När mörkret faller ( 2006 Sverige )

1 sheet true size (68.5x101.6)Den här filmen är som ett kinderägg man får nämligen tre filmer för priset av en. När mörkret faller innehåller tre berättelser som har den gemensamma nämnare att de handlar om individer som hamnat i svåra situationer som det krävs mycket mod för att ta sig ur.

Leyla lever i en familj där hederskulturen härskar. När Leylas storasyster Nina försöker bryta sig loss ur familjens grepp och försöker leva ett någorlunda normalt liv som man kan förvänta sig av en ungdom i de äldre tonåren blir konsekvenserna fruktansvärda.

Den andra historien rör den framgångsrika journalisten Carina som misshandlas av sin sin man Håkan. En dag får Carina nog och anmäler sin man men då paret delar samma arbetsplats uppstår det problem för inte kan väl Håkan vara sån?

Slutligen har vi den framgångsrike nattklubbsägaren Aram. En natt utsätts klubben för ett attentat då några gäster som tidigare avvisats skjuter rätt in i folkmassan. Aram ser en av förövarna men hotas till livet om han vittnar.

När mörkret faller är en helt ok film men den dras med ett och annat problem. Jag var inte helt förtjust i att det var tre historier som berättades man hade gott kunnat skippat berättelsen om Aram. Historien kändes lite som kortversionen av Noll tolerans. Enbart Leylas berättelse skulle kunna ha räckt för en hel spelfilm. Det hade varit intressant att se mer av hennes fritid, liv i skolan och kompisar. Jag har också problem med upplösningen av de tre historierna de blir lite väl mycket solsken när tre ”lyckliga” slut radas upp efter varandra. Speciellt  Carinas berättelse skaver rejält andra halvan. Filmen ger också ett lite präktigt eller ja mästrande intryck av och till, speciellt en scen där man kanske fick lite P.K vånda och måste berätta för oss tittare att Leylas familj minsann inte är muslimer. På ett sätt kan det vara förståeligt då många människor besitter en stor okunskap om detta med hedersbrott men just den scenen kändes lite väl påklistrad.

Filmen är däremot engagerade då jag verkligen bryr mig om Leyla, Carina och Aram. De är alla sympatiska människor som är värda ett bättre liv. Det är bra skådisar speciellt Oldoz Javidi som spelade Leyla imponerade. Dialogen flyter mestadels på bra och känns naturlig. Skönt att man åtminstone i den här filmen har lämnat Dramaten bakom sig och insett att man gör film och inte teater.

Regi: Anders Nilsson

Betyg: 6/10

Annonser

Det sjunde inseglet (1957 Sverige)

det_sjunde_inseglet_bergmanSå här kring Kristi himmelsfärdsdag kanske det kan passa med en dos religiösa grubblerier?Riddaren Antonius Block är på väg hem efter ett korståg. Tillsammans med sin väpnare Jöns reser han genom ett pestdrabbat Sverige. De två slår sig i lag med ett teatersällskap på vägen mot Blocks hem. Block plågas av tvivel. Han har religiösa grubblerier över om Gud finns och livet efter detta. En anledning till dessa tankar kan vara att Döden kommit för att hämta Block något som riddaren försöker skjuta upp genom att spela ett utdraget parti schack med Döden. Han känner att han måste uträtta något gott på jorden innan han lämnar jordelivet.

Det Sjunde inseglet torde vara en av Bergmans mest kända filmer. Jag har numera accepterat/kapitulerat inför det teatrala och den undermåliga personregin som präglat de flesta filmer jag sett av karln och koncentrerar mig istället på handlingen och det visuella. Det Sjunde inseglet skulle kunna kallas för en medeltida roadmovie. Block och hans väpnare stöter på olika människor på sin färd mot hemmet b.la Inga Gill som förförerska (ett tecken på att filmen har några år på nacken) och Maud Hansson (pigan Lina) som står anklagad för häxeri. Sällskapet travar fram i sakta mak och Max von Sydow som spelar Block grubblar över Gud. Detta varvas med lite schack, skrattretande skådespeleri, så mycket mer händer inte mao en ganska trist film om man nu inte har religiösa grubblerier som specialintresse.

Filmens styrka ligger i det visuella för här har Bergman fått till det bra. Suggestiva bilder och en känsla av undergång präglar filmen. Dödsdansen, det religiösa tåget och öppningscenen är alla minnesvärda synd bara då att storyn är lika dramatisk. Roligast hade jag när döden sågar ned ett träd där en människa sitter, symboliskt men festligt. Jag har anledning att komma tillbaka till  just den scenen men då i morgondagens inlägg.  Det sjunde inseglet är trots allt sevärd men med betoning på se.

Regi: Ingmar Bergman

Smultronstället (1957 Sverige)

Trogna läsare av den här bloggen vet att när en Åsa-Nisse film varit på tapeten kommer en Bergmanfilm raskt efter. Det här gången föll mitt val på Smultronstället som jag faktiskt sett för många herrans år sedan. Mitt minne av den titten var försiktigt positivt så ett återbesök lockade.

