Hair (1979 USA)

När detta årliga tema realiserades anade jag att dagen skulle komma när jag blev tvungen att bita i det sura äpplet. Jag talar naturligtvis om musikalfilmernas Die hard, Hair, med andra ord en film som ”alla” gillar men inte jag.

Filmen bygger på en scenuppsättning som sattes upp 1967 men vad jag förstår har man ändrat en hel del på storyn tom så mycket att de som skapade musikalen anser att den inte filmats än. Hair utspelar sig i slutet av 60-talet under brinnande Vietnamkrig. Claude (John Savage) ska rycka in och tillbringar några dagar i N.Y.C. Där stiftar han bekantskap med ett gäng hippies som leds av den karismatiske Berger (Treat Williams i hisklig frisyr som påminner om en björnskinnsmössa som tappat kontrollen). Claude slår sig i slang med gänget och blir till på köpet störtförälskad i överklasstjejen Sheila (Beverly D’Angelo). Berger och hans gäng jobbar på att de två ska bli ett par och under tiden sjunger man, knarkar, tigger och dansar.

Tre saker kan jag ge filmen: Den har tre bra låtar, koreografin är väl genomförd (speciellt om jämför med måndagens film) samt att man har bra skådisar sedan är det stopp. Det är en ganska seg historia och resten av sångerna är relativt tjatiga. Värre är att jag kan inte finna någon som helst sympati för rollfigurerna. Berger och hans gäng är som bekant hippies och varför just denna subkultur blivit så omkramad begriper jag inte. Ok ”peace love and understanding” är ju ett fint budskap men varför tolkas det som att man ska driva runt och knarka dagarna i ända? Enligt Berger och hans anhang är det helt ok att parasitera på samhället. Redan i filmens början tigger de pengar av hederligt folk och när det svider till springer Berger hem till mamma och ber om pengar. Deras livssyn verkar vara att bara glida runt och kräva att andra ska stå för deras uppehälle. Att det i verkligheten inte var så mycket peace love and understanding är en annan historia. Nej det är ingen ordning och reda på dessa individer som borde klippa sig och skaffa jobb.

Vart regissören Formans sympatier ligger råder det ingen tvekan om vilket gör att filmen blir svårsmält för mig då jag inte tål filmens ”hjältar” (samma problem har jag med Die hard där jag hejar på Hans Gruber då John McClaine är en jobbig jävel).  Filmen slutar iofs med att slynglarna och i synnerhet  Berger får sig en dyrköpt läxa och inser att livet inte är en dans på rosor så en viss sensmoral finns det trots allt.

Så nu var det gjort och jag kan lägga detta hippiespektakel till handlingarna för gott.

Sofia har säkert en roligare film att berätta om

Regi: Milos Forman

Betyg: 3/10

The Sentinel (1977 USA)

ladda-nedFotomodellen Alison känner att hon behöver lite utrymme i sitt liv speciellt efter hennes fars död och hyr en lägenhet i ett gammalt hus. Hennes fästman Michael blir inte så nöjd då han hoppats på giftermål och delat boende. Efter ett par dagar bekantar sig Alison med husets övriga hyresgäster som är en brokig skara, de flesta är trevliga men lite märkliga. Den är bara den blinda prästen på vindsvåningen som lyser med sin frånvaro. Det tar dock bara några nätter innan Alison inser att det där med att flytta in hos sin pojkvän kanske inte hade varit så dumt trots allt då de övriga hyresgästerna visar sitt rätta jag.

The Sentnel är en ganska så ryslig 70 talare där stämningen påminner om filmer som t.es Exorcisten. Det är lite ruffigt, mörkt och det mesta präglas av en ganska så otrevlig stämning. Filmens plot är någorlunda originell och jag vart i alla fall lite överraskad över en del av vändningarna i filmen. Då det är en så pass gammal film finns inte dagens ovana att förklara minsta detalj utan jag får åtminstone tänka lite själv, The Sentnel är lite långsam i sitt tempo och skulle möjligtvis ha mått gott av ett klipp eller två men filmens få skräckscener är utsökta och förvånansvärt räliga och finalen riktigt bra.

Roligast med filmen är alla skådisar som är med. Håll i er: Martin Balsam, Ava Gardner , Burgess Meredith, Eli Wallach, Christopher Walken, Beverly D’Angelo och Tom Berenger samt några till. The Sentinel är inte en höjdarfilm men den har en skön ryskänsla, ett par riktigt bra skräckscenener och det kommer man en bit på.

Regi: Michael Winner

Betyg: 6/10

Fiffi val för dagen kan ni läsa om här.