Justice League (2017 USA)

Det är ganska så sorgesamt. DC sitter på en hel del bra superhjältar och storys. I seriernas värld väljer jag nästan alltid DC före Marvel. När det gäller filmerna så ligger dock DC rejält i underläge och har tappat bollen i stort sett varenda gång från Green Lantern till dagens rulle. Undantaget är Wonder woman, en film som Warner till en början inte verkade tro på. Min känsla är att det är någon i Warners ledning som har noll koll men alldeles för mycket att säga till om.Nu är inte Justice league ett rejält magplask men filmen hamnar i ”jaha facket” dvs pengarna känns ganska så bortkastade. Jag tänker inte ta alla turer med regissörsbyten och omtagningar det får ni läsa om på nätet.

Storyn tar vid gaska direkt efter Batman vs. Superman. Då jorden nu förlorat Superman är planeten öppen för attack från yttre rymden och andra dimensioner och operettskurken Steppenwolf gör entré. Redan här märker man att produktionen tappat greppet. Det finns hur många skurkar som helst att välja på och så faller valet på den ointressante Steppenwolf. I Justice league tillbringar han större delen av sin speltid med att föra ändlösa monologer om att han inte går att besegra, hans superkraft verkar vara att tjata våra hjältar till döds med allehanda klyschor. För att möta detta hot samlar Batman och Wonder woman ihop ett gäng hjältar vilket utmynnar i slowmotonslagsmål till en brunröd bakgrund som skiftar i grått, dränkt i CGI.

Den stora gåtan är att man fortsätter att ge klanten Snyder förtroendet gång efter gång för en stor del av de problem man hitintills haft bottnar i att Snyder med råge passerat sin kompetensnivå som regissör. Nu verkar man dock ha fattat detta på Warner och skjutit Snyder åt sidan, frågan är bara om det är försent, publiken torde ha tröttnat vid det här laget.

Nu är långt i från allt åt fanders med filmen. Wonder woman är aldrig fel, Momoa passar bra som Aquaman och The Flash var en frisk fläkt. Filmen har några wow-scener och på det hela så duger den som underhållning för stunden bara man inte har för höga förväntningar. Det som plågar mig mest är att det skulle kunnat blivit så mycket bättre.

Regi: Zack Snyder och lite Joss Whedon

Betyg: 5/10

Annonser

Smokin’ Aces (2006 USA)

sIxQqvlhqWRiw0czLNuGS8q3P4FBloggkollegan FLMR kör temat sommarklubben för ögonblicket. Där tipsar han om filmer som passar bra sena sommarkvällar. Det brukar vara lite lättsamma filmer som roar för stunden. Filmen Smokin’ Aces var en av de första filmerna ut i årets sommartema och jag var övertygad om att jag hade sett den. När jag tänkte till lite extra visade det sig att så inte var fallet. Filmen jag blandade ihop Smokin’ Aces med var Guy Richies Revolver och om jag inte minns helt fel så är dagens film avsevärt bättre en Richies film.

En Las Vegas trollkarl, Buddy Israel,  har tagit sig vatten över huvudet. Han har haft en ganska framgångsrik show i spelstaden men har i samma veva skaffat sig vänner som inte hör till de bästa nämligen maffian. När så Buddy riskerar att åka dit beslutar han sig för att sjunga som en kanariefågel och avslöja alla skumraskaffärer han känner till. Trollkarlen gömmer i sig i takvåningen på ett hotell i Reno och vågar inte kliva utanför dörren i väntan på att hans deal med polisen ska gå igenom. Polisen vill ha honom i förvar så snabbt som möjligt medan maffian vill ha Israel död så snabbt som möjligt. Förhoppningsvis ska ett lukrativt kontrakt på Buddys liv ordna det sistnämnda då det lockar till sig en hel hop lönnmördare.

Perfekt sommarfilm det här. Som tittare behöver man inte bry sig speciellt mycket det är bara att hänga med på den underhållande färden. Filmen är riktigt rolig i sina stunder fast speciellt spännande blir den kanske inte. Det spelar inte någon större roll då Smokin’ Aces är lite av en hejsansvejsan film. Skådisarna verkar haft trevligt och trots att liken samlas på hög i hotellets korridorer skulle jag nog vilja kalla Smokin’ Aces för trivsam. Inget mästerverk men som jag sagt så många gånger tidigare – filmen fyller sin funktion.

Regi: Joe Carnahan

Betyg: 6/10

 

 

Gone girl (2014 USA)

gonegirl2Berömmet har haglat över både filmen och boken Gone girl  och med några få undantag får filmen ganska högt betyg och jag undrar om det är jag eller världen som blivit galen.

I Gone Girl stiftar vi bekantskap med paret Nick och Amy Dunne. När mannen en dag kommer hem är hustrun spårlöst försvunnen och det ser ut som att Amy blivit kidnappad kanske t.o.m mördad. Som brukligt i fall av detta slag faller misstankarna på äkta maken och ju längre historien framskrider desto skyldigare verkar Nick vara. Frågan man som tittare ställer sig är nu är mannen skyldig eller inte?