Doktor Borg är en inbunden man som lever ett ensamt liv då han inte är speciellt förtjust i mänskliga kontakter. När han ska hedras med en doktorshatt i Lund efter lång och trogen tjänst tvingas han att ge sig ut på resande fot. Efter en obehaglig mardröm under natten till avresedagen bestämmer sig Borg helt spontant för att ta bilen från Stockholm till Lund. Med på trippen har han sin sonhustru och sällskapet utökas under resans gång med några liftare. Smultronstället är en roadmovie både i geografin och i Dr. Borgs minnen. Doktorn tänker tillbaka på sitt långa liv från barndomens somrar till hans misslyckade och kärlekslösa äktenskap. Under resan får han flera tillfällen att tänka igenom sina livsval och kan inte riktigt skaka av sig känslan av att han lever men är själsligt död.

Det här var en finfin liten berättelse som jag anar de flesta skulle kunna uppskatta. Om man är på humör kan man analysera filmen sönder och samman med allt som sägs och anspelas i bilder och ord. Om man däremot inte är på ett analyserande humör är Smultronstället tacksamt nog en ganska rak film med ett budskap som är både tänkvärt och fint. Extra skönt är det att filmens budskap inte trycks ned i halsen på oss tittare utan man får åtminstone illusionen av att det försiktigt förs fram av Bergman. Fotot i Smultronstället är vackert, något vi kan tacka Gunnar Fischer för. Hans bilder av ett försommarsverige är mycket fina och i drömsekvenserna är kontrasten mellan ljus och skugga suggestiva. Naturligtvis finns det ett par scener där en och annan kalkon tittar fram t.ex där doktorns kusin blir förförd av hans bror. Teaterskådespeleri av sämsta sort och då hjälper det inte ens att det är självaste Bibi Anderson som spelar kusinen. En del dialoger är lite knepiga då folk är riktigt otrevliga mot varandra men reagerar knappt på förolämpningarna de får ta emot.

Smultronstället är inte överdrivet teatralisk och jag tror faktiskt på karaktärerna för en gångs skull. Bäst är Victor Sjöström och Ingrid Thulin i rollerna som Dr. Borg och sonhustrun. Sjöström är fantastiskt men jag har lite svårt att se honom som den karaktär han sägs vara, inbunden, stel,  principfast och otrevlig. Snarare tvärtom, Isak Borg ger intryck av att vara en go gubbe så där skaver det lite,men bara lite, i historien. Den uppmärksamme kan finna Maud Hansson (pigan Lina) i en scen. Även Max von Sydow dyker som hastigast upp i en liten roll som mackägare. En scen som formligen får nostalgin att spruta ur mina öron. Bensinolaget Caltex samt personlig service av självaste bensinmacksföreståndaren! Det var tider det. Definitivt den bästa filmen av Bergman so far.

Regi: Ingmar Bergman

Persona (1966 Sverige)

Redan efter de första fem pretentiösa minuterna där Bergman vräker på med fårslakt, en erigerad penis och annat smått och gott undrar jag om jag kanske inte ska ta och kasta in handuken på en gång. Men jag biter ihop och kämpar vidare och Persona utvecklar sig till att vara bland det bättre jag sett av Bergman.

En skådespelerska, Elisabet, har plötsligt slutat att tala och läggs in på ett vårdhem. Efter en tid på hemmet anser man att hon är själsligt och fysiskt frisk och hon skickas till ett stuga för rehabilitering tillsammans med en ung sjuksköterska Alma. Då Elisabeth (som f.ö spelas av Liv Ullmann – denna gång utan huckle) inte talar är det Alma (Bibi Andersson) som får stå för dialogen och det gör hon med besked. Tarantino skulle nog ducka av den svada som möter oss arma tittare. Alma pladdrar på i non-stop i ca femton minuter. Iofs sker denna monolog under flera dagar och filmen gör nedslag under Almas ”samtal” med Elisabet. Monologfinalen avslutas med lite pedofili då Alma berättar för Elisabeth att hon varit otrogen mot sin fästman med en pojke. Samlaget resluterade i en graviditet och hon har gjorde en abort. Allt efter som tiden går börjar de två kvinnornas identitet växa ihop och slutet av filmen är obegripligt men lämnar fältet vidöppet för tolkningar. Jag sällar mig nog till den skaran som anser att Alma och Elisabeth är samma person och vistelsen i stugan symboliserar någon form av själslig rening. Det är den enda tolkningen där jag får ihop storyn men å andra sidan vet jag inte om meningen är att man ska begripa berättelsen. Man kanske bara ska uppleva den.

Några dagar har passerat sedan jag såg filmen och fanskapet verkar inte vilja släppa sitt grepp. Jag kommer på mig själv att gå och fundera på filmen av och till. Jag vrider och vänder på olika scener och situationer. Berättelsen har krupit under mitt skinn ett tecken som tyder på att den hade något att ge. En förklaring kan vara att Persona inte känns så teatralisk, visst är språket stelt men jag upplever det inte som att skådisarna står på en teaterscen. Detta gör att jag kan ta berättelsen på allvar och plötsligt har vi en Bergman som faktiskt är ganska bra.

Regi: Ingmar Bergman

Betyg: