Djungelboken (2016 USA)

jungle_book_ver7_xlgJag anar att handlingen i dagens film inte är så mycket att orda om då de flesta troligen har sett Disneys tecknade version från 1966.

Pantern Bagheera hittar ett barn i djungeln och då detta är en saga äter han inte upp pojken utan lämnar barnet till en flock vargar där han får växa upp. Efter några år får den ondsinta tigern Shere Khan nys(nos?) om att vargarna huserar ett människobarn och kräver att de lämnar över Mowgli (som pojken nu heter) till honom. Bagheera beslutar sig för att föra Mowgli i säkerhet men Shere Kahn följer efter.

Djungelboken 2016 är inte en tecknad film utan en CGI-fest där inte mycket förutom  Neel Sethi som spelar Mowgli är verkligt. Filmen skulle ha kunnat bli en oerhört plastig historia men istället är det en riktigt snygg film och en fest för ögat. Regissören Favreau har valt och göra djuren en anings större än vad de är i verkligheten vilket ger ett maffigt intryck. Man har också hyrt in kända och duktiga skådisar som ger både röst och personlighet till djuren. B.la Scarlett Johanssen (ormen Kaa), Christopher Walken (Kung Louie) och Idris Elba som Shere Kahn för att nämna några. Den sistnämnde är riktigt ruggig och filmen kanske inte lämpar sig för de allra minsta i familjen något som Susanne Osten kanske invänder emot.

Detta är en film som lämpar sig bäst på bio då det är en snygg djungel regissören totat ihop för tittaren. Djungelboken är säkerligen lätt glömd efter en tid men för stunden duger den gott och lämpar sig nog bäst att se på bio. Jag såg filmen i 3D och det funkade bra där en del scener gav det där lilla extra som nog var tanken med 3D formatet då det kom och inte som oftast nu ett skyll för att ta ett högre biljettpris. Överlag verkade folk vara nöjda med filmen om jag nu tolkat snacket rätt bland publiken på vägen ut från bion till den något gråa verkligheten.

Regi: Jon Favreau

Betyg: 6/10

 

Annonser

Have a very Murray christmas (2015 USA)

IMAGEN-1Dagens julfilm är egentligen inte någon film utan en tv-specialare på knappt en timme. Bill Murray spelar sig själv i denna historia där han ska hålla en julkonsert med inbjudna gäster på ett hotell i NYC. Problemet är att det råder snökaos och det verkar som att Murray blir fast på hotellet med en konsert utan publik. Tillsammans med några av hotellets gäster och personal sjunger man julsånger.

Sofia Coppola står bakom kameran, Bill Murray, Chris Rock (outhärdlig för en gångs skull), Miley Cyrus, George Clooney m.fl står framför kameran. Resultatet torde bli en ganska mysig och smårolig historia nu blev det platt fall. Jag får intrycket av att man gått från ide till färdig film över en helg. Ordet meningslös och amatörmässig är nog den bästa beskrivningen. Folk droppar några repliker sjunger att antal sånger som håller ok klass och så mycket mer är det inte. Man kan lika gärna syssla med något annat och sätta på en valfri julskiva i bakgrunden än att se detta dravel.

Nu kanske man inte hade några större ambitioner och visst om det vart lokal-tv med Bengt Alsterlind i täten som satt ihop programmet hade man kanske inte väntat sig så mycket mer men Coppola? Murray? Clooney? Intressantast är nog affischen där man av outgrundlig anledning retuscherat Murrays ansikte så mycket att han mest liknar en av de gamla Sovjetledarna.

Regi: Sofia Coppola

Betyg: 2/10

St.Vincent (2014 USA)

medium_f09ab2a0719f906f7bf007de1110b723-stvincentJag vill börja med att tacka både FILMR och Fiffi för att den här filmen överhuvudtaget blev sedd. Efter deras fina och positiva inlägg om St.Vincent kände jag att jag var tvungen att ge filmen en chans. Jag hade avfärdat den som ett dussindrama med en unge (lillgammal till på köpet) i en av de bärande rollerna, det sistnämnda ett stort NO NO för undertecknad. Filmen utvecklar sig precis som jag tänkt mig. St. Vincent kan liknas vid en målarbok för barn där du redan har motivet klart men behöver bara fylla i färgerna som till på köpet redan är förvalda genom numrering. Det finns ingenting som överraskar och filmen viker inte av från den upptrampade stigen en endaste gång. Resultatet borde bli en ganska trist, smetig och irriterande historia då det är en unge med i handlingen men det blev precis tvärtom.

