The Expendables 3 (2014 USA)

14063750861När jag först läste om The Expendables någon kring 2009/2010 var jag exalterad. Intrycket jag fick var att filmen skulle handla om avdankade legoknektar som satsade allt på ett sista uppdrag. Jag trodde det skulle bli en allvarsam film som skulle kännas i magtrakten och iden att bygga ensemblen på äldre actionhjältar verkade vara något av ett genidrag. Nu blev resultatet något helt annat,  jag och Sly tänkte nog inte riktigt i samma banor.

Den tredje filmen följer samma hjulspår som tidigare filmer. Denna gång ska Sly och hans gäng fånga in en f.d medlem i gänget som sadlat om till vapenhandlare. Det mesta är sig likt och det finns ett och annat som jag förundras över. Trots att The Expendables är vuxna män kan de inte föra en normal konversation. Istället för att be om att få låna en kniv hotar man med att skära upp magen på knivens ägare om han inte lånar ut den. Alla samtal måste avslutas med en high five eller någon form av knuff mot samtalspartnern och man måste på något vis kasta in en skojfrisk förolämpning med den man talar med. Tanken är nog att vi tittare ska tycka detta sällskap är jättetuffa men de ger istället sorgligt nog ett intryck av att vara mentalt handikappade.

Vidare så är namnet The Expendables ganska missvisande då ingen verkar kunna dö i denna filmserie. Det skjuts och exploderar, ok en i teamet blir skadad vilket sätter Sly i sådan chock att han upplöser sitt gamla team och sätter ihop ett nytt. Märk väl skadad inte död. Actionscenerna rullar på i en oändlighet och då man vet att The Expendables inte är ”expendable” går det alldeles utmärkt att gå och fylla på kaffekoppen utan att pausa filmen, inget av vikt har hänt när man återvänder till soffan.

Avslutningsvis innehåller filmen så många ologiska manuskrumbukter att tom jag som inte brukar bry mig om sådant reagerar. Å andra sidan vad hade jag egentligen väntat mig? Jag hade redan sett de två tidigare filmerna så jag satt med facit i hand. Slutsatsen blir nog att det är jag som är mest korkad i sammanhanget.

Regi: Patrick Hughes

Betyg: 2/10

Annonser

Terminator: Genisys (2015 USA)

Terminator-Genisys-poster-finalSå var det dags än en gång för en film om de ondsinta robotarna från framtiden. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla den här filmen för med det känns som en uppföljarremakreboot eller något i den stilen. Den går i korthet ut på att i framtiden har maskinerna förslavat mänskligheten men under ledaren John Connor startas ett uppror och man lyckas störta förtryckarna. I en sista desperat gest skickar maskinerna en robot bakåt i tiden till 1984 för att döda Connors mor Sarah och därmed kväva upproret i sin linda. Connor skickar i sin tur sin närmaste man Kyle Reese tillbaka till 1984 för rädda Sarah och döda roboten. Nu visar sig uppdraget inte bli så enkelt då det involverar fler robotar och tidresor än vad åtminstone jag kunde ana.

Jag får inte ihop logiken i Terminator: Genisys, kanske är jag trög, kanske har hjärnan hamnat i semestermode. Hur som helst bryr jag mig inte så värst mycket om dessa icke-logiska petitesser. Filmen rullar på och allt eftersom tidsresor olika robotmodeller staplas på hög tänker jag tyst för mig själv ”om ni säger så….ok”. Jag köper det mesta och känner att jag inte orkar bry mig speciellt mycket över logiken.

Filmen är välgjord och håller god fart. Det är inga döda punkter utan det sprängs, skjuts,slåss och springs större delen av tiden. Arnold Schwarzenegger och Emilia Clarke som spelar Terminatorn respektive Sarah Connor funkar bra i sina roller. Vilken sten de hittade Jai Courtney som spelar Kyle Reese under vet jag emellertid inte. Jag undrar lite över vad det var som fick filmens producenter att välja denne gråsugga till skådis. Det är ett större bekymmer för mig än filmens logik.

Filmerna om Terminatorn hade nog bränt allt krut iom den andra filmen av Cameron. Troligen är jag lite bortskämd på effekter och wow-upplevelser i dagens cgi-klimat. Det ska till mycket för att jag ska höja mina ögonbryn numera, åtminstone om man talar om filmer inom den här genren. Men för en stunds action och förströelse duger filmen och jag lär nog se om Terminator: Genisys men troligen senare än förr.

