Lake Mungo (2008 Australien)

Tragedin slår till precis innan jul och den 16-åriga Alice drunknar under en familjeutflykt. Familjen är förkrossad men sorgen förvärras då det verkar som att hon går igen. Det hörs ljud från Alice rum, på fotografier kan en skuggfigur skönjas och när familjen sätter upp en videokamera ser man tydligt en gestalt som rör sig i hemmet. Av förklarliga skäl blir det svårt att släppa Alice död och man börjar luska i flickans sista månader i livet. Till slut leder spåren till Lake Mungo, ett naturreservat som Alice besökte några månader innan sin död.

Lake Mungo är inte en skräckis i traditionell mening. Visst har den sina rysliga stunder och filmen innehåller en jump-scare av guds nåde, jag lyfte ett par centimeter i soffan när den slog till. Filmen handlar mer om sorg och hur man bearbetar denna, spökerierna blir en extra krydda i anrättningen så att säga. Risken att det skulle bli en trist rulle är överhängande men då filmen hela tiden tar nya vändningar blir det aldrig tråkigt och jag undrar hela tiden över vad som kommer härnäst.

Filmen är gjord som en dokumentär i stil med The Poughkeepsie Tapes  och Savageland och består likt dessa filmer av intervjuer och videoupptagningar. Ett grepp som kanske inte passar alla men jag är förtjust i denna subgenre inom skräckfilmens värld. Lake Mungo är värd en titt även om den inte är värst skrämmande. En lite sorgsen och vemodig skräckis. Ett tips om man ser filmen är att inte stänga av vid eftertexterna då man får se ett och annat man tidigare missat i filmen.

Regi: Joel Anderson

Betyg: 7/10

En film jag inte har sett vare sig i nyinspelning eller i original. Vilken?

Så var skräckfilmsveckan över på denna gång men klart är att det kommer dyka upp en och annan skräckis på bloggen under normala veckor. Ja kanske tom redan nästa vecka – Belgiska zombies.

Tackar även Sofia för ett gott samarbete!

 

Black Water: Abyss (2020 Australien)

Skulle vi inte istället ta och tillbringa helgen på ett hotell med pool och paraplydrinkar?” De orden yttras av den ende intelligenta personen i ett sällskap av fem som beslutat sig för att utforska en grotta i naturen under helgen. Om de hade lyssnat på hans förslag hade de alla sluppit tillbringa weekenden i ovan nämnda grotta tillsammans med en grinig krokodil och istället kunnat chilla vid en pool. Än en gång får man lära sig att: Naturen är bäst på tv och att Australien bör till varje pris undvikas då hela kontinenten består av allehanda varelser som kort och gott är livsfarliga.

Filmen Black Water: Abyss delar bara namnet med sin föregångare lite på samma vis som filmerna 47 meters down och 47 meters down: Uncaged gjorde. Ramhandlingen är densamma men i övrigt har filmerna inget med varandra att göra mer än att de båda har samma regissör Andrew Traucki som även ligger bakom finfina hajfilmen The Reef.

Iden att bli inspärrad i en grotta med en krokodil räcker för att engagera mig och filmen duger gott om man gillar farliga djur under vatten filmer. Skådisarna är helt ok och inte alltför korkade (om man bortser från deras märkliga behov att tillbringa sin ledighet ute i det gröna). Filmen är dock aningens för lång och hade mått bra av att tightas till lite. Finalen är lite väl over the top för min smak men i övrigt är det bara att mysa i tv-soffas och inse att man har det bättre än folket på rutan som tvingas dela utrymme med en krokodil.

Regi:Andrew Traucki

Betyg: 5/10

Sofia fortsätter med sin genomgång av slashers här

Blood Vessel (Australien 2019)

Skräckfilmer från Australien har ofta det där lilla extra då man aldrig riktigt vet hur de ska sluta så när det dyker upp film i den genren från ”down under” blir jag extra nyfiken.

Blood vessel utspelar sig i slutet av andra världskriget. Ett av de allierades skepp har sänkts och de överlevande är en brokig och grälsjuk skara som driver runt på havet i en flotte. När ett tysk skepp dyker upp bordar de båten på vinst och förlust. Man hittar ingen levande person på båten men däremot en himla massa lik och det verkar som båtens kapten tagit kål på sin besättning för att sedan avsluta sitt liv. De skeppsbrutna har snubblat över ett mysterium som ganska snabbt får sin otrevliga lösning.

