Loro (2018 Italien)

Silvio Berlusconi har alltid fascinerat mig. Fram tills Donald Trump kändes det helt osannolikt att ett land aktivt kunde välja en stolle till ledare (har hänt ett par gånger tidigare och blir allt mer vanligare – men ändå) inte en utan flera gånger. Regissören Paolo Sorrentino (Den stora skönheten) har i Loro skildrat Berlusconis sista(?)  år vid makten.

Först blir jag lite förvirrad då filmen startar med att skildra fixaren Sergio. Hans plan är att hyra ett hus i närheten av Berlusconis villa och ställa till med en fest med massa bikinibrudar och på så vis få en inkörsport till Berlusconis inre krets. Filmen första halvtimme är en parad av droger, kvinnobröst och sliskiga gubbar. Efter en halvtimme byter filmen fokus och vi får nu följa Berlusconi vars äktenskap är upplösning pga en massa fruntimmersaffärer. Han har även för tillfället förlorat makten men förbereder en comeback.

Både filmen och dess huvudperson är ena märkliga skapelser. Precis som i Den stora skönheten och TV-serien The Young Pope har filmen något drömskt och surrealistiskt över sig. Det är en mycket vacker film som skildrar en hel del pinsamma personer. Berlusconi framställs här nästan som ömkansvärd, det är en 70-årig gubbe som vägrar inse sin ålder utan gör sitt bästa att framstå både i kropp och själv som en tonåring. Den enda som som är något av en sanningssägare är hans fru (snart f.d) men det är som att hälla vatten på en gås.Han ser till att hålla sig med jasägare och det råder ingen brist på unga tjejer som villigt lägger upp sig för gubben i hopp om att få ett jobb på tv. För mig är det är märklig och obehaglig värld som skildras.

Jag skulle egentligen vilja gilla filmen mer men den känns lite väl lång och den första halvtimmen med Sergio i fokus skulle med lätthet kunna lyfts ur speciellt då jag får en känsla av att det är en ursäkt att visa upp en himla massa bikinibrudar – de har man verkligen fått nog av innan filmen är slut. Trots denna invändning blir betyget mer än godkänt då filmen sista två timmar ( japp rullen klockar in på över två och en halv timme) är riktigt bra. Loro är en film där känslan och stämningen som förmedlas är starkare än själva berättelsen. Kanhända att betyget höjs vid en omtitt.

Regi:Paolo Sorrentino

Betyg: 7/10

Outlaw king (2018 Storbr)

Den här rullen tar vid där Braveheart slutar. Engelsmännen har vunnit och skottarna svär nu trohet inför den engelska kronan. Robert Bruce (Chris Pine) rättar sig i ledet och gifter sig med en engelsk hovdam (Florence Pugh) och allt skulle vara frid och fröjd om inte de slemma engelsmännen gör sitt bästa för att förtrycka skottarna. Robert tröttnar till slut och gör uppror mot kronan. Han har inte bara engelsmännen som motståndare utan även många av de skotska klanerna ser honom som sin fiende.

Personligen så kan jag inte så värst mycket om dessa historiska skeenden så jag slipper att sitta och reta mig på de friheter filmmakarna säkerligen tar med berättelsen. Outlaw king bjuder inte på några större överraskningar. Det är en stabil film som följer mallarna, är relativt välgjord med kompetenta skådisar. Mao en film som lär passa de flesta när som helst. Ordet dussinprodukt fladdrar förbi i mitt sinne.

Främsta anledningen till att jag spanande in rullen var förstås Florence Pugh namn i rollistan. Trist nog så gör hon vare sig till eller från i sin roll som Roberts fru. Rollfiguren är lite mer framåt än vad man kunde vänta sig av en kvinna under 1300 talet men speciellt minnesvärd är vare sig hon eller filmen för den delen. Ett litet plus i kanten var att James Cosmo visade nunan, alltid trevligt när den skådisen är med i en rulle. Mellanmjölksfilm vare sig mer eller mindre.

Regi: David Mackenzie

Betyg: 5/10

Bad education (2019 USA)

Roslyn high school firar triumfer när det rör kvalitén på utbildningen. Betygen är höga och avgångseleverna kommer in på ansedda college. Då det är en bra skola stiger priserna på husen i grannskapet och alla, lärare, administration, kommunledning, föräldrar och boende är nöjda. Det anses att det är skolinspektören Frank Tassones förtjänst att det gått så bra. På några år har han lyft skolan och dess anseende. Frank är en karismatisk man som kan namnen på alla elever, leder bokcirklar och är allmänt omtyckt. Trist nog så är allt bara en välpolerad yta och en nyfiken student på skolans tidning kommer att avslöja en riktigt saftig skandal.

Bad education baserar sig på verkliga händelser som utspelade sig på Long Island i början av 90-talet och vad jag förstår så följer filmen verkligheten relativt väl. Filmen som sådan är väl kanske inte något speciellt, det är en rak historia som berättas utan några stora utsvävningar eller effekter men den rullar på i 1:45 utan att bli tråkig och visst myser man lite när en snaskig skandal uppdagas.

Hugh Jackman och Allison Janney i rollerna som Frank och hans medarbetare Pam Gluckin är filmens största behållning. Det är två stabila