Jag har inte sett om Moulin Rouge! sedan jag såg den på bio 2001. DÅ var det en härligt uppsluppen film fylld med sprakande färger i ett fartfyllt tempo. Den kändes unik och nyskapande. Vad tycker nu en 20 år äldre Filmitch om filmen?
Storyn går i korthet ut på att författaren Christian i sekelskiftets Paris återberättar sin kärlekshistoria med kurtisanen och dansösen Satine som jobbar på Moulin rouge. När Christian ska sätta upp en pjäs på stället träffar han Satine och blir blixtförälskad. Han har dock konkurrens av The Duke of Monroth som har gott om stålar och pressar etablissemangets ägare samt Satine för att få henne i säng. Resten av filmen går mer eller mindre ut på att Christian och Satine försöker hålla sin kärlekshistoria hemlig för The Duke som blir allt enträgnare i sina närmanden.
Redan efter en kvart börjar jag undra över vad jag var för sorts person som gillade detta sammelsurium av jag vet inte vad. Folk spelar över å det grövsta, McGregor som spelar Christian ger mest ett intryck av att vara en yster hundvalp. Nicole Kidman är så sval i sitt skådespeleri att jag undrar om valium ingick i hennes diet och resten av ensemblen skriker och rullar med ögonen om vartannat. Klippningen är stundtals hysterisk och ger mig huvudvärk. Jag minns att jag gillade att man vävde in en hel del kända låtar i filmen men nu känns det bara ansträngt. Kort och gott är Moulin Rouge! är en väldigt skrikig och ansträngande film på alla plan. Det som förundrar mig mest är att min smak ändrats såpass mycket.
Det finns dock ett och annat som fortfarande har mitt gillande. Scenografin är överdådig och en fest för ögat. Filmen är härligt färgglad på ett vis som tyvärr hör till ovanligheterna idag. Jag måste också ge regissören Luhrmann credd för att han trott på sin ide och baxat igenom den från ax till limpa. Även om jag numera inte är värst förtjust i resultatet måste jag dock ge en eloge till någon som kör sin vision ända in i kaklet.
Sofia har kollat in en av mina favoritfilmer på senare år hoppas hon är lika förtjust i den som jag.
Regi: Baz Luhrmann
Betyg: 3/10
Paul Bernardo och Karla Homolka, Ian Brady och Myra Hindley samt Fred och Rosemary West är alla par som mördat tillsammans. Mindre kända är David och Catherine Birnie som kidnappade och mördade fem tjejer i Perth på 90-talet. Det tilltänkta sjätte offret lyckades fly och de två förövarna kommer troligen aldrig mer att se dagens ljus hoppas jag.
Tragedin slår till precis innan jul och den 16-åriga Alice drunknar under en familjeutflykt. Familjen är förkrossad men sorgen förvärras då det verkar som att hon går igen. Det hörs ljud från Alice rum, på fotografier kan en skuggfigur skönjas och när familjen sätter upp en videokamera ser man tydligt en gestalt som rör sig i hemmet. Av förklarliga skäl blir det svårt att släppa Alice död och man börjar luska i flickans sista månader i livet. Till slut leder spåren till Lake Mungo, ett naturreservat som Alice besökte några månader innan sin död.
Skräckfilmer från Australien har ofta det där lilla extra då man aldrig riktigt vet hur de ska sluta så när det dyker upp film i den genren från ”down under” blir jag extra nyfiken.
Jag är svag för s.k coming of age historier och blev därmed lite nyfiken på den australienska Boys in the trees. Corey har precis slutat skolan och framtiden ligger framför honom. Han är emellertid kluven i sina känslor över denna, dels vill han lämna samhället och söka till en skola i New York å andra sidan drar hans kompisar som menar att de inte kan ha det bättre då de är ”kungar” i det lilla samhället. Skolavslutningsnatten som råkar vara halloween (har de skolavslutning i oktober down under?) tillbringar Corey med sina kompisar. Under natten träffar han på Jonah som är en kamrat från barndomen men de två har glidit isär främst då på Coryes initiativ. En släng av dåligt samvete gentemot Jonah gör att Corey hänger denne på en promenad genom natten.