Har man kollat in ett gäng skräckisar vet man ganska snart hur allt hänger samman, Däremot har jag ingen aning om hur det ska sluta då filmen som sagt är australiensk och allt som oftast händer det att de inte spelar efter regelboken. Då de överlevande inte direkt är BFF är det inget sammansvetsat gäng som möter faran och innan de har s.a.s organiserat är det mer eller mindre i sista stund. Filmen var faktiskt lite småspännande av och till. Det enda jag hade önskat var att de fått igång båtens el då det är en ganska så mörklagd film.

Ett plus är att man valt att skippa CGI, alltid uppskattat, även om filmens monster hade en lite annan design än vad jag var van vid så funkade det. Bra tempo och helt ok skådisar gör att filmen är klart godkänd och subgenren övergivna skepp (vad kan ha hänt?) är jag ganska svag för.

Regi: Justin Dix

Betyg: 5/10

Boys in the Trees (2016 Australien)

Jag är svag för s.k coming of age historier och blev därmed lite nyfiken på den australienska Boys in the trees. Corey har precis slutat skolan och framtiden ligger framför honom. Han är emellertid kluven i sina känslor över denna, dels vill han lämna samhället och söka till en skola i New York å andra sidan drar hans kompisar som menar att de inte kan ha det bättre då de är ”kungar” i det lilla samhället. Skolavslutningsnatten som råkar vara halloween (har de skolavslutning i oktober down under?) tillbringar Corey med sina kompisar. Under natten träffar han på Jonah som är en kamrat från barndomen men de två har glidit isär främst då på Coryes initiativ. En släng av dåligt samvete gentemot Jonah gör att Corey hänger denne på en promenad genom natten.

Det fanns en hel del jag gillade med den här filmen. Miljöerna är riktigt bra och trots palmträd lyckas regissören frammana halloween som en magisk natt. Berättelsen om Jonahs och Coreys relation och hur livet kan ändras är också mycket bra. Trist nog brister det i filmens dialog som stundtals blir alldeles för högtravande och stel. Det sistnämnda gör att jag trots en hel del fina scener och en känsla av en magisk natt aldrig riktigt kommer in i filmen.

Trots denna invändning fann jag filmen vara klart sevärd och jag anar att jag kommer vilja se om den då filmen ändå har något som gjorde att den stack ut. Chansen är stor att mitt kanske något snåla betyg då höjs.

Regi:Nicholas Verso

Betyg: 5/10

Outlaws (2017 Australien)

När det dök upp en bikerfilm från Australien hade jag en hel del förhoppningar då filmer från ”down under” allt som oftast har det där lilla extra som gör att de sticker ut lite från mängden. Det blev väl si och så med de förhoppningarna.

Under tiden som bikergängs ledare har suttit i finkan har hans högra hand Paddo skött ruljansen. Han har tillsammans med sin flickvän Katrina ordnat och styrt med gängets affärer, kanske för bra då ledaren Skink känner av konkurrensen och vill sätta Paddo på plats när han kommer ut från fängelset. Det blir konflikt på en gång mellan de två och saken blir inte lättare då både Skinks och Paddos flickvänner är av lady McBeth kaliber och gör sitt bästa för att hetsa på sina män i den allt mer eskalerande konflikten.

Nej det här var en fattigmans version av Sons of Anarchy. Outlaws eller 1% som den också heter vill vara ett tufft kriminaldrama men når inte fram. Vad det beror på är svårt att sätta fingret på. Skådisarna sköter sig och det är inga större fel på handlingen men jag får en känsla av att man tyckt att det räcker med lite tuffa bikers, lite slagsmål och en shootout så är filmen klar. Tafatt är nog det ord jag söker när jag försöker sammanfatta filmen. Ett halvdant försök inte mer.

Regi: Stephen McCallum

Betyg: 3/10

I am mother (2019 Australien)

Mänskligheten har förstört planeten och det verkar vara kört för vår fortsatta existens. I ett underjordiskt komplex lever mänsklighetens hopp om fortlevnad vidare i form av en massa foster som övervakas av en robot. I am mother startar med att roboten väcker ett av fostren till liv. Mother som roboten kallas uppfostrar flickan vars främsta uppgift är att ta hand om de övriga fostren som ska väckas till liv. Så en dag knackar det bokstavligen på dörren och en annan människa träder in i skyddsrummet. Hon har en lite annorlunda version om vad som finns därute än vad Mother berättat.

