IT (2017 USA)

Filmatiseringar av Kings verk brukar inte bli så lyckade men det finns en del undantag b.la The Shining, The Mist, The Green mile och några till. It är en av författarens bästa romaner och det gjordes en tv-serie 1990 som bortsett från Tim Curry i rollen som Pennywise är riktigt usel. En anledning till detta kan vara att den gjordes för tv och på den tiden betydde det oftast att det blev urvattnat beroende på all censur. Den nya versionen är avsevärt bättre där det finns en hel del att gilla.

It utspelar sig i den lilla staden Derry under slutet av 80-talet. En grupp ungdomar upptäcker att staden hemsöks av ett monster i skepnad av en clown som kallar sig för Pennywise. Clownen ligger bakom många dödsfall, speciellt då barn,  och dess närvaro infekterar hela staden som inte är en så värst trevlig plats. De sju ungdomarna inser att de måste försöka besegra monstret innan det blir deras tur.

Filmen var en mestadels positiv överraskning, att man skippar stora delar av Kings bok i adaptionen störde mig inte värst mycket. Regissören Andrés Muschietti har jobbat med att göra en fungerande film istället för att göra en helt trogen version av boken vilket han lyckats bra med. Miljöerna är bra och filmen känns som en 80-talare utan att den för den skull dränks av tidsmarkörer. Bäst är dock barnskådisarna som alla sju är en imponerande samling som funkar ypperligt. Vidare gillade jag att Muschietti använder sig av någotsånär subtila grepp för att visa hur Pennywise med sin närvaro påverkar stadens och dess invånare.

Tyvärr är inte regissören lika subtil när det gäller just Pennywise. Av och till funkar Bill Skarsgård bra i rollen men överspelet tar överhanden allt för många gånger och resultatet blir för mycket clown och för lite skräck. Finalen var kort och gott bara larvig och speciellt skrämmande var inte Skarsgård det var t.om skämskudde varning vid en del tillfällen. Man om man bortser från filmens sista 20 minuter är den klart godkänd och visst kommer jag se fortsättningen som kommer nästa år.

Regi: Andrés Muschietti

Betyg:6/10

Annonser

I rymden finns inga känslor ( 2010 Sverige )

När Sams bror Simon, som har funktionshindret aspergers, flyttar in tar det inte lång tid innan Sams flickvän Frida flyttar ut. Det är kanske inte så konstigt då Simon kan vara besvärlig att leva med, t.ex kan han traska in mitt under en sexakt mellan Sam och Frida för att påpeka att toapappret är slut. Simon märker att att Sam blir deppig och åtar sig att fixa en ny flickvän till sin storebror.

I rymden finns inga känslor startade som en kortfilm som utvecklades till en längre film. Jag var lite smått utråkad filmens första halva då jag i ärlighetens namn börjat tröttna på alla schablonbilder av d.i.v ”roliga” funktionshinder. Jag förstår att för att göra det mer filmiskt spännande så drar man till med de värsta diagnoserna t.ex de med tourettes syndrom använder alltid runda ord, de med autism är överinlegenta etc. Men som sagt jag har börjat tröttna på dessa grepp, de var uttjatade redan när Rain man fick premiär. Filmen blir lite bättre när Jennifer, Cecilia Forss, träder in i handlingen och jag känner att filmen blir lite intressantare. På det stora hela är filmen en helt ok historia som är vare sig bättre eller sämre än andra filmer i genren. En typisk axelryckning.

Fiffi och Adde har lite annat att säga om filmen.

Regi: Andreas Öhman

Betyg: 5/10