Saken är den att St.Vincent har charm, bra skådisar och känns trots allt inte så där känslosamt beräknande som många filmer i genren (småroligt snyftdrama?) oftast gör. Det är något med filmen som gör att den letar sig in till mitt vanligtvis ganska hårda hjärta, om det inte handlar om romantiska filmer. Jag skäms nästan att erkänna det men jag kände något vått i ena ögat i finalen som var det så vanligtvis hos mig förhatliga talet.

Filmens största styrka är Bill Murray som spelar den grinige pensionären Vincent som motvilligt åtar sig att passa en unge åt en ensamstående mor. Vincent är kort och gott en intressant människa kanske inte att ha i bekantskapskretsen men väl att studera på visst avstånd. Han är rapp i käften, otrevlig men naturligtvis har han ett hjärta av guld när det kniper. Resten av ensemblen är också bra, tom Naomi Watts i schablonrollen som rysk strippa. Watts har jag inga problem med men karaktären är uttjatad men funkar trots allt här. Just detta är genomgående för filmen och dess karaktärer: De är alla schabloner man stött på otaliga gånger tidigare men här funkar de och blir trovärdiga. Jag bryr mig om rollfigurerna och engagerar mig i deras vedermödor vilket troligen är förklaringen till att jag fastnade för filmen.

St.Vincent är ett bevis på att det lönar sig att läsa filmbloggar för plötslig har man fått nöjet att se en film som annars hade struntat i.

Regi: Theodore Melfi

Betyg: 7/10

Filmspanarna. Tema: Hår

big-hair3

Dagens tema är hår något jag har väldigt lite av. Jag har tre frisyrer att välja på: Tysk Jazzmusiker, Lex Luthor eller kortklippt. Men nu rörde det sig inte om mina trista frisyrval utan om film + hår. Först tänkte jag skriva om filmen Hair men känner mig alldeles för nervklen för att tampas med hippies i två timmar, en annan film som rör hår är Blow dry som rekommenderas varmt (Hair rekommenderar jag INTE). Efter en stunds funderande blir det istället en av de roligaste och mest bisarra scener jag sett och då mycket tack vare en frisyr som krackelerar. Redan här vill jag varna för spoilers.

Filmen jag talar om är bröderna Farrellys Kingpin. Den börjar med att den något naive men ambitiöse bowlingspelaren Roy Munson har oturen att stöta ihop med en riktigt ful fisk Ernie McCracken spelad av Bill Murray i härligt krulligt hår.

kingpin_billyoung

Detta möte resulterar i att Munsons gryende bowlingkarriär bokstavligen krossas. Roy är en slagen man men ställer trots allt upp i en bowlingturnering efter många år. Där möter han sin antagonist Ernie som blivit något av en stjärna inom bowlingvärlden och det är nu det roliga börjar.Till en början har Ernie ett välordnat hår.

story_20714_20714-xlarge

Ju längre och svettigare tävlingen blir desto mer börjar Ernies frisyr lösas upp.

Kingpin_5

Vid de sista kasten kunde jag inte släppa blicken från denna bisarra uppenbarelse. Jag inser att Ernies frisyr har skapats likt en spättekaka. Lager av hår följer på varandra för att bygga upp hans frisyr.

0cee1210423068357336328802bfd8d8

0262164_2663_MC_Tx304

Slutresultatet är förödande.