Inte alls så pjåkigt. Med ganska små medel har man lyckats skapa en någorlunda stabil sf-rulle. Det är inte någon film fylld av action eller explosioner utan det är mer av ett thrillerdrama där man hela tiden sitter och undrar lite över vilken vändning historien ska ta, Bra skådisar Clara Rugaard, Hilary Swank och Rose Byrne som gör Mothers röst. Filmen skulle möjligtvis ha kunnat kortats något, den blir inte tråkig men hade mått bättre av lite högre tempo men den slinker ned ganska så lätt.

Regi: Grant Sputore

Betyg: 5/10

Boar (2017 Australien)

Det var ett tag sedan sist men äntligen kan en tvättäkta grisskräckis få samsas med spöken och annat oknytt här på bloggen under skräckfilmsveckan. Det finns inte så mycket att säga om Boar mer än att den levererar, eller med andra ord uppfyller förväntningarna.

En familj far ut i obygden (iofs inte så svårt då den utspelar sig i Australien) för att hälsa på en släkting. Lokalbefolkningen i den lilla staden anar att det är något som lurar i buskarna då en och annan person har försvunnit på sista tiden men det är inte mycket mer än en aning. Vi tittare vet däremot att det är ett vildsvin stor som en folkvagnsbuss som härjar runt på landsbygden och sliter allt som kommer i dess väg i bitar. När familjen bestämmer sig för en liten utflykt korsas deras väg med grisen vilket leder till skrik, blod, slafs och spring.

Boar är inte en film där man behöver lägga pannan i djupa veck för att hänga med i svängarna man vet ungefär vad som ska hända och det händer mycket riktigt. Filmen är från Australien (som även bjöd på grisskräckisen Razorback på 80-talet) och är därmed lite brutalare än vad man är van vid. Då filmen är från ”down under” är den där osäkerheten om vem som ska klara sig närvarande vilket skänker lite spänning till en så annars förutsägbar film.. Skådisarna är av varierande kvalitet men grisen har man lyckats bra med. Man lyckas också med att få en gammal luttrad skräckfilmsräv som mig att hoppa till ibland så filmen har sina spänningsmoment. Gillar man combon grisar, skräck och vildmark (på film bör tilläggas) är Boar klart värd en titt.

Detta är f.ö regissören Chris Sun fjärde film och jag blev smått intresserad av hans tidigare alster så de lär dyka upp här på bloggen förr eller senare.

Regi: Chris Sun

betyg: 6/10

Sofia och Fiffi bjuder på annat än grisar (tror jag)

The Mule (2014 Australien)

Ray har ställt till det för sig. Under en resa till Thailand har han motvilligt gått med på att smuggla ett kilo heroin. Metoden han använder sig av är att svälja heroinet i kondomförpackningar. Ray som inte är speciellt smart åker dit i tullen och blir isolerad i ett hotellrum tillsammans med polisen som väntar på att han ska skita ut knarket. Det polisen inte räknat med är att Ray är lika stönig som han är korkad och det kommer bli en lång väntan. På utsidan blir knarkbossen allt mer nervös över att Ray ska skvallra och börja smida planer på hur han ska ska klara sig undan fängelse.

Det låter som en komedi, Mule är dråplig i sina stunder men filmen är mer allvarlig än rolig (och ganska så äcklig vid ett par tillfällen – Ray gör som sagt allt i sin makt för att polisen inte ska få tag på hans knark). Filmen lyckas med att hålla balans mellan komedi och allvar och slår inte för mycket åt endera håll. Skådisarna är bra där Hugo Weaving som polis och John Noble i rollen som den allt mer stressade gangsterbossen sticker ut lite extra. Klart godkänd film från Australien som är värd en titt men man ska kanske inte äta mat samtidigt som man ser filmen.

Passar på att tacka Movies noir för filmtipset.

Regi: Tony Mahony, Angus Sampson 

Betyg: 6/10

Upgrade (2018 Australien)

I samband med en trafikolycka blir Grey och hans fru Asha rånade. Frun mördas och Gray skadas så illa att han blir totalförlamad. Djupt deprimerad med inga framtidsutsikter får han ett oemotståligt erbjudande nämligen att få ett chip inplanterat i nacken som gör honom helt återställd. Frisk och bokstavligen på benen beger sig nu Grey ut på hämnarstråt men det som verkade vara ett simpelt rånmord visar sig vara något helt annat och det där mirakelchippet i Greys nacke är mer avancerat än han kunde önska.