Gone girl är gjord av regissören David Fincher och det var ett bra tag sedan han gjorde en riktigt bra film (Zodiac 2007) och den här filmen ändrar tyvärr inte hans track-record. Hantverket är det inga större fel på. Foto, musik, regi etc är bra. Skådisarna duger men gör inte några minnsesvärda porträtt. Affleck är Affleck (går på vissa bloggar under täcknamnet gösen – så dålig är han inte) och Rosamund Pike visar här att hon är duktig på att stirra intensivt, tydligen så intensivt att hon hypnotiserat hela Oscarsjuryn att nominera henne. Filmen är lång ca två och en halv timme men blir aldrig tråkig. I två timmar är det ett ganska klurigt kriminaldrama men i upplösningen totalhavererar hela historien. Skurkens plan är alldeles för osannolik för att överhuvudtaget kunna lyckas och då det är ett kriminaldrama ställer åtminstone jag vissa krav på trovärdigheten. Lägg sedan till att varenda rollfigur förutom Nicks syster drabbas av mental härdsmälta i filmens upplösning och jag undrar överhuvudtaget hur och varför folk köper detta? Min fru gjorde det inte. Hon blev så förbannad att hon lämnade filmen när det var fem minuter kvar. Jag blev vare sig upprörd eller förbannad utan mest förbryllad.

Nu menar många att filmen är en satir och jag undrar då vad filmen är satir över? Media? Människors syn på det perfekta äktenskapet? Polisens usla arbete? Jag vet inte om man måste göra sig besväret att skriva en bok och göra en film över något som är ganska självklart i vårt samhälle. Det är bara att lyfta blicken för att inse att media har släpt alla hämningar, folk har en vriden syn på vad lycka är och att polisen av och till gör usla utredningar så att Gone girl skulle vara en speciellt lyckad satir ställer jag mig tveksam till.

Fram till slutet är det som sagt ett småspännande kriminaldrama men sedan blir det kackamoja av hela inrättningen. Betyget blir trots allt högt för filmen var helt ok de första två timmarna. Kvar är frågan: Är det jag eller världen som blivit galen eller så kanske det är jag som ställer alldeles för höga krav på en historia?

Regi: David Fincher

Betyg: 4/10

Många har sett denna film och här är några:

Fiffi

The Nerd bird

FLMR

Fripp

Jojjenito

Movies noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Argo (2012 USA)

Cover%20ArgoDet var mycket som talade emot att jag skulle se den här filmen; Ben Affleck i huvudrollen, berättelsen rörde en mellanösternkonflikt och filmbranschen var involverad i historien. Det var som man säger i baseball ”three strikes and out”. Men å andra sidan var handlingen förlagd på 70-talet, Affleck stod för regin och varenda en som skrev om filmen på alla de bloggar jag följer gillade filmen mer eller mindre. Jag valde hellre att fria än att fälla och det gjorde jag rätt i.

Att personalen på den amerikanska ambassaden i Teheran togs som gisslan av iranska ”studenter” i samband med störtandet av Shan är känt av de flesta men att en liten grupp lyckades fly och gömma sig på den Kanadensiska ambassaden kände åtminstone inte jag till. CIA funderar hur man ska få ut den strandsatta ambassadpersonalen och det ena förslaget efter det andra förkastas tills agenten Tony Mendez (Affleck) kommer med en ide som på pappret verkar vara helt vansinnig. Genom att fejka en research till en sf-film i Iran kan man i samband med detta föra ut personalen. Tveksamma chefer ger till slut grönt ljus för operationen men det är bråttom för när som helst kan iranierna komma flykingarna på spåren.

Filmen börjar föredömligt och målar (bokstavlingen) upp bakgrunden till konflikten mellan USA och Iran. Man tar inte ställning utan det hela skildras i grått istället för svart och vitt. Något som gör att jag nickar gillande. Affleck spelar en lågmäld agent i klädsamt skägg. Att han är lågmäld är bra, en riktig agent ska vara anonym och okarismatisk så Affleck är som klippt och skuren för den rollen. Till en början är filmen lite pladdrig och stillastående men från det ögonblick som Mendez sätter sin fot på iransk mark stegras spänningen och sista tjugo minuterna är vad jag kallar för en riktig handvridare. Jag kan inte göra som van vid hemma när det blir spännande – gå ut och koka kaffe, vandra runt i vardagsrummet och oja mig utan jag får vackert sitta i biofåtöljen och vrida mina händer i spänningsfrustration. Argo var en överraskande bra film.