Regi: Alan Taylor

Betyg: 5/10

Sabotage (2014 USA)

300px-Sabotage2014-TitleIngen blev gladare än jag när Arnold Schwarzenegger gjorde comeback i filmvärlden. Under stora delar av 80 och 90-talen var han en av mina favoritskådisar. Hans första film där han hade huvudrollen efter sin tid som guvernör i Kalifornien var The Last stand och jag kände som att Arnie var på rätt väg då jag gillade filmen och hans prestation. Dagens film däremot……..

Sabotage handlar om en grupp narkotikapoliser som leds av John ‘Breacher’ Wharton (Arnie). Under ett tillslag mot en drogkartell passar gruppen på att gömma undan 10 miljoner dollar som man tänker dela på senare. Deras överordnade misstänker att gruppen gjort just detta och startar en internutredning men kan inte bevisa något. De verkliga problem startar dock när man ska hämta de stulna pengarna. Bytet är spårlöst borta och någon börjar avrätta narkotikagruppens medlemmar en efter en. Det verkar som att drogkartellen beslutat sig för att hämnas.

För att en sådan här film ska kunna fungera måste man åtminstone heja på hjältarna något som är mycket, mycket svårt när det rör karaktärerna i Sabotage. Dessa verkar ha skrivits av någon som har en märklig syn på vad som är tufft för det är vad filmens karaktärer desperat försöker att vara men istället är de bara irriterande och larviga. Vi börjar med deras namn där var och en tagit ett ansträngt smeknamn typ Breacher, Grinder, Pyro etc. För att förstärka deras tuffhet består gruppens vokabulär av ord som motherfucker, pussy, dick, fuck något som blir otroligt tröttsamt att höra på i längden. Överhuvudtaget agerar och beter de sig som en grupp hormonstinna tonåringar och hade troligen aldrig kunnat bli poliser än mindre s.k elitpoliser som filmen vill göra gällande att de är. Det är en grupp obalanserade individer som bäst skulle höra hemma på någon vårdinrättning. Bara detta gör att filmens premisser faller då jag inte köper konceptet för fem öre att denna grupp är poliser. Det känns bara skönt när de en efter en tas av daga så jag slipper höra och se deras tröttsamma kackel och agerande.

Manusmässigt håller inte storyn men jag kan inte riktigt gå in på detaljer här då jag skulle spoila alltför mycket men man kan lugnt påstå att skurkarnas agenda är minst sagt märklig. Sabotage är en rejäl soppa men på pappret verkade det nog kunna blivit en riktigt bra actionthriller. Frågan är vem man ska skylla på. Manusförfattaren, regissören? inte skådisarna för de verkar göra vad de ska nämligen att följa en inkompetent regissör som följer ett uselt manus och agerar därefter. Det var länge sedan jag såg en sådan hop lågpresterande skådisar och värst är Mireille Enos som spelar över så grovt att skämkudden sitter fastnitad i näven då hon är allt för ofta är i bild. Det enda positiva med filmen är dess sista minuter. De minuterna hade man kunnat förvaltat bättre och utvecklat till en film istället för den här dyngan.

Movies-noir och Fripp har sett filmen och tyckte helt annorlunda, den sistnämnde så annorlunda att jag på fullaste allvar undrar om vi sett samma film.

Regi: David Ayer

Betyg: 1/10

Escape plan (2013 USA)

escape_plan_xlg1Ray Breslin livnär sig på att testa säkerheten på olika fängelser. Det går närmare bestämt ut på att han låtsas vara fånge och fördriver sin vistelse med att hitta brister i anstaltens rutiner och byggnation. När detta är gjort rymmer Ray för att sedan gå igenom anstaltens svagheter tillsammans med en förnedrad fängelsechef. När Ray får ett erbjudande om att testa ett fängelse som ska vara idiotsäkert tackar han något motvilligt ja till förslaget. När det är dags att rymma inser Ray att han hamnat i en fälla och tanken är att han ska ruttna bort i fängelset. Han tar hjälp av en fånge, Emil Rottmayer, och tillsammans planerar de sin flykt.

