Happy New Year, Colin Burstead (2018 Storbr)

Colin har fått en makalöst dålig ide¨. Lagom till nyår har han hyrt en herrgård och bjudit in släkt och vänner för att fira in det nya året. Vad han inte vet är att hans syster bjudit in Daniel en bror som inte träffat släkten på fem år efter en skandal. Allt är upplagt för att det nya året ska ringas in i skrik, bråk och gråt.

Minigenren misslyckade fester kan vara mycket underhållande och tänker då först och främst på filmer som Festen eller The Party. För att genren ska lyckas bör folk till en början anländer till festen med en ambition att de ska ska ha det trevligt. Det är då det uppstår en friktion mellan den intentionen och den bittra verkligheten när festen på ett eller annat vis ballar ur. I dagens film sker inte detta.

Redan från start får man intrycket av att det här är en hop människor som egentligen inte vill umgås. Folk sätter i gång och gnabbas och tjafsa så fort se ser varandra. En aura av dålig stämning är med oss tittare redan från start. När då konflikterna ökar spelar det liksom inte någon roll då vi tittare inte har något att förfasas över, ribban är redan satt från start. Det enda filmen gör är att höja temperaturen på grälen och det hela blir lite som ett slag i luften.

Filmen lider också av att man har med för många personer som alla har en egen historia. Det blir bara rörigt och jag kan inte riktigt få grepp på filmens rollfigurer. De blir en grå massa som bråkar och gråter om vartannat.  När jag som tittare aldrig får chansen att bry mig om någon av rollfigurerna blir slutresultatet 90 minuter med en hop ogina personer som jag ganska snart har tröttnat på. Välspelat men tjatigt i längden.

Regi; Ben Wheatley

Betyg: 4/10

Free fire (2016 Storbr)

Ett tiotal personer träffas i en övergiven industrilokal för att utföra lite skumraskaffärer. Pengar ska bytas mot vapen och dealen överses av en förhandlare för att inget ska gå fel. Alla inblandade har nerverna på helspänn och när det blir lite tjafs tar det inte lång tid innan allt går åt fanders och man börjar skjuta hejvilt på varandra. Om de inblandade hade varit bra skyttar och/eller iskalla mördare hade Free fire blivit en kort film nu verkar de flesta vara glada amatörer och efter ett par minuter är sällskapet mer att likna vid skadeskjutna kråkor än ett gäng förhärdade brottslingar.

Free fire består i stort av en presentation av rollfigurerna som när denna är klar följs av en shootout som varar i en timme. Det kan låta tråkigt men regissören Ben Wheatley förvaltar sin story bra och jag tycker att filmen håller hela vägen in i mål. Det bör nog tilläggas att jag är barnsligt förtjust i shootouts och har alltid gillat, på film bör tilläggas, när man skjuter hejvilt kring sig. Då flera av rollfigurerna är en anings korkade blir också filmen stundtals ganska så rolig och som en bonus utspelar den sig 1978 så man får sköna kläder och frisyrer på köpet. Roligast är Sharlto Copley som med sin bisarra dialekt och stil påminner lite om Peter Sellers. Även Michael Smiley, Cillian Murphy,  Jack Reynor och Brie Larsen är med på ett hörn så det är gott om bra skådisar i filmen.

Free fire är kanske en bagatell men det är en underhållande bagatell som passar perfekt för en sen sommarkväll. Klart sevärd.

Regi: Ben Wheatley

Betyg: 7/10