Det rätta virket (1983 USA)

large_o2t9jnHHJL0j4P7GDuGmovc1lAHDetta är inte en instruktionsfilm för hemmasnickaren utan handlar om USA:s rymdprogram närmare bestämt Mercuryprogrammet som föregick det mer kända Apolloprojektet som satte den första människan på månen.  Filmen tar avstamp på Edwards Air Force Base där piloten Chuck Yeager blir den första som passerar ljudvallen. Flygbasen drar till sig piloter från hela landet och medan de bevisar sin manlighet i luften får fruarna vackert sitta hemma och vänta på att deras kommer hem, levande eller i en kista. När ryssarna skickar upp Sputnik 1957 gör amerikanerna allt i sin makt för att komma ikapp de ryska framstegen i rymden Man beslutar sig för att ta ut sju män som består av det rätta virket mao vita amerikanska män.

Detta är en helaftonsfilm med mycket testosteron, män i motljus och amerikanska flaggor. Filmen kom 1983 mitt under Reagans styre och jobbar på bra med att befästa den amerikanska drömmen myten. I vanliga fall slår jag bakut när filmer av detta slag dyker upp men här funkar det på alla plan. Filmen är helt enkelt för välgjord och intressant för att jag ska kunna irritera på bagateller som hejdlös nationalism och machomän. En annan bidragande orsak till att filmen funkar är att regissören Kaufman hela tiden växlar mellan den historia som skrivs med Yeager och Mercuryprogrammet och astronauternas familjeliv som inte alltid är en dans på rosor vilket gör att berättelsen engagerar både det stora och det lilla.

Det rätta virket är också lite av en who´s who i Hollywood under tidigt 80-tal då filmen formligen svämmar över av kända ansikten bland både manliga och kvinnliga skådisar. Det är kanske inte de största namnen i branschen men Kaufman har skrapat ihop en intressant skara skådisar.  Slutligen är filmens specialeffekter mycket välgjorda och det märks inte att filmen är över 30 år gammal.

Då detta är en s.k kallad BOATS har man som vanligt tagit sig en del friheter med verkligheten för att gör det hela lite mer dramatiskt. Jag kan tycka lite synd om astronauten Gus Grissom som blir oförtjänt svartmålad i filmen men drama går alltid före fakta både i filmens värld och i verkligheten.

Regi: Phil Kaufman.

Betyg: 8/10

The Natural (1984 USA)

the-natural.12444Amerikanerna verkar ha ett nästan religiöst förhållande till sporten baseball. Visst de gillar basket, hockey, boxning och amerikansk fotboll och det görs filmer om dessa sporter men när det vankas baseboll på vita duken är det som att man sträcker lite extra på sig och behandlar ämnet med vördnad.

I början av 20-talet reser den lovande baseballspelaren Roy Hobbs till Chicago för att testspela för stadens lag. Olyckliga omständigheter gör att Hobbs aldrig provspelar och drar sig tillbaka från sporten. 16 år senare vandrar Hobbs  in på det avdankade baseballaget N.Y Knights arena. Han är nu nästan 40 år och alldeles för gammal för att spela baseball men tränaren ger honom motvilligt en chans. Hobbs visar sig besitta extraordinära talanger när det rör spelet och han lyfter hela laget som nu börjar vinna. Alla är dock inte förtjusa Knights segersvit och planer smids för att stoppa lagets motor.

Oj oj oj detta är baseballporr av sällan skådat slag.  Hobbs framställs som en blandning av Kung Arthur och Jesus  Hobbs dras med en skada liknande den Jesus fick på korset, hans närapå magiska slagträ (Excalibur?) splittras, han spelar med livet som insats då han är villig att offra sig för laget. Vidare så frestas Hobbs av lagets onde ägare (Djävulen?) med både pengar och kvinnor för att överge spelet men Hobbs finner hela tiden den rätta vägen. Kanske jag övertolkar jag det hela men filmen har verkligen något religiöst över sig.

Regissören Levinson använder sig av varenda klyscha som finns i arsenalen. Pappor som segnar ned i hjärtinfarkter, hemslöjdade basebollträn med närapå magiska egenskaper, bilder på Hobbs i motljus, åskoväder, kast i slowmotion och dra på trissor det funkar ganska väl. I vanliga fall slår jag bakut när man använder sig av sådana här grepp men denna gång går det hem. Förklaringen kan nog vara att jag upplever Levisons pekorala tricks som äkta till skillnad mot t.ex regissörerna Spielberg och Bay som använder sig av ett mer kalkyrerat känsloregister för att beröra sina tittare.