En film med både Stallone och Schwarzenegger är svår att motstå om sedan handlingen inkluderar en fängelserymning blir filmen oemotståndlig. Gubbarna är vid god vigör och de gör det de ska. Fängelset med sina genomskinliga glasburar och vakter med svarta plastmasker är coolt men filmen lider av två fel. Det ena är att fängelset som påstås vara omöjligt att rymma ifrån har så många brister och fel att det inte känns som en speciellt intellektuell utmaning att rymma. Istället blir det med hjälp av vapen och muskelkraft som rymningen sker  Jag hade hoppats mer på en hjärnornas kamp istället för en styrkeuppvisning. Men å andra sidan kanske det är för mycket att begära när både Sly och Arnie är med i filmen, två skådisar som inte direkt är kända för sina komplicerade historier.

Det andra problemet är att filmen tyvärr inte är speciellt spännande ja den är t.om lite småtrist. Jag vet inte riktigt vad det beror på men berättelsen bara mal på och jag upplever den som lite stillastående trots skottlossning, dåliga one-liners och slagsmål i fängelset matsal där fångarna fritt kan sitta och bygga ihop sextanter och planera sin flykt. Världens säkraste fängelse? Pyttsan! Men jag ser med förväntan fram till nästa film med de båda 80-tals ikonerna för det är lite mysigt att se de båda på stor duk. Sly kommer med Grudge match som verkar så idiotisk att den nog är bra och Arnie i zombieskräckisen (?) Maggie.

 

Regi: Mikael Håfstöm

Betyg: 4/10

End of days (1999 USA)

End%20of%20Days%20movie%20posterDå det nya årtusendet närmar sig uppenbarar sig hin håle i egen hög person i NYC. Han har ett mål nämligen att ha sex med en kvinna som har valts ut åt honom. Akten måste ske mellan 23:00 – 00:00 på självaste nyårsafton och kommer bli startskotten för satans välde på jorden.  I vägen för satan och hans något komplicerade planer står en deprimerad f.d polis, Jericho Cane spelad av ingen mindre än Arnold Schwarzenegger . Ungefär sådär kan man sammanfatta Arnies actionskräckis End of Days.

Vi kan börja med det uppenbara felet att Djävulen är ett år för tidigt ute då millennieskiftet skedde årsskiftet 2000 och 2001. Men han är i gott sällskap med resten av mänskligheten (åtminstone i västvärlden) som plötsligt inte kunde räkna när år 2000 närmade sig. Vad som är värre är att rollen som Jeicho vida överstiger Arnolds kompetensnivå och vi tittare blir plågsamt påminda om österrikarens begränsningar inom skådespelarskrået.

End of Days innehåller en hel del bra fighter och actionscener, den innehåller också en hel del rysliga scener (till dessa hör inte brinnande piss). Problemet blir att det skaver när dessa två genrer ska samsas under ett tak. Det blir för rysligt och blodigt för de som vill ha lite hederlig action och de som vill ha skräck tycker att actionscenerna förstör stämningen. Arnold är murbruket som ska överlappa dessa två genrer och det lyckas han verkligen inte med.

Nu är det inte en helt igenom dålig film. Iden duger och stundtals är filmen relativt bra men helhetsintrycket blir splittrat och en otroligt trist och i sina stunder pinsam final sänker filmen åtminstone ett hack i betygsskalan. Ett plus i kanten dock för Gabriel Byrne som spelar Djävulen och Rod Steiger i rollen som katolsk präst.

Regi: Peter Hyams

Betyg: 4/10

The Last stand (2013 USA)

The-Last-Stand-Official-PosterArnold Schwarzeneggers comeback till filmens värld är något jag väntat länge på. Då han inte obekant har sysslat med politik det senaste decenniet har hans kroppshydda lyst med sin frånvaro på den vita duken. Nu är han tillbaka och är inblandad i inte mindre än sju (!) filmer om man ska tro IMBD. Schwarzenegger är inte en bra skådis (om jag ska vara riktigt ärlig är han ganska usel) men han besitter en charm och karisma som få, något som gör att jag blundar för hans tillkortakommanden.