Det här var en riktigt bra om än stundtals blodig sf-thriller från Australien där det finns mycket att gilla.  Logan Marshall-Green spelar huvudrollen, en skådis som hitintills alltid levererat i de filmer jag sett. Han börjar segla upp som en favoritskådis för mig. En hämndrulle är aldrig fel då jag som bekant är mycket svag för  genren. Filmens miljöer är en nära framtid, man känner igen sig då det är mest tekniska detaljer som skiljer sig mot vår verklighet. Trots en liten budget lyckas filmen med att måla upp en trovärdig framtidsskildring. Filmen är spännande och Marshall-Greenes rollfigur Grey är en person jag hejar på. Sist men inte minst är Upgrade från Australien och då finns den där känslan över att man inte riktigt vet hur det ska sluta. Klart sevärd rulle från landet som matar ut intressanta filmer på löpande band.

Regi: Leigh Whannell

Betyg: 8/10

EMO the musical (2016 Australien)

Efter att ha demonstrativt hängt sig sex gånger på skolgården blir Ethan reglerad och hamnar på en ny skola med namnet Happy Seymore high (Happy är ett tillägg till skolans ursprungliga namn då den sponsras av ett företag som säljer antidepressiva läkemedel). Ethan går med i skolans alternativa rockgrupp Worst day ever och får nu äntligen likasinnade kompisar att hänga med. Dvs killar och tjejer med kajal under ögonen som lyssnar på The Cure, My chemical romance och stoltserar med sina självskador. Det som ställer till det är att han också blir kär i den kristna tjejen Trinity något som vare sig Ethans bandmedlemmar eller Trinitys bibelgrupp uppskattar. Ethan blir tveksam över vilket ben han ska stå på: Dop eller nihilism.

Först och främst vill jag tacka Fiffi som rekommenderade filmen för detta var en alldeles ljuvlig liten skapelse till musikal. Bra musik med roliga texter, en lättsam ironisk handling som sparkar (dock inte hårt) åt alla håll och kanter samt två alldeles bedårande skådisar, Benson Jack Anthony(Ethan) och Jordan Hare(Trinity), i huvudrollerna.

Det finns faktiskt inte så mycket att säga om filmen. Det är en film som är charmig, roar, underhåller och jag fick en rejäl energikick av att se den. EMO the musical gav mig samma positiva känsla som jag fick av den ljuvliga Sing street härom året och då borde man begripa att denna film är sevärd.

Hoppas Sofia har haft lika trevligt med sitt filmval för dagen.

 

Regi: Neil Triffett

Betyg:8/10

Better Watch out (2016 Australien)

Ashley ska vakta Luke då dennes föräldrar ska ut på middag. Luke  är kanske lite väl gammal för att ha barnvakt men han misstycker inte då han är lite småkär i Ashley. Lugnet bryts snart av att det verkar som att någon vill ta sig in i huset och Ashley som förlorat möjligheten att ta kontakt med omvärlden (nödvändigt att göra detta på ett eller annat vis i dessa tider fulla med teknikaliteter) måste nu försvara hem och Luke mot inkräktaren/na.  Så mycket mer tänker jag inte berätta om filmen då den innehåller en tvist som ger sig tillkänna ganska så tidigt i historien.

Tvisten kan göra att man antingen tycker Better Watch out är rena soppan eller som jag, ett nytt fungerande grepp på en ganska så uttjatad story. Detta var en film där jag verkligen hejar på hjältinnan, inte beroende på att Olivia De Jonge är en fantastisk skådis eller att Ashley är en otroligt välskriven karaktär utan mer beroende på att filmens antagonist är riktigt vidrig.

Skådisarna är helt ok även om jag blev lite orolig då Ed Oxenbould dök upp i rollistan. Jag har inte glömt hans asobbigga rollfigur i The Visit som kom för ett par år sedan. Virginia Madsen och Patrick Warburton spelar Lukes föräldrar men de är tråkigt nog med (i mitt tycke) alldeles för kort. Better Watch out är god och lite (men bara lite) småslafslig underhållning för stunden väl värd en titt.

Regi: Chris Peckover

Betyg: 7/10

Mad Max (1979 Australien)

madmax28197929I en nära framtid börjar samhället att falla samman. Det verkar inte ha skett i ett slag pga någon katastrof utan likt Romarrikets sammanbrott blir allt lite sämre för vart år som går. Filmens huvudperson Max Rockatansky arbetar som polis något som behövs då kriminella gäng driver runt på vägarna för att plundra och mörda. Via sitt arbete hamnar Max i kollisionskurs med en motorcykelgäng som leds av en tokstolle som går under namnet Toecutter, något som också gör att hans familj kommer i skottlinjen.

Detta är den första filmen av (hitintills) fyra om polisen Max. Film två och fyra i serien är enligt mig filmiska mästerverk, trean låtsas jag om som att den aldrig hänt. Minns än idag då jag i chocktillstånd vacklade ut från biografen och svor en ed där och då att aldrig se om den filmen.