Regi: Ben Affleck

Betyg: 7/10

Dazed and confused (1993 USA)

För en tid sedan tipsades Adde-pladde om den här filmen och intresset väcktes en aning. Dazed and confused utspelar sig under skolavslutsningsdagen 1973. Tonåringarna förbereder sig för kvällens fester och man talar om framtiden, drömmar, kärlek och hasch. Thats it. För att uppskatta en film av det här slaget bör man nog vara på rätt humör då inte speciellt mycket händer utan det mesta är uppbyggt på karaktärernas dialog. Det pratas non-stop från början till slut .

Till en början känner jag att nog inte var på humör för en film av det här slaget och funderar så smått på att stänga av. Karaktärerna pladdar och tjötar och inget händer men efter en stund så sugs jag in i samtalen och får i det närmaste en meditativ känsla och det blir lite småmysigt att bara ligga i soffan och lyssna på pladdret. Miljöerna i filmen är för mig nostalgiska då jag gått ett år i high school. Inte under samma tidsperiod men karaktärerna och samtalen känns igen. Trots att kläder och musik skiljer sig åt från mitt år i USA så blir den en liten resa bakåt i tiden.

Det enda som är trist är amerikanernas stora fascination av hasch/marijuana. Vilket märks i filmen då en stor del av samtalen rör sig om hur man ska få tag på hash, hur bra haschet är etc. etc. Det är inte av moraliska själ jag har invändningar, det blir helt enkelt trist och tjatigt i längden att lyssna på de samtalen. Sammanfattningsvis är Dazed and confused en ganska angenäm bagatell.

Regi: Richard Linklater

Betyg: 6/10

2 X Affleck

Bröderna Affleck är aktuella med en varsin film: Casey med The Killer Inside me Ben med The Town som han även har regisserat. Ben brukar beskyllas för att vara en levande Ken och Casey brukar ( kanske tack vare sin brors stela skådespelarstil ) få ganska uppskattade tillmälen.

The Killer inside me baseras på boken med samma namn av Jim Thompson. Casey spelar där en sadistisk sheriff som misshandlar kvinnor och mördar folk. Bortsett från att han tänder på att slå kvinnor är det lite oklart varför han börjar mörda folk, Caseys hes-pipiga berättarröst svamlar om att ge igen. Men vad han ska hämnas är åtminstone för mig mycket oklart. Det kanske är så enkelt att sheriffen är galen och det räcker som motiv. Välspelat och snyggt men en film som när det är slut är ett enda jaha? En ganska tom berättelse, åtminstone filmen, som innehåller ett par rent ut sagt vidriga scener där kvinnor misshandlas av sheriffen. Att kvinnorna sedan framstålls som viljelösa våp som är helt i händerna på Casey höjer inte direkt filmens betyg. Däremot ska jag ge både boken och författaren en chans för det känns som jag missat något.

I The Town spelar (?) Ben en ”ädel” bankrånare i Boston.  Efter ett rån blir han kär i ett av sina offer, inleder ett förhållande och funderar på att sluta. Filmens spänning ligger i att Bens bankrånarkompisar vägrar förstå att han vill sluta och den lokale gangsterbossen vägrar ge Ben pension. För att höja tempen yterligare så jagas rånarna av en nitisk FBI agent som är de  hack i hälarna. Även här har vi bra skådisar (bortsett från Ben) och snygga miljöer. Filmen är klichefylld men spännande, bankrånen är riktigt nerviga och det var faktiskt ett tag sen jag såg en bra biljakt vilket The Town har. Inget mästerverk men god underhållning. FILMRs åsikt om The Town hittas här. Filmerna hade nog blivit intressantare och kanske t.om bättre om bröderna bytt plats med varandra i huvudrollerna.

Betyg: The Killer inside me 4/10

The Town 6/10

He´s just not that into you (2009)

He's Just Not That Into YouVi får följa ett antal personer i Baltimore. Vi har paret där maken är otrogen. Tjejen som som desperat letar efter den rätte. Samboparet som går skilda vägar då han inte vill gifta sig . Personernas liv och vägar korsar varandra på olika sätt.

Man har fått ihop en imponerande rollista till denna film även i birollerna och det var väl det som pengarna räckte till för någon manusförfattare verkar de inte haft. Maken till irriterande och korkade människor får man leta efter. Jag sitter mest och blir irriterad på hur dumt alla beter sig i filmen. Tex tjejen som som blir helt i trasorna bara en en kille tilltalar henne på krogen och tillbringar dagarna vid telefonen väntades på att han skall ringa. Detta skulle kunna fungera om manus varit bättre bearbetat,  människorna känns endimensionella och jag bryr mig helt enkelt inte om dom. En förklaring till detta kan vara att USA har en helt annan kultur än Sverige man har i vissa fall en moralsyn som motsvarar mina farföräldrar som föddes på 1910 talet. Synd på en så fin skådespelarskara.

Regi: Ken Kwapis

Skådespelare: Ben Affleck, Jennifer Aniston, Scarlett Johansson, Jennifer Connelly m.fl

Betyg:  1/10