The Last stand har ett upplägg som jag personligen är mycket förtjust i. Berättelsens hjälte som är tvungen att försvara sig mot en övermäktig fiende, krångligare än så behöver det inte vara. Det har gjorts tidigare t.ex De sju samurajerna, Straw dogs och Night of the living dead och finalen i Skyfall för att nämna några filmer med liknande grundhandling och det kommer att göras igen men jag tröttnar aldrig på konceptet. Här är fienden en mexikansk knarkbaron som flyr från häktet och sätter fart mot den mexikanska gränsen i en bil som med lätthet kör ifrån alla förföljare. Till sin hjälp har han en mindre arme som bokstavligen rensar undan alla hinder på vägen. Där man tänkt passera gränsen ligger den lilla staden Sommerton Junction. Staden har en sheriff och tre biträden och är inte ens ett noterbart hinder för skurken och hans anhang men vi tittare vet bättre då stadens sheriff spelas av Schwarzenegger.

Det märks att Schwarzenegger har saknat att stå framför kameran. Trots sin ålder (blir 66 i år) verkar han vara pigg som få. Nu gör han inga Tom Cruise rusningar eller otroliga stunts i filmen, något som känns bra då actionscenerna är någorlunda anpassade till Arnies ålder och den karaktär han spelar. The Last stand infriar mina förväntningar och krånglar inte till det i onödan. Det är rak och enkel action med en del ”skämt” som gör att jag skrockar förnöjt i soffan m.ao skämt som egentligen är ganska dåliga men passar bra in i genren då de sprider en viss trevnad. Häftigast tyckte jag bilscenerna var då knarkbaronen bränner genom polishinder och kör ifrån helikoptrar.

I birollslistan har man skrapat ihop ett skönt gäng. Harry Dean Stanton som vresig bonde, Peter Stormare är underhållande som lätt skruvad karaktär (någon förvånad?), Luis Guzmán som feg vicesheriff och Forest Whitaker tackar jag aldrig nej till. Klart sevärd film och jag väntar ivrigt på Schwarzeneggers kommande filmer.

Regi: Kim Jee-Woon

Betyg: 7/10

Total recall – Arnold Schwarzenegger

Då var den läst, Arnies livshistoria. Arnold berättar om sitt liv som, vad man än tycker om karln, är mer eller mindre en fantastisk framgångssaga. Han föddes 1947 i en liten österrikisk håla. Tidigt bestämde han sig för att på något sätt ta sig till USA. Vägen dit gick via bodybouilding och han har vunnit en massa titlar i denna sport. Han kombinerade bodybuildingen med fastighetsaffärer och fick in en fot i filmens värld. Trots att han är en ganska usel skådis lyckades han vara med i en hel hög mycket framgångsrika filmer. I bara farten gifter Arnold in sig i Kennedyklanen och lyckas även med att bli republikansk guvernör i Kalifornien. Arnold har nu blivit 65 år och har kickat igång sin filmkarriär igen. Som sagt en fantastisk levnadshistoria men har jag lärt känna människan Arnold Schwarzenegger efter att ha läst boken och hur läsvärd är den?

Det är en tjock bok för Arnold har mycket att berätta kanske för mycket känns det som ibland. Den gode Arnold verkar ha svårt med prioriteringarna om vad en potentiell läsare finner vara intressant. För att ta ett exempel: I ett kort stycke berättar han om att han hade en kärleksaffär med Brigitte Nielsen under inspelningen av filmen Red Sonja. Samtidigt var Arnold sambo med sin blivade fru Maria Shriver. Något om hur han resonerade eller tankar på dåligt samvete dyker inte upp. Han konstaterar att han satte på danskan som ville ha ett förhållande med Arnold något som han tackade nej till då han tänkte gifta sig med Maria. Arnolds resonemang och eventuella moraliska kval i dessa frågor hastas över. Däremot breder han gladligen ut sig över två sidor i boken om hur han lärde sin barn att släcka ljuset efter sig. Så här håller det på. Arnold ger glimtar om vilken sorts människa han eventuellt är men han hoppar raskt över till något mer ytligt.