Den första filmen gjordes för en struntsumma av i stort sett glada amatörer och visst märks detta i både klippning, dialog och i en del insatser av ”skådespelarna”. Samtidigt gör detta att filmen filmen har en viss nerv och äkthet som man i bland kan sakna i nya filmer. Filmen ger en nästan (men bara nästan) dokumentär känsla då den är så okonstlad. Skådisarna är förvisso amatörer men på något bakvänt vis känns de trovärdiga just tack vare sin amatörism. Mel Gibson är dock redan här ett proffs och han sätter sin rollfigur Max direkt.

Den desperata känslan och att alla är mer eller mindre tokiga som präglat de senare filmerna märks det kanske inte så mycket av här. Skillnaden mot senare filmer i serien är att här har man fortfarande hoppet kvar att det bara rör sig om en stor dipp i konjunkturen och inte civilisationens undergång. Kampen för överlevnad är inte lika markant i Mad Max.

Ett extra plus ska ges till filmens biljakter som med tanke på dess budget är helt makalösa. Jag körde om filmens början en extra gång då öppningsjakten är otroligt bra. Omdömet om Mad Max blir kanske lite snällt men det är amatörism när den är som allra bäst.

Regi: George Miller

Betyg: 7/10

Son of a Gun (2014 Australien)

son_of_a_gun-349171352-largeJR har hamnat i finkan för ett mindre brott och ett kortare fängelsestraff väntar. Tråkigt nog för JR ser han ganska bra ut och flera av fängelsekunderna kastar lystna blickar efter honom. Turligt nog så får han en beskyddare i Brenton som är en av anstaltens inofficiella bossar och som tack för hjälpen vill Brenton att JR ska hjälpa honom med lite små tjänster när han kommit ut. Om JR vetat vilka tjänster det rört sig om kanske han föredragit att tappa tvålen i duschen.

Jag är lite ambivalent inför vad jag tycker om den här filmen. Det är inget större fel på grundstoryn, jag gillar kriminal och fängelsefilmer. Ewan McGregor sköter sig fint som den kriminelle bossen Brenton och det är inga större fel på övriga skådisar heller. Problemet med en här filmen heter Alicia Wikander som spelar flickvän till JR:s uppdragsgivare. Hon gör det hon kan med sin roll och ingen skugga faller på hennes insats men hennes rollfigur känns onödig och fördummar filmens story. JR blir nämligen blixtförälskad i henne och verkar helt skita i alla risker detta medför något som inte alls känns logiskt. Jag köper helt enkelt inte denna plot som bara känns onödig iofs gjorde Pacino precis samma sak i filmen Scarface men Tony Montana är en rollfigur med helt andra ambitioner än den något vilsne JR. Då denna ”kärlekshistoria” känns inknökad bara därför att man ville ha med en sådan drar det ned filmen en hel del vilket är synd då grundstoryn som sagt är helt ok och skulle nog klarat sig bättre utan kvinnlig fägring.

Regi:  Julius Avery

betyg: 5/10

The Little death (2014 Australien)

TLD_NEW_YEZERSKIThe Little death är en avsevärt trevligare film från down under än Snowtown. Filmen består av ett antal kortare historier som länkas samman. Gemensamt för alla historierna är att de handlar om människor som har det svårt på det sexuella planet i sina förhållanden. Vi har frun som inser att hon endast blir upphetsad när hennes man gråter och går lite väl långt i sin iver at göra sin man upprörd. Vi har paret som efter ett tips från sin terapeut försöker sig på rollspel för att det ska tända till i sängkammaren. Problemet är bara att mannen tar det hela på lite för stort allvar. Vi har mannen vars fru inte visar någon ömhet och han tar till metoder som är allt annat än ok för att få närhet. Slutligen är det paret där frun har en sexuell fantasi som mannen försöker att infria med risk för sitt eget liv. Filmen avslutas med en historia om en dövspråkstolk som får ett mycket obekvämt och lite annorlunda uppdrag.

De olika historierna binds samman kanske lite väl löst och man skulle nog nästan kunna kalla The Little death för en antologifilm. Hur som helst så är det en rolig film om ömkansvärda människor som tar i lite väl mycket i jakten på att ha ett tillfredsställande förhållande. Bra men för mig okända skådisar och underhållande historier som jag inte vet hur de ska sluta gör detta till en klart sevärd film.

Regi: Josh Lawson

Betyg: 8/10