd planet där människorna nu bor i städer och kyrkan har oinskränkt makt. Elitkrigarna kallades för präster men efter att vampyrhotet hade eliminerats fördrevs dessa och återfinns nu på samhällets botten. När det verkar som att vampyrerna samlar sig för en ny attack mot mänskligheten vägrar kyrkans män att lyssna på varningarna men en ensam präst trotsar de styrande och åker ut i öknen för att möta hotet.

Det här filmen var inte så dålig som jag trodde, klarar man av usla repliker, en skrattretande dålig Karl Urban, en i det närmaste ( verkar det som ) lobotomerad Paul Bettany och en hemskans massa CGI-vampyrer så är faktiskt Priest ganska underhållande. Nu när jag har nämnt det som är dåligt med filmen kan det då finnas något som är bra i ? Jodå, miljöerna är ganska storslagna trots att det  är ökenlandskap i olika varianter. Jag är även svag för slagsmål där folk flyger och far i luften, visst aningen uttjatat vid det här laget men jag är som sagt svag för detta. Storyn duger som post-apokalyptiskt drama men med bättre manus och skådespelare kunde nog detta blivit en ganska bra film nu blir det knappt godkänt och absolut INTE värt en biobiljett än mindre till 3D pris.

Regi:Scott Charles Stewart

Betyg: 5/10

The Book of Eli (2010 usa)

Efter ett atomkrig är större delen av USA ett öde ökenlandskap. Genom ödemarken vandrar Eli med världens sista bibel.  När han stöter på Carnegie (Gary Oldman) som styr i en liten håla blir det problem. Carneige vill åt boken till varje pris då han tror sig kunna bygga en ny civilisation med hjälp av bibelns visdomsord och med sig själv i toppen. Eli kommer inte att ge upp sin bibel frivilligt då han har fått ett speciellt uppdrag av Gud.

Bröderna Huges har inte gjort speciellt många filmer och det var nio (!) år sedan sist (From Hell) men de få filmer de gjort har oftast varit bra. ”The book of Eli” är trots det religiösa temat en ganska bra ”efter katastrofen” film. Filmen påminner delvis lite om ”The Road” fast med avsevärt mer action, Eli kan liknas lite vid en samuraj när han drar fram som en skördetröska i ökenlandskapet och mejar ned skurkar till höger och vänster. Snyggt foto, bra skådisar och en liten tvist i slutet gör att trean är riktigt stark.

Regi: Bröderna Huges

Skådespelare: Denzel Washington, Gary Oldman

Betyg: 6/10

The Planet (2007 sverige)

The planet är en ganska deprimerande dokumentär om tillståndet på jorden. Överbefolkning, växthuseffekten och utrotandet av olika djur är en del av ämnena som berörs. Det perspektiv man valt att ta är att se hela jorden som ett system där människan tar alltför stor plats. Filmen är bra men den har tidvis ett riktigt långsamt tempo, långa tysta tagningar utan berättarröst  gör att jag kan bli lite rastlös. Det är inget nytt som kommer fram men ”the planet” är intressant och bör ses.

Regi: Johan Söderberg

Betyg: 6/10

Doomsday (2008 storbrit)

2007 drabbas Skottland av ett virus som dödar stora delar av befolkningen. Regeringen isolerar de norra delarna av Storbritannien för att förhindra smittans spridning. När viruset bryter ut i London 30 år senare skickas en grupp forskare och soldater till det isolerade Skottland för att finna ett botemedel. Det inte direkt stora famnen som möter gruppen utan en blanding av överblivna statister  från filmerna ”Road Warrior”, ”Flykten från New York” samt ”Ghosts of Mars”  ledda av Malcom ”rödvinsnäsan” McDowell.

Man kan se denna film på två sätt antingen använder man sin hjärna och ställer sig följande frågor: Varför känner folk ett tvång att frisera sig som  mohikaner och tatuera sig så fort civilisationen går under? Varför blir man kannibal när det strövar tusentals kor fritt i området? Varför låter filmens byråkratskurk som han svalt ett paket krita och sist men inte minst: Har Malcolm McDowell lösnäsa? För att överhuvudtaget kunna roas av filmen rekommenderar jag att man stänger av 99% av hjärnan och ser en helt skamlös ,men helt ok,  rip-off av ”Flykten från New York” och ”The Road Warrior”. Fullt ös medvetslös!

Regi: Neil Marshall

Skådespelare: Rhona Mitra, Malcolm McDowell

Betyg: 6/10

The Road (2009 usa)

Efter civilisationens undergång vandrar en man och hans son söderut mot kusten. I det gråa och karga landskapet är varje dag en kamp för livet då det är mycket ont om mat och många överlevande har i brist på föda börjat äta varandra.

En mycket deprimerande film,  landskapet är täckt av aska, gråa himlar och skitiga människor som går och går. The Road balanserar på gränsen till att vara ett riktigt sömnpiller men lyckas hålla mitt intresse uppe hela tiden. Deprimerande, sorglig, bitvis spännande och mycket bra skådespelare i denna grå och stillsamma undergångsfilm. Filmen är baserad på boken med samma namn skriven av Cormac McCarthy som även skrivit No Country or Old Men.

Regi: John Hillcoat

Skådespelare: Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee

Betyg: 8/10

2012 (2009 USA)

Av en händelse upptäcker författaren Jackson Curtis att världen kommer att gå under. Han vet också om att världens regeringar har samarbetat om en hemlig plan för att evakuera mänskligheten. Nu gäller det för Jackson att rädda sina barn och exfru samt hitta platsen där evakueringen av mänskligheten ska ske.

Jag börjar med det som är bra: flykten från Los Angeles samtidigt som staden går under är riktigt maffig samt eftertexterna då skiten har tagit slut. Ni som snyftade när Bruce Willis har sitt avskedstal i pekoralen Armageddon grattis ! nu har årets film kommit! Vi övriga får lida i över två timmar med floskler, 5 öres psykologi, smetig filmmusik samt en dialog som slår alla rekord i tafflighet. Smaka på följande replik: ”Vi är alla jordens barn” . Jag brukar vara ganska förtjust i Emmerich filmer (Godzilla, Day after tomorrow) även om jag vet att de i grund och botten är ganska korkade men här är det bara för mycket, tyvärr. Synd på så fina skådisar men de fick säkert bra betalt.

Regi: Roland Emmerich

Skådespelare: John Cusac, Amanda Peet

Betyg: 2/10

Carriers (2009 USA)

Ett virus har nästan utplånat mänskligheten och de få överlevarna isolerar sig allt mer från varandra för att inte sprida smittan. Vi får följa fyra personer som reser genom ett öde Usa med vägen som mål.

Detta är en lågmäld film där samspelet mellan de fyra personerna är i centrum för filmen. Det händer inte så mycket men det är en film som griper tag i tittaren tack vare bra manus, dialog och skådespelare. Det är på det hela en sorgsen och stillsam historia där det inte ges mycket hopp om framtiden. Civilisationens undergång har nog aldrig varit så stillsam.

Regi: Alex och David Pastor

Skådespelare: Chris Pine, Lou Pucci

Betyg: 7/10