Om man har intresse över hur man tränar, promotar filmer, köper lägenheter eller blir guvernör är boken mycket bra. Vill man lära känna människan Arnold får man leta någon annanstans. Ska jag tro boken är Arnold vän med alla. Han har inte ett ont ord att säga om någon. Arnold planerar varje nyår vilka mål han ska nå under det kommande året, gillar att ha hemligheter, tycker inte om visa sina känslor, sätter på hushållerskan (de var ensamma hemma ges som skäl) samt tycker det var mycket roligt att slåss i ölkällarna i sin ungdoms München. Det är ungefär det jag, efter att ha läst över 600 sidor, känner till om människan Schwarzenegger.

Språket är sisådär det blir lite enahanda efter ett tag men det är en lättläst bok. Man har lyckats att lyfta fram Arnolds röst i memoarerna och det är väl det som är meningen med memoarer antar jag på både gott och ont. Ni som hört Schwarzeneggers kommentatorspår till filmen Conan barbaren vet vad jag menar med ont.

Bokens intressantaste del är den sista delen när Arnold redogör för sin tid som guvernör och man förstår hur tungrott det amerikanska politiska systemet kan vara. Det är underhållande att läsa om hur Arnold försöker vinna över systemet men många gånger får han hissa vitt flagg och erkänna sig besegrad.  Är man ett fan av Arnold Schwarzenegger kan boken vara smått intressant men det bjuds inte på några sensationer eller djupare inblickar i hans liv.

Boken kan inhandlas på följade platser:

http://www.fritzstahl.com/total-recall-min-osannolikt-sanna-livshistoria.html

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9153438337

http://www.bokus.com/bok/9789153438335/total-recall-min-osannolikt-sanna-livshistoria/

The Expendables 2 (2012 USA)

Det här var åtminstone ett fall framåt om man jämför med föregångaren. Det märkliga med filmen är att trots alla skådisar, trots alla effekter och trots budgeten så känns The Expendables 2 billig och lite halvtafflig.

Några observationer jag gjorde under filmen: Schwarzenegger, Stallone och Van Damme ser inte kloka ut. Deras ansikten verkar kunna spricka vilken sekund som helst och de går konstant runt med ett förvridet utryck i sina ansikten.

Den som skrivit filmens dialog borde få smisk. Redan efter 10 minuter är jag trött på allt machopladder som kryddas med små lustigheter och skämt som faller platta till marken.

Jag inser också vilken otroligt kass skådis Dolph Lundgren är. Jag blir rädd så fort kameran fastnar på hans ansikte och jag sitter och tänker: ”Snälla! Inte en replik till det är mer än vad jag klarar av.”

Jag får även kväva ett högt skratt när man i ett hopplöst försök att skänka lite allvar och eftertänksamhet i filmen låter en i teamet (Bill The Kid) berätta sin bakgrund. Han tröttnade på kriget i Afganistan och tog avsked som soldat. Manusförfattaren verkade inte ha reflekterat över att Bill bytt yrke från soldat till legosoldat. Vad tror Bill att Stallone och hans vänner sysslar med?

Filmmusiken var en surrealistisk upplevelse då det lät som att orkestern konstant spelar falskt. Tondöv kompositör eller bör jag gå och kolla hörseln?

Det finns även andra små petisser i filmen som överanvändande av CGI-blod, övernaturliga förflyttningar och en märklig vetskap om var folk finns. Men jag tror det räcker med mina iaktagelser. The Expendables 2 är nog årets dyraste idioti men (och detta är viktigt) är man på rätt humör samt utför en snabblobotomi kort innan filmen är den troligtvis ganska underhållande. Jag skippade lobotomeringen därav min något ljumma entusiasm för filmen.

Regi:Simon West

Betyg: 4/10

Conan the barbarian ( 1982 USA )

Efter att Sofia skrev om Collateral damage blev jag lite småsugen på att se en film med Arnie, ett misstag skulle det visa sig.  Egentligen kan jag göra det lätt för mig och avfärda filmen som ren dynga men efter en diskussion med min bror har jag insett att filmen inte är helt hopplös så jag ska gör ett litet försök att skriva lite mer nyanserat om Conan.

Conan skapades av författaren Robert.E.Howard på 30 talet.  Författarens liv skildras f.ö i filmen The Whole Wide World med b.la Vincent D’Onofrio och Renée Zellweger som faktiskt är helt uthärdlig för en gångs skull . Filmen kan jag rekommendera, en ganska sorgsen och vemodig berättelse. Howard har skrivit mycket annat b.la ett antal noveller som baseras på Lovecrafts mytologi. Där kan jag b.la rekommendera The black stone.

