About time (2013 Storbr)

Richard Curtis heter regissören bakom dagens rulle. Han har haft ett finger med i filmer som t.ex Love actually, Notting hill och Bridget Jones mao inte en filmmakare jag håller speciellt högt. Trots detta beslöt jag att ge About time en chans dels därför jag gillar tidresehistorier och att det var en hel del bra skådisar med i filmen.

Handlingen går i korthet ut på att när Tim fyller 21 får han reda på att männen i hans familj kan resa i tiden dock med det förbehållet att de måste ha upplevt händelserna själva. Tim använder denna förmåga till att försöka finna kärleken vilket han så småningom faktiskt gör men då inte med hjälp av sin kraft. Däremot kommer förmågan till användning när man vill rätta till små fadäser under livets gång. Så mycket mer händer inte. About time puttrar på i två timmar och är en film som inte använder speciellt stora gester.

Det kanske var just detta, att filmen är förhållandevis lågmäld som gjorde att jag fastnade för den. Tim lär sig att uppskatta livet och trots att han kan resa i tiden väljer han att försöka uppskatta nuet. Det kan också bero på att Rachel Mc Adams är oerhört charmig i rollen som Tims flickvän eller att Bill Nighy spelar hans pappa med bravur. Eller så var det bara som så att en film om kärleken och livet  passade mig perfekt för ögonblicket. Ibland räcker det.

Regi: Richard Curtis

Betyg: 8/10

Their finest (2016 Storbr)

Their finest utspelar sig på den engelska hemmafronten under andra världskriget. Storbritannien har precis förlorat slaget om Frankrike och tvingats fly över kanalen vid Dunkirk. För att höja befolkningens moral försöker krigsministeriets propagandaavdelning frisera verkligheten en aning och nu satsar man den  budget man har på en spelfilm om den hjältemodiga räddningsinsatsen de engelska medborgarna gjorde för att rädda så många soldater som möjligt vid Dunkirk. Uppdraget är inte det lättaste då budgeten är i det närmaste obefintlig, filmens stjärna minst sagt besvärlig och historien som ska filmas behöver ändras en hel del för att kunna bli till en hjälteinsats.

Jag är väldigt svag för filmer som utspelas på den s.k hemmafronten under andra världskriget. Jag VET att livet var minst sagt eländigt, inget kaffe, ransonering samt grävling och ekorre på menyn,  trots detta finns det något nostalgiskt skimmer över denna tid som gör att jag mot bättre vetande  låter mig invaggas i någon sorts bisarr krigsmysighet. Filmer som Enigma, Hope & Glory eller tv-serier som Någonstans i Sverige är rena mumman för mig.

Tack vare ovanstående är Their finest är så gott som i mål redan innan jag börjar titta, lägg sedan till att filmen är lite smårolig och präglas av en brittisk feel-good stämning. Filmen blir inte sämre av att Gemma Arterton, Bill Nighy och en hel del andra härliga skådisar är med i rullen. Det är en mysig stund framför tv:n trots bomber och ransonering. Tråkigt nog håller inte filmen hela vägen in i mål utan har ett slut som kändes minst sagt avigt men fram tills dess är det en förbaskat trevlig film.

Regi: Lone Scherfig

Betyg: 7/10

The Constant garderner (2005 Storbr)

Justin Quaile arbetar på brittiska ambassaden i Kenya med sig har han sin unga och idealistiska fru Tessa. Kombinationen idealism, u-land och sysslolös kommer snart att ställa till problem för den lite mesige och milda  ambassadtjänstemannen. Frun börjar  engagera sig i den bristfälliga sjukvården i landet och kommer snart skumraskaffärer på spåren, spår som pekar mot den brittiska regeringen. När frun mördas (sker i första scenen så det är ingen stor spoiler) börjar Justin mot allas förväntan att nysta i vad hans fru egentligen sysslade med, något som inte är speciellt uppskattat i högre kretsar.

Jaha tänkte jag först;”Här har vi en ordinär thriller” men så fel jag hade. Filmen är inte speciellt spännande men däremot intressant, romantisk, vacker, sorglig och  kryddad med skådisar i toppklass. Ralph Fiennes och Rachel Weisz är lysande i huvudrollerna som den försynte ambassadtjänstemannen och hans hans inte riktigt lika försynta hustru. Danny Huston och Bill Nighy är mycket bra som hala tjänstemän. Det finns egentligen inga skurkar som jag avskyr mer än kostymklädda tjänstemän. Det räcker inte med att de jävlas med folk, de är oftast övertygade om sin egen förträfflighet och rättrådighet. Det finns något i dessa karaktärer som gör att jag verkligen vill slå dem på käften.

Filmen är intressant då den börjar nästan i slutet av berättelsen med att Justins fru dör. Vi vet redan från start vad som hänt men varför och hur nystas sakta men säkert upp under berättelsens gång dels genom Justins egna undersökningar samt i tillbakablickar under parets liv. Scenen där Justin meddelas om hustruns död är obetalbar i sin uppvisning av total brittisk självbehärskning.

The Constant garderner är mitt i allt elände och sorg samtidigt en mycket vacker film. Regissören tar väl tillvara de olika miljöerna och berättelsen är engagerande men tyvärr troligtvis inte alltför långt från verkligheten. En stillsamt men våldsamt drama om kärlek och ideal.

Regi: Fernando Meirelles

Betyg: 8/10

Glorious 39 ( 2009 Storbr )

Filmen startar några månader innan andra världskriget utbrott. Vi stiftar bekantskap med familjen Keyes. Pappan i familjen arbetar inom regeringen och höga tjänstemän passer  i revy på familjegodset under olika fester och middagar. Det hetaste samtalsämnet är naturligtvis Hitler. En betydande del av konversationen läggs på om man ska låta Hitler hållas eller sätta hårt mot hårt. Men bakom fasaden av spelad brittisk artighet gror det konflikter där en del av de inblandade inte drar sig för att mörda sina meningsmotståndare.  Det äldsta barnet i familjen Keyes,dottern Anne, kommer av en händelse över några inspelningar som inte är menade för allmännhetens öron och hamnar ofrivilligt i händelsernas centrum.

Det här var en film som jag åtminstone till en början gillade. Kontrasten mellan de fina middagarna, herrgårdarna, paradvåningarna, de illgröna engelska gräsmattorna och ond bråd död är spännande och samtidigt störande då den bild man är van vid med myspys på engelska landsbygden förvrids till något obehagligt. Det är verkligen inget Agatha Christe drama där man glatt knaprar på kakor och dricker te i pauserna mellan likfynden. Nej, istället framställs alla de där mysiga  Jane Austen goa miljöerna som ett bedrägligt lugn där faran lurar överallt. Jag sitter faktiskt på helspänn och man vet inte riktigt vem Anne kan lita på, om ens någon. Sedan är det inte helt fel att man lyft fram en lite bortglömd del av förhistorien om det andra världskriget nämligen den brittiska oviljan att gå i krig mot nazisterna. Romola Garai  hoppas jag få se mer av då hon gör rollen som Anne riktigt bra, Christopher Lee, Bill Nighy, Julie Christie och Hugh Bonneville är andra skådespelare vars insatser i filmen visserligen går på rutin, men en högklassig sådan. Tyvärr så tappar filmen rejält den sista halvtimmen. Och slutet är bedrövligt i all sin sliskighet. Trots detta är filmen en riktigt spännande och bildskön krigsthriller.

Regi: Stephen Poliakoff

Betyg: 6/10