Kingpin8

Nu kanske en och annan kan tycka att jag går till överdrift med att ödsla ett inlägg över en frisyr i en film som halvfloppade men Kingpin en egen plats i min eget högst imaginära ”hall of fame” i filmernas värld tack vare en sekvens med en frisyr som trotsar all beskrivning. Jag har otroligt nog bara sett filmen en gång men det går inte en vecka utan att jag funderar hur man lyckats koka ihop denna frisyr som slår det mesta jag sett i både verklighet och fiktion. Jag är lite rädd att att se om Kingpin för tänk om jag gett denna filmfinal för stora proportioner och sedan sitter med än en krossad dröm efter en omtitt? Valet är svårt.

När det handlar om hår vill jag även ge ett hedersomnämnande till Nicolas Cage som har svårt att samsas med både peruker och sitt naturliga hår. När jag slår mig ned med en ny film av Cage är alltid min största spänning vilken frilla karln har valt för dagen. Oftast är de förväntningarna större än filmen.

1 conair

Andra filmspanare som skrivit om hår är följande:

filmspanarna-bred

Except fear

FILMR

Jojjenito

Fripp

Rörliga bilder

Fiffi

Ed Wood (1994 USA)

ed-wood_52811101Den här filmen har legat ett tag i omtittarhögen och sent i lördagskväll (natt?) hamnade den i DVD-spelaren. Tim Burtons film handlar om den egensinnige filmregissören Ed Wood som dras med epitetet ”världen sämste regissör”. Vi får följa Wood under den period av sitt liv när han blev vän med den av narkotikabruk nedgångene skådespelaren Bela Lugosi. Bela vem? Lugosi var från Ungern och blev främst känt för sin roll som  Dracula i Universals klassiker med samma namn. Wood och Lugosi finner varandra och den förstnämde stoppar in den slitne skådisen i sina filmer.

Det kanske inte låter så spännande men Ed Wood är en film som gör mig lite glad. Det är en trevlig berättelse om en handfull människor som kanske inte riktigt passar in i samhället men de är alla vänliga själar som gör sitt bästa för att förverkliga sina drömmar. Vi har Wood som brinner för att göra film och lyckas otroligt nog skrapa ihop pengar till sina obskyra filmer. Andra intressanta karaktärer är Bunny Breckinridge som drömmer om att få göra ett könsbyte och Criswell en självutnämnd siare eller varför inte den svenske fribrottaren Tor Johnson. Alla dras de till Wood eller om det är Wood som dras till dem. Tillsammans skapar detta sällskap filmmagi på sitt alldeles egna lilla vis.

Martin Landau som spelar Lugosi gör här en av sina paradroller och ger ett gripande porträtt av en bortglömd och nedgången stjärna. Landau är en många bra skådisar i filmen. Den ende som jag har lite svårt för är Depp som spelar Wood. Han ger ett flåshurtigt intryck men Wood var kanske så där intensiv i verkligheten?  Även om Burton stuvat om lite i historien om Ed Wood och ändrat på ett och annat för att få lite mer drama och flyt i berättelsen stör det inte nämnvärt. Det är väl nästan regel i s.k BOATS filmer att man ska rucka lite på verkligheten?

Nu var det det här med världen sämste regissör. Jag kollade in Glen or Glenda samt delar av Plan 9 from outer space på youtube. Det är inga filmer som jag rekommenderar men så dåliga är de inte, kanske lite småtråkiga men Lugosi är åtminstone underhållande i Glen or Glenda. Jag har sett avsevärt sämre filmer men genom att ge Wood utmärkelsen världens sämste regissör kan man säkerligen sälja dessa undermånliga verk lite lättare.

Regi: Tim Burton

Betyg: 8/10

Moonrise kingdom (2012 USA)

Tack vare min blogg så dyker det ibland upp trevliga saker i brevlådan (bla skivor från Henke). En dag låg det ett par fribiljetter till Moonrise kingdom. Någon vänlig själ på NonStop Entertaiment hade skickat dessa till mig. Uttrycket ”kasta pärlor för svin” har nog aldrig varit mer passade då jag avskyr regissören Wes Anderson. Min dotter som har en mer förfinad filmsmak än sin far tog däremot glatt emot biljetterna så det är hon som skriver dagens recension. Mao det blir mindre grinigt och mer välskrivet.

Filmitch

Efter Fantastic mr Fox sade min kära far att han aldrig mer skulle se en Wes Anderson film igen.