1982 kom då den första filmatiseringen av Conan. Det var tänkt att bli en triologi men det blev bara en uppföljare Conan the destroyer. En tredje film var faktiskt på gång kring 2000 men planerna skrinlades då Arnold blev guvernör i Kalifornien. Filmen ses av många som  Schwarzeneggers genombrott som skådespelare vilket jag kan ställa mig frågande till. Kan hända att han varit guvenör i Kalifornien men att kalla Arnold för skådespelare är ett hån mot skrået. Han har en viss charm, han passar bra i vissa filmer ( Predator, Terminator ) men ju mindre han talar desto bättre. När Arnold i filmen försöker sig på att skådespela blir det bara pinsamt dåligt och skämkudden dyker upp. Han ser ut som en barbar men hur han än försöker kan inte övertyga mig att han är en barbar. Det är en ganska stor skara amatörer i ledande roller b.la danserskan Sandahl Bergman som Conans flickvän Valeria och surfaren  Gerry Lopez som den lite komiske sidekicken Subotai. Max von Sydow har några minuters speltid och James Earl Jones spelar filmens skurk Thulsa Doom. Den sistnämde är en ganska bisarr upplevelse då han mest påminner om en padda i peruk. Thulsa Doom leder en ormkult men det hade med tanke på karlns utseende varit mer passande med en grodkult. Efter Conan kommer jag aldrig mer kunna ta James Earl Jones på allvar. Hur fina och serösa roller han än spelar ser jag bara en man i peruk.

Kampen om Paddeborg?

Scenografin och miljöerna är fina, speciellt landskapet påminner lite om en spagettivästern, kargt, dammigt och skitigt.  Det är inte den vanligtvis trevliga fantasymiljön vi stiftar bekantskap med utan en värld där de svaga går under och det finns inte mycket plats för medkänsla. Detta intryck förstärks om man lyssnar på det ibland underhållande kommentatorspåret till filmen. Både Milius och Schwarzenegger raljerar om ”the survival of the fittest” m.m. Kommentatorspåret är underhållande av den anledningen att regissör Milius och skådespelaren Schwarzenegger har två helt olika infallsvinklar när det gäller kommentarerna. Arnold babblar på om ditten och datten Milius försöker att vara seriös. Resultatet blir ofrivillig komik. Filmmusiken skulle först ha varit av lite modernt stuk, tänk Beverly Hills Cop, tack och lov lyckades filmens regissör övertala producenten Dino DeLaurentiis  att byta till orkester. Basil Poledouris anlitades och han har verkligen fått ihop ett bra soundtrack, pampigt och medryckande. Tillsammans med miljöerna är soundtracket det bästa med filmen.

Max von Sydow

Den första halvtimmen av filmen är faktiskt bra, det är lite spännande och anfallet på Conans by är snyggt iscensatt. Jag gillade också ”the wheel of pain” som det kallas i kommentatorspåret. Tyvärr tappar sedan filmen snabbt både fart och rikting. För att vara en sword & sorceryfilm är historien förvånansvärt trist och ospännande. Actionscenerna är överlag ganska håglösa och jag undrar lite var farten och fläkten som brukar prägla äventyrsfilmer tagit vägen. Det smygs och fäktas lite, en jätteorm samt några storvuxna f.d hårdrockare ( ser de ut som ) där en påminner lite om Lemmy i Motorhead utgör hoten, samt herr padda förstås. Det är inte mycket att hänga upp en barabarfilm på. Lägg sedan till en hop kassa skådisar så har vi ett halvdant magplask till film som räddas från totalt haveri av tidigare nämnda soundtrack och miljöer. Att jag sedan var dum i huvudet och såg uppföljaren Conan the Destroyer är en annan historia. Den filmen skriver jag om en annan dag. Men för att stilla er nyfikenhet – det kan faktiskt bli sämre.

