Parfymen (2006 Tyskland)

perfume-the-story-of-a-murderer1738 föds pojken  Grenouille i staden Paris. Han visar sig ha ha ett extraordinärt känsligt luktsinne. Efter en eländig uppväxt på både barnhem och som garvarlärling  hamnar så småningom Grenouille hos en avdankad parfymerare. Då man nu fått en medarbetare som kan det här med dofter går företaget exceptionellt bra och Grenouille lär sig allt om konsten att framställa parfymer. Han blir besatt av att skapa den perfekta parfymen och är lösningen på spåren. Besvärligt nog innehåller parfymen ingredienser som gör att Grenouille måste utföra ett och annat som inte är helt ok.

Parfymen är baserad på boken med samma namn, en bok som tydligen var en sådan där bok som ”alla” skulle läsa. Jag har inte gjort det och kan därför inte göra några jämförelser men efter att ha sett filmen har boken av Patrick Süskind hamnat på min läslista. Filmen är lite märklig då jag inte riktigt vet hur jag ska tackla den. Är det en svart komedi, drama med skräckinslag eller ren fantasy? Troligtvis är det lite av varje men den bästa beskrivningen är nog att kalla den för en mörk saga.

Jag blev positivt överraskad då filmen dels hade en historia som jag inte hade en aning över åt vilket håll den skulle ta. Grenouille är en karaktär som väcker motstridiga känslor. Han är inte sympatisk och saknar moral men samtidigt är han ömkansvärd då han står utanför den sociala gemenskapen och han är målmedveten som få. Scenografin är otroligt bra och aldrig har väl 1700 talet sett så skitigt ut, det är nästan som att man känner dofterna som är i bild. Parfymen är över två timmar lång men filmen rör sig framåt och har inga döda punkter och jag undrar hela tiden över vad som ska hända härnäst.

Grenouille spelas av Ben Whishaw, Q i de senaste Bondfilmerna och likt Elijah Wood verkar han vara en människa som inte åldras, han ser likadan ut 2006 som 2016. Vidare dyker både Alan Rickman och Dustin Hoffman upp i filmen men föreställningen är Ben Whishaw som ger ett bra porträtt av en obehaglig individ som man trots allt (fråga mig inte varför) hyser viss sympati för. Klart sevärd film som är både vacker, äcklig och lite märklig.

Regi: Tom Tykwer

Betyg: 8/10

Annonser

Spectre (2015 Storbr/USA)

spectre-banner-3SPOILERVARNING

Så blev det äntligen dags för Bond:24. Just denna film var jag lite extra förväntansfull inför. Inte av den anledningen att det är samma gäng i produktionen som gjorde den hyllade Skyfall utan mer beroende på skådespelarensemblen samt organisationen Spectres återkomst. I filmerna under 60-talet var denna organisation Bonds huvudfiende men det var inte agent 007 som knäckte organisationen utan en rättslig tvist mellan filmbolaget och Kevin McClory som tillsammans med Ian Fleming hade kläckt iden om Spectre och dess ledare Ernst Stavro Blofeld. Nu har man köpt tillbaka rättigheterna från McClorys dödsbo och därmed är det fritt fram att använda sig av denna sinistra organisation.

Handlingen går i korthet ut på att 007 får ett sista uppdrag av sin numera avlidna chef. Hans ska mörda en person och sedan besöka dennes begravning. Bond gör detta och spåren leder honom till en organisation, Spectre, som är dagar från att ta över all information som världens underrättelsetjänster sitter på. Det visar sig också att organisationen har legat bakom allt elände som drabbat Bond i de senaste filmerna. Likt de tidigare filmerna med Craig får Bond agera solo då MI6 inte kan stödja hans uppdrag.

MPP_LEC_220715_Spectre_15

Filmen startar med en suverän inledningsscen som utspelas i Mexiko under De dödas dag.

Jag har inga större problem med storyn, den rullar på ungefär som en film med 007 ska göra. Det är däremot lite tröttsamt att var och varannan thriller numera ska rida på Snowdens ”avslöjanden” och varna för ett övervakningssamhälle som redan är ett faktum och som de flesta gladligen verkar anamma. Jag hade även lite bryderier över att M var tvungen med att vänta med att ge Bond uppdraget tills efter sin död. Kunde hon inte leverera detta till honom tidigare? Varför detta hemlighetsmakeri? Ett annan fundering är organisationen Quantum som lanserades i de två första filmerna. Hur kommer den in i bilden nu när Blofeld hävdar att han och Spectre ligger bakom allt? Egentligen är det inte så mycket att bry sig om men när Bondfilmerna blivit mer realistiska ökar kravet från mig som tittare att saker och ting ska vara någorlunda logiska.

spectre-blofeld

Christoph Waltz som Blofeld. Gary Oldman tillfrågades först men tackade nej. Det hade kunnat bli en intressant och annorlunda gestaltning.

