Midsommar (2019 USA)

Snacket kring Asters förra film Hereditary gjorde att  jag hade orimliga förväntningar på den rullen. Med avsevärt lägre förväntningar gick jag och såg Midsommar tillsammans med Steffo och Fiffi.

Dani och Christian är ett par men han funderar på att göra slut då han tycker hon är väldigt klängig men en familjetragedi sätter stop för de planerna. Istället blir det att Dani hänger med Christian och hans studiekamrater till Sverige. De har nämligen blivit inbjudna av sin svenske kurskamrat Pelle att fira midsommar i hans hemort, den lilla byn Hårga i Hälsingland. I Hårga tar man det här med midsommarfirandet på allvar och just detta år firar man lite extra – något som bara sker vart 90:e år. Amerikanerna anländer till Hårga som är en våt Carl Larsson dröm mixad med Free your mind festivalen i Molkom. Som tittare begriper man att de skulle stannat hemma, knepigt nog tar det väldigt lång tid för de amerikanska gästerna innan de inser det samma men då är det redan försent.

Detta var nog årets stora filmupplevelse. För vissa på ont för andra (jag) på gott. Midsommar är en rejält skruvad berättelse som paketerats med ett fantastiskt foto  och en hel del snygga men subtila specialeffekter. Trots en speltid på två timmar och tjugo minuter och en handling som rör sig framåt i snigelfart satt jag som förtrollad, ibland glömde jag t.om bort att blinka. Midsommar är vacker och förtrollande, det var länge sedan jag blev så uppslukad av en film. Det är även en stundtals brutal film som hela tiden bär på en aura av obehag. Våldsscenerna är få men när de väl visas är de rejält slafsiga och mig veterligen är det första gången man visar en s.k blodörn på film.

Om man väntar sig en traditionell skräckis lär man bli besviken. I känsla och stil påminner filmen om Asters förra film. Det som gör att denna film funkar bättre för mig är att skräckmomenten känns mer naturliga i Midsommar. Jag anser fortfarande att Hereditary hade varit bättre som ren dramafilm. Den sistnämnda hade inte heller Florence Pugh i huvudrollen (även om Toni Colette var bra i Hereditary). Jag fick upp ögonen för skådisen i den suveräna Lady Macbeth och undrar om hon inte är ännu bättre i sin roll som Dani.

Jag förstår om inte alla gillar Midsommar då det är en film där gränsen mellan kanon och kalkon är hårfin men för mig blev det en fantastisk filmupplevelse. För första gången sedan Mad Max: Fury road blev jag sugen på att se om en film på stört och jag kan inte annat än att dela ut högsta betyg till Midsommar (det var ett tag sedan sist, 2016 och La la land (Babylon Berlin är som bekant en tv-serie)).

Idag (om man är patreon) talar jag, Steffo och Fiffi om filmen i podden Snacka om film. Jag var lite snål med mitt betyg i podden då Midsommar visade sig vara en film som växte efter titten.

Regi: Ari Aster

Betyg: 10/10

Fiffi

Steffo

Sofia

Hereditary (2018 USA)

Än en gång hojtas det att detta är årets skräckis (senast var det A Quiet place) och än en gång kan jag konstatera att jag inte har alls samma smak för vad jag kallar skräck eller att jag möjligtvis är helt avtrubbad. Nu är det inte som så att Hereditary är en dålig film nej det är ett mörkt och djupt obehagligt familjedrama som efter en timme övergår till att vara en skräckis. Att filmen är obehaglig skriver jag under på alla dagar i veckan men för att jag ska bli skrämd krävs det också spänning. Kombinationen av dessa två element gör för mig en fungerande skräckis t.ex Texas chainsaw massacre eller varför inte It follows för att ta två exempel. Skräckfilmer som brukar hyllas är de som satsar på bra produktion och stämning och de kan vara bra men jag ser på dessa filmer som mörka draman med ibland övernaturliga inslag.

Hereditary som i korthet handlar om en familj som krackelerar pga av psykisk sjukdom och övernaturliga element är en bra film där Tony Collette glänser i rollen som den obalanserade mamman Annie. Redan från start sätter sig en obehagskänsla som är ständigt närvarande filmen igenom och jag tror att jag gillat filmen bättre om man skippat det övernaturliga och bara kört på en film om en familj i förfall. När spökerierna kör igång tar detta fokus från familjen som jag lider med på duken och det tunnar s.a.s ut historien. Det är en klart sevärd film men den som väntar sig jump-scares, jakter och nagelbitarscener för vända blicken åt annat håll åtminstone om man är lika avtrubbad som jag.

Regi: Ari Aster

Betyg: 6/10