Regi: John Milius

Betyg: 3/10

Pumping Iron ( 1977 USA )

Japp då har man tillbringat ca 90 minuter tillsammans med Arnold Schwarzenegger. Det första jag kan konstatera är att karln har en otroligt ful frisyr, det ser ut som han har en urtvättad tupe´ på huvudet. Hela tiden snackar folk i dokumentären om att det är helhetsintrycket som bedöms när man tävlar i bodybuilding. Gäller det inte frisyren undrar jag stillsamt i soffan när männen, för det är bara män i denna dokumentär, poserar med sina inoljade kroppar. Jag sitter mest och gapar över den förskräckliga frisyrparaden.

Arnold delar även med sig lite av sin visdom b.la berättar han hur man bäst psykar sina motståndare och han skrattar till lite när han berättar om hur han inte hade tid med sin fars begravning då han var mitt uppe förberedelserna inför en tävling. Nu vet jag inte vilket förhållande Arnold hade till sin far men han verkar lite okänslig och han framstår inte direkt som en person jag skulle vilja ha i min bekantskapskrets.

Lou Ferrigno ( Hulken ) är också med på ett hörn för att ge filmen lite dramatik. Det är nämligen Lou som ska försöka vinna Mr.Olympia titeln och bryta Arnolds segersvit. Filmen är på ett sätt faciserande då man får se dessa män ligga och lyfta skrot i timmar, posera och filosofera men samtidigt blir det faktiskt lite långtråkigt i längden. Det kom tydligen en uppföljare men den skippar jag.

Jag bjuder på en länk med citat från filmen, för det är citaten  som är filmens stora behållning. De blir än bättre då de utalas på dålig engelska med österrikisk brytning.

Regi: Gerorge Butler

Betyg: 4/10

The Expendables ( 2010 USA )

En grupp legosoldater hyrs för att störta en diktator, så mycket mer behövs nog inte sägas om handlingen. Jag hade hoppats att fiffi och addepladde hade fel när de sågade filmen. Jag ville verkligen att den skulle vara bra och har väntat på den sedan jag läst de första notiserna. En film med: Rouke, Stallone, Li, Statham, Willis och Lundgren kan väl inte bli misslyckad? Visst kan den det, speciellt om man har ett uselt manus samt använder sig av en kamera och klippning som skulle ge Jonas Åkerlund huvudvärk. Stunderna är många då jag undrar vad som händer på duken då kameramannen verkar vara full, det zoomas in och ut till förbannelse och klipps och byts vinklar och allt är till slut en salig röra, jag ger upp.

Stallones ansikte är värt några rader. När hans nuna dyker upp på filmduken skriker jag nästan högt, karln ser helt bisarr ut, botox, ansiktslyft vet inte vad han gjort men det ser för djävligt ut. I början av filmen tänker jag mer på Stallones ansikte än filmen, tragiskt men sant. The Expendables blev tyvärr årets besvikelse. Troligtvis blev man så upphetsad att man lyckats samla detta ”sköna” gäng pensionärer i en och samma film att man glömde bort själva skapadet.

Regi: Sylvester Stallone

Skådespelare: Jet Lee, Sylvester Stallone

Betyg: 3/10

Collateral damage (2002 usa)

I en terroristattack förlorar brandmannen Gordy sin fru och son. Det visar sig vara Colombianska terrorister/guerillamän/frihetskämpar (beroende på hur man ser på saken) som ligger bakom attacken. När myndigheterna visar ett svalt intresse för att få fast förövarna åker Gordy själv till Colombia för att hämnas sin familj.

Det här var en av Arnold Schwarzeneggers sista filmer han gjorde innan han sadlade om och blev guvernör i Kalifornien, då han under en tid hörde till en av mina favoritskådisar vore det roligt att säga att han slutade med flaggan i topp men det vore kanske att hoppas på för mycket. Filmen tar aldrig fart och jag saknar riktigt bra actionscener som det brukar vara  i Arnolds filmer. Det exploderar och skjuts lite men det känns lite håglöst inte ens skurken är bra, han ser mest ut som en strandraggare i millitäruniform. Jag vet inte men kanske började åldern göra sig påmind för Arnold. Jag vill inte gå in på USA:s politik i latinamerika men filmen är väldigt amerikansk i sin syn på konflikten med Columbia vilket gör att det hela känns lite väl förljuget men man ska nog inte tänka för mycket när man ser en film av denna kalliber.

Regi: Andrew Davis

Skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Francesca Neri

Betyg: 4/10