Darkest hour (2017 Storbr)

Härom året kom det två filmer om Churchill i den ena och mindre omtalade spelades premiärministern av Brian Cox i Darkest hour spelas han av Gary Oldman som även belönades med en Oscar för sin insats. Det är ganska så sällan en s.k BOATS känns intressant men genren är oftast lättsam och har sällan något tuggmotstånd att tala om.

I Darkest hour möter vi Churchill när han blir premiärminister 1940 efter att Chamberlain tvingats avgå. Egentligen vill hans parti inte ha honom på den posten då han är burdus, otrevlig, oberäknelig samt har ett track-record av illa genomtänkta beslut. Trots motviljan blir man tvungen att nominera Churchill då oppositionen vägrar att godtagna någon annan kandidat. Churchill får arbeta i motvind. Han motarbetas dels av sitt parti men även krigsministeriet ställer sig tveksamma till många av hans beslut. De flesta vill söka fred med nazisterna men Churchill vägrar envist – något vi idag ska vara glada över.

Filmen slinker som sagt ned lätt och är någorlunda historiskt korrekt även om den ballar ur totalt sista halvtimmen och filmmakarna gör allt i sin makt för att klämma till med en Hollywoodifierad final. Jag ska villigt erkänna att jag fingrade på avstängningsknappen mot slutet men höll trots allt ut. Då jag är svag för krigsfilmer på hemmafronten blir filmen aningens lättare att tugga i sig och Churchill är en intressant person. Innan Trump och Boris Johnson hade jag hävdat att Churchill hade varit chanslös som politiker idag med sitt burdusa sätt och ogenomtänkta kommentarer men numera är den politiska spelplanen i det närmaste obegriplig åtminstone om man ser till det sunda förnuftet.

Oldman spelar honom väl och filmen får med det mesta av Churchills personlighet, b.la alkoholismen, depressionerna, det hetsiga humöret och de kvicka kommentarerna. Övriga skådisar är också bra men de förbleknar vid sidan av den utklädde Oldman.

Darkest hour är väl som de flesta andra BOATS filmer – varken bu eller bä, lättsedd och lättglömd.

Regi: Joe Wright

Betyg: 5/10

Captain Marvel (2019 USA)

Nu får vi (äntligen?) svaret på vem det var Nick Fury kallade på i slutet på förra filmen med Avengers som slutade så olycksaligt. Vers är en Kreekrigare, en utomjordisk ras som ligger i krig med de ondskefulla skrullerna. Vers plågas av syner som gör att hon undrar över sin bakgrund. Under ett uppdrag tillfångatas Vers av skruller och hamnar på planeten C-53 dvs jorden. Där gör hon gemensam sak med SHIELD översten Nick Fury för att stoppa skrullernas ondskefulla planer samtidigt som hon får svaren på sin bakgrund.

Precis som med Black Panther tjatas det i media mer om könet/etniciteten på filmens huvudrollsinnehavare än själva filmen och precis som i fallet med Black panther ger jag fullständigt faen i vilken hudfärg eller vad skådisarna har mellan benen bara de levererar.

Brie Larson spelar huvudrollen och det lyckas hon bra med, att sedan Captain Marvel inte hör till de mest intressanta superhjältarna är en annan sak men filmen duger  för en stunds förströelse, en typisk mellan MCU-film. Det finns en hel del att gilla i rullen. Filmen har ett bra tempo och blir aldrig tråkig å andra sidan blir den inte heller speciellt spännande som t.ex Civil war eller förra filmen med The Avengers.

Det jag fasade lite för var CGI-föryngringen av Nick Fury och agent Coulson (något som var nödvändigt då filmen utspelas på 90-talet) men man lyckas bra med att föryngra Fury, i fallet Coulson fick jag botoxvibbar men han är å andra sidan inte med speciellt mycket i filmen. Captain Marvel är kanske ingen skrattfest men jag fick sitta och skrocka lite av och till i biomörkret och det är alltid något.