När det dök upp en bikerfilm från Australien hade jag en hel del förhoppningar då filmer från ”down under” allt som oftast har det där lilla extra som gör att de sticker ut lite från mängden. Det blev väl si och så med de förhoppningarna.
Mänskligheten har förstört planeten och det verkar vara kört för vår fortsatta existens. I ett underjordiskt komplex lever mänsklighetens hopp om fortlevnad vidare i form av en massa foster som övervakas av en robot. I am mother startar med att roboten väcker ett av fostren till liv. Mother som roboten kallas uppfostrar flickan vars främsta uppgift är att ta hand om de övriga fostren som ska väckas till liv. Så en dag knackar det bokstavligen på dörren och en annan människa träder in i skyddsrummet. Hon har en lite annorlunda version om vad som finns därute än vad Mother berättat.
Det var ett tag sedan sist men äntligen kan en tvättäkta grisskräckis få samsas med spöken och annat oknytt här på bloggen under skräckfilmsveckan. Det finns inte så mycket att säga om Boar mer än att den levererar, eller med andra ord uppfyller förväntningarna.
Ray har ställt till det för sig. Under en resa till Thailand har han motvilligt gått med på att smuggla ett kilo heroin. Metoden han använder sig av är att svälja heroinet i kondomförpackningar. Ray som inte är speciellt smart åker dit i tullen och blir isolerad i ett hotellrum tillsammans med polisen som väntar på att han ska skita ut knarket. Det polisen inte räknat med är att Ray är lika stönig som han är korkad och det kommer bli en lång väntan. På utsidan blir knarkbossen allt mer nervös över att Ray ska skvallra och börja smida planer på hur han ska ska klara sig undan fängelse.
I samband med en trafikolycka blir Grey och hans fru Asha rånade. Frun mördas och Gray skadas så illa att han blir totalförlamad. Djupt deprimerad med inga framtidsutsikter får han ett oemotståligt erbjudande nämligen att få ett chip inplanterat i nacken som gör honom helt återställd. Frisk och bokstavligen på benen beger sig nu Grey ut på hämnarstråt men det som verkade vara ett simpelt rånmord visar sig vara något helt annat och det där mirakelchippet i Greys nacke är mer avancerat än han kunde önska.
Efter att ha demonstrativt hängt sig sex gånger på skolgården blir Ethan reglerad och hamnar på en ny skola med namnet Happy Seymore high (Happy är ett tillägg till skolans ursprungliga namn då den sponsras av ett företag som säljer antidepressiva läkemedel). Ethan går med i skolans alternativa rockgrupp Worst day ever och får nu äntligen likasinnade kompisar att hänga med. Dvs killar och tjejer med kajal under ögonen som lyssnar på The Cure, My chemical romance och stoltserar med sina självskador. Det som ställer till det är att han också blir kär i den kristna tjejen Trinity något som vare sig Ethans bandmedlemmar eller Trinitys bibelgrupp uppskattar. Ethan blir tveksam över vilket ben han ska stå på: Dop eller nihilism.
Ashley ska vakta Luke då dennes föräldrar ska ut på middag. Luke är kanske lite väl gammal för att ha barnvakt men han misstycker inte då han är lite småkär i Ashley. Lugnet bryts snart av att det verkar som att någon vill ta sig in i huset och Ashley som förlorat möjligheten att ta kontakt med omvärlden (nödvändigt att göra detta på ett eller annat vis i dessa tider fulla med teknikaliteter) måste nu försvara hem och Luke mot inkräktaren/na. Så mycket mer tänker jag inte berätta om filmen då den innehåller en tvist som ger sig tillkänna ganska så tidigt i historien.
I en nära framtid börjar samhället att falla samman. Det verkar inte ha skett i ett slag pga någon katastrof utan likt Romarrikets sammanbrott blir allt lite sämre för vart år som går. Filmens huvudperson Max Rockatansky arbetar som polis något som behövs då kriminella gäng driver runt på vägarna för att plundra och mörda. Via sitt arbete hamnar Max i kollisionskurs med en motorcykelgäng som leds av en tokstolle som går under namnet Toecutter, något som också gör att hans familj kommer i skottlinjen.
FILMITCH 