Ett extra plus med filmen är det fina fotot. The Natural har ett par tre scener i filmen som är oerhört vackra. Lägg sedan till en kader av skådisar: Glenn Close, Robert Reford och Robert Duvall för att nämna några få. Mysgubbarna Wilford Brimley och Richard Farnsworth är också med på ett hörn. The Natural är egentligen en ganska fjantig film men den är vacker och har ett sagoskimmer över sig och det räckte för denna gång.

Regi:Barry Levinson

Betyg: 6/10

 

11:14 (2003 USA)

1114_2003I en liten amerikansk småstad vars slogan är ”A nice place to live” (den är aningens bättre än en icke namngiven värmländsk småstad , jag sysslar inte med uthängningar på den här bloggen,som har ”om du bodde här skulle du vara framme nu” som slogan) händer följande saker kring klockslaget 11:14 en helt vanlig kväll: En man får en kropp dumpad på sin bil, en ung tjej dör, en ung man blir av med sin penis, en annan man gör sig skyldig till likskändning och en fjärde man till mordförsök. Hur det kunde gå såhär illa avslöjas under filmens gång som består av fem olika historier som flätas samman och med hjälp av flashbacks lotsas tittaren fram till det ödesdigra klockslaget 11:14.

Den här filmen går i samma anda som filmerna Short cuts , Crash,  Magnolia, Grand canyon m.fl. Dessa filmer har ett berättartekniskt grepp jag oftast uppskattar där slumpen och olika sammanträffanden är berättelsens motor. Ibland kan filmerna kännas lite krystade i sina försök att länka samman olika personers öden men oftast funkar det. Min dotter gillar också genren och brukar kalla dessa filmer för just ödesfilmer ett ganska passande namn tycker jag.

Det jag gillar är just påminnelsen att de handlingar vi utför när vi lever våra liv kan påverka andra i både stort som smått och i en positiv eller negativ riktning. I 11:14 leder resultatet av en enda människas agerande till en massa elände. Trots detta är filmen rolig och skulle nog kunna klassas som en s.k svart komedi. Filmen ger inga gapskratt men jag satt åtminstone med ett flin under filmens gång och förundrades över hur korkade folk kan vara. Ensemblen är inte stor men består av många ansikten som är mer eller mindre kända. Klart sevärd om man gillar genren.

Regi: Greg Marcks

Betyg: 7/10

Black Swan ( 2010 USA )

Jag har alltid varit lite misstänksam mot s.k finkultur. De som håller på med det verkar vara lite fisförnäma och har en tendens att bråka med alla om allt ( Börje Ahlstdt m.fl) och framför allt verkar utövarna av finkultur ha astråkigt och vantrivas med sitt yrkesval. Jämför bilderna nedan och svara spontant: Vilka verkar ha roligast?

Filmen Black Swan gör inte saken bättre när det gäller att mildra mina fördomar angående finkultur.

Aronofskys senaste film handlar om balettdansösen Nina vars liv kanske skulle kunna vara lite muntrare om hon valt att syssla med något annat. Livet för Nina blir inte heller lättare då hon har en överbeskyddande mamma som behandlar dottern som att hon fortfarande var 12 år ( tjejen är över 20 men bor i ett rosa flickrum fullt med gossedjur ).   När Nina får huvudrollen i baletten Svansjön är hon först överlycklig men sen börjar pressen ta ut sin rätt. Konspirerar den nya tjejen mot henne för att ta över huvudrollen? Vad vill regissören egentligen, duger hon i huvudrollen eller kommer hon att bytas ut? Nina börjar också tycka att hennes kropp förändras, sår dyker upp, naglarna lossnar m. m. Vad är inbillning och vad är verklighet?

Jag kan känna att Black Swan är mycket väsen för ingenting. Vi har sett berättelsen förut, jag blir vare sig förvånad eller berörd av historien. Efter ca 20 minuter vet man hur det ska sluta och det är bara vänta på det oundvikliga. Till filmens styrka får jag lägga de helt suveräna skådespelarna med Nathalie Portman i täten. Barbara Hershey som Ninas mamma, Vincent Cassel som den slemmige regisören och Mila Kunis i rollen som Ninas konkurrent är alla otroligt bra i sina roller.Filmen är snygg att se på och musiken till Svansjön som är soundtracket är ljuvligt att höra.  Betyget är kanske lite högt men jag hade inte tråkigt i alla fall.

Regi: Darren Aronofsky

Betyg:6/10