Mitt enda problem med filmen rörde en sak jag inte kan avslöja då det blir en spoiler. Ett problem som egentligen inte spelar någon större roll för folk som inte läst serierna. Jag hör inte till de nördar som går i taket om man ändrar på originalet. Oftast blir ändringarna bra och ibland till det bättre. Om man däremot gör ändringar som blir till det sämre och som innebär framtida missade chanser på en eventuellt kommande bra story blir jag aningens irriterad. Nu var inte ändringen i Captain Marvel av Mandarin klass (Iron man 3) men lite solk i bägaren blev det allt, men som sagt har man inte läst serien spelar det absolut ingen roll. Problemet ligger nog mer hos mig än potentiella biobesökare som fördrivit sin fritid med vettigare saker än att läsa serier. Vill man ha lite rymdaction varvad med 90-tals nostalgi och en gnutta humor är Captain Marvel ett ganska så bra bioval.

Regi: Anna Boden, Ryan Fleck

Betyg: 6/10

Exodus (2014 USA/Storbr)

Exodus-Gods-and-Kings-posterSå var det dags än en gång för historien om Moses och flykten från Egypten. Den här gången är det Ridley Scott som regisserar och Christian Bale som spelar Moses. Jag tänker inte gå in på handlingen då jag anar att de flesta av mina läsare har gått nio år i grundskolan.

Vanligtvis är jag skeptisk till religiösa filmer som återberättar någon story ur Bibeln. Filmmakarna brukar närma sig ämnet med respekt och verkar lite rädda för att stöta sig med religiösa grupper. Jag kan förstå den approachen men samtidigt blir det lite trist. Kan man storyn och det inte tänjs på speciellt många gränser löper filmer inom denna genre en stor risk att bli lite trista och torra. Naturligtvis blev det en och annan protest angående Exodus men i mina ögon är det petitesser man tjafsat om – många religiösa människor har en tendens att vara lite väl överkänsliga.

Den största kontroversen i sekulära delen av samhället var nog att man satte in ”vita” skådisar i de stora rollerna. För att lösa hudfärgsproblemet verkar man ha blästrat skådisarna med brun utan sol samt smetat rikliga mängder med kajal under ögonen så att skådisarna får den rätta Omar Sharif looken. Konstnärligt är detta naturligtvis helt uppåt väggarna men om filmbolaget vill tjäna stålar på sin Mosefilm måste man ha lite kända namn att skylta med. Då duger det inte med mindre kända affischnamn det är tyvärr den krassa verkligheten.  Å andra sidan hade t.ex Denzel Washington som Farao och Danny Trejo i rollen som Moses blivit en avsevärt mer intressant film.

På det stora hela är Exodus en helt ok film.  Den följer grundberättelsen ganska väl och är ett stabilt om än lite ointressant hantverk.Trots att det är mycket ökenvandringar (bland det tråkigaste man kan se på film), en historia utan några större överraskningar och ganska stela skådisar är det något som gör att jag håller intresset uppe ända in i mål. Det är ett avsevärt bättre betyg än pekoralen Prinsen av Egypen  eller sömnpillret och tillika mastodontfilmen De Tio budorden.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

Starred up (2013 Storbr)

11180011_800Ungdomsbrottslingen Eric har lyckats med konststycket att straffa ut sig. Samhällets insatser har tagit slut och han hamnar nu bland de vuxna fångarna på ett riktigt fängelse. Eric använder sig av våld som uttryckssätt och det tar inte lång stund innan han är i konflikt med både vakter och medfångar. Terapeuten på fängelset tar sig an Eric i hopp om att han ska kunna rehabilitera honom. Situationen blir än mer problematisk då Erics far sitter på samma fängelse och är högt upp i fängelset hackordning. Hans sons härjningar har skapat oro på anstalten vilket kan slå tillbaka på både far och son.

Fängelsefilmer har jag alltid haft ett gott öga till så även denna film även om jag sett bättre filmer i genren. Jack O’Connell som spelar Eric gör det bra och är en skådis att hålla utkik efter i framtiden. Det problemet jag har med filmen är att upplevelsen av att handlingen står och stampar på samma plats, berättelsen tar aldrig riktigt fart och lyfter inte. Jo det är våld, mordförsök och den obligatoriska duschscenen m.a.o det mesta som man kan kräva av filmer i detta slag. Jag kan ändock inte släppa tanken på att det inte hänt så värst mycket när väl eftertexterna rullar. Starred up är absolut inte en dålig film, klart sevärd om man gillar genren och bra skådespelarprestationer men det finns bättre filmer.

Regi: David Mackenzie

Betyg: 6/10