Skådisarna som gav mig ståpäls var naturligtvis den undersköna Monica Bellucci (enligt rykten fick man ”sminka ned” henne då hon såg för bra ut) samt Christoph Waltz. Allt verkade vara upplagt för en promenadseger men så blev det inte riktigt. Kritiken har varit blandad, allt från femmor till närapå bottenbetyg. Filmen anklagas för att vara tråkig, Craig är trött i rollen som Bond, Waltz och Bellucci underutnyttjade osv. Till viss mån kan jag förstå kritiken men håller inte riktigt med om allt. Jag anar att de som gillade Skyfall men kanske inte är några större fans av Bond kan ha svårt för den här filmen. Jag gillade iofs Skyfall men var inte eld och lågor över filmen som så många andra. Spectre är ett steg tillbaka mot den mer ”klassiske” Bond både i upplägg samt känsla om det är bra eller inte är en smaksak. Jag blev inte överraskad att serien tog detta steg tillbaka då slutet på Skyfall hintar en aning om en liten tillbakagång till det äldre konceptet.

spectre_86197

Léa Seydoux är filmens Bondbrud. Personligen hade jag hoppats på Monica Bellucci.

Problemet med Spectre är att man vill lite för mycket och vet inte riktigt vad man ska lägga krutet på. Bellucci är sorgligt underutnyttjad och svischar förbi i handlingen. Det är synd för hon är en bra skådis. Léa Seydoux som spelar filmens Bondbrud är helt ok och man får in henne snyggt i handlingen men i mina ögon blir det kaka på kaka. Filmen hade funkat lika väl med Belluccis rollfigur och man hade kunnat lägga mer speltid på annat än att behöva introducera en helt ny rollfigur samtidigt som man skickar ut en bra skådis genom bakdörren.

NEJNuwglbnCoMQ_1_b

Dave Bautista spelar Mr.Hinx. En av de bättre underhuggarna på många år.

Waltz speltid är också kort men det har jag mindre problem med. Det är inte ovanligt att huvudskurken inte har så mycket speltid men visst kunde man haft med honom i några fler scener. Filmens final är är en anings svag även om jag gillade att man inte tar död på Blofeld. Den kunde ha kortats till förmån mot lite mer tid i Blofelds bas. Spectre känns i sina stunder lite hackig och osmidig. Ibland tar man god tid på sig i berättandet och ibland får jag intrycket av att man skyndar vidare i storyn för att hinna med allt.

Titellåten och förtexterna är fruktansvärda. CGI är man iofs van vid numera men jag betackar mig för jättebläckfisken som täcker filmduken och ger en känsla av att man ska se få en monsterfilm. Låten är definitivt den näst sämsta som gjorts, sämst är Madonnas Die another day.

Det som är positivt med filmen är dock en hel del. För första gången på många år har man hittat en skrämmande henchman, Mr Hinx spelad av Dave Bautista håller nästan Red Grant klass. En ruggig typ. En hel del av actionscenerna är mycket bra. Inledningsscenens långa tagning tog andan ur mig, Biljakten fann jag vara mycket underhållande och flygplans/biljakten var fin. Spectre har även ett tågslagsmål som var en fin blinkning till 007 ser rött. Angpånende blinkningar till tidigare Bondfilmer sker de med sådan frekvens att ögonen blir alldeles torra av allt blinkande. Kanske lite överdrivet men det underhåller åtminstone för stunden. Många hävdar att Craig känns trött och oinspirerad men det håller jag inte med om. I sina stunder känns han tom lite sprallig och har begåvats med ovanligt många one-liners för att vara Craig. Denna känsla kan bero på att Spectre har ett lite lättsammare manus än tidigare filmer.

Vad blir då slutomdömet? En underhållande film som inte följer i fotspåren av Skyfall. Om det är bra eller inte kan diskuteras. Jag vart i alla fall road och trots att det är en lång film fick jag vare sig träsmak, restless legs eller problem med att hålla ögonen öppna. Det blir åtminstone sju martinis och jag väntar ivrigt på Bondfilm nummer 25.