Efter Fantastic mr Fox sade jag att jag aldrig mer kommer missa en Wes Anderson film igen.

För några veckor sedan fick jag två fribiljetter till Moonrise Kingdom som min far gladeligen gav bort, så att han själv skulle få slippa ”Dockskåpseländet”. Inget man direkt klagar över, så jag och en god vän intog två bioplatser där enbart två till skulle se denna film.

Moonrise Kingdom utspelar sig på en ö sommaren 1965 där ett scoutläger tar plats. En föräldralös 12-årig scoutpojke och en jämngammal flicka rymmer ut i skogen , samtidigt som en storm beräknas slå till mot ön inom några få dagar. Ett sökande inleds efter barnen där räddningspatrullen består av scoutledaren Ward (Norton), som tar sin scoutledarroll på stort allvar, hans scoutpojkar, lokalpolisen Sharp (Willis) samt flickans föräldrar (Murray och McDormand)

Ni vet känslan när man beställer dyr restaurangmat och inser att maten inte alls var så god som man hade hoppats? Trots det intalar man sig själv att det här var ju… gott. Eller när man står i ett provrum, provar en tröja som passar men som ändå inte känns rätt. Trots det intalar man sig själv att den var fin, man köper den och låter den ligga längst in i garderoben i några år. Typ den känslan. Lite så känns den här filmen som.

Precis efter biobesöket så tyckte jag filmen var bra, lite smårolig. Några dagar efteråt så inser jag att jag helt enkelt försökt intala mig själv att det var bra det jag hade sett när fallet egentligen var något annat.

Filmen är otroligt, otroligt välgjord, detaljerad in i minsta detalj med färg, kläder, miljö, polerad som bara den. Varje scen är lite som ett eget konstverk. Det är vackert. Skådisarna är också klanderfria, särskilt Norton i sin scoutmundering och ungarna känns också ganska trovärdiga. Den är småtrevlig för stunden, mungiporna dras uppåt ett antal gånger men det blir inga direkta skratt.

Jag vill så gärna tycka om den och säga att den är jättebra och sevärd, precis som jag exemppelvis vill tycka om herr Burtons senaste alster (Sweeney Todd, Alice in Wonderland, Dark Shadows). Men det som skaver är att jag helt enkelt inte blev berörd för fem öre, det är det om både Anderson och Burton verkar lida av numera. Under ytan finns ingen direkt värme och jag engageras inte av karaktärerna. Jag skiter i dem helt enkelt, bryr mig inte om någon råkar dö eller vinna en miljon eller bli en bättre människa.

Det är lite just som ett dockhus och visst, dockhuseffekten var nog menad som vanligt men man vill ju gärna känns lite liv runt omkring. Det blir lite töligt i längden att stirra på samma tavla i 90 minuter.

Helt ok för stunden så det blir ändå ett godkänt i betyg just för ytan.

Zombieland (2009)

ZOMBIELANDI en värld där zombier är herre på täppan har den försynte Columbus klarat sig ovanligt bra genom att slaviskt föja ett antal regler som han skapat för att överleva b.la ”var aldrig hjältemodig” och ”kolla alltid baksätet”. Olika sammanträffanden gör att han slår följe med ett par tjejer som är på väg mot Californien som ryktas vara zombiefritt och ”hårdingen” Tallahassee som letar efter Twinkies och försöker döda så många zombies som möjligt under resans gång. Tillsammans far det något omaka sällskapet mot Californien.

Detta hade kunnat bli en riktigt usel film men istället får man nittio minuters underhållning. Filmen är stundtals riktigt rolig, början av filmen när Columbus går igenom reglerna samt förtexerna är mycket bra. Zombieland blir aldrig fjantig vilket lätt kan hända i skräckkomedier. Filmen blir lite seg i mitten men annars är det full fart, har man svårt för berättarröst kan detta vara en film att undvika då en stor del av filmen innehåller det. Kort och gott bra underhållning för stunden.

Regi: Ruben Fleisher

Skådespelare: Woody Harrelsson, Jesse Eisenberg

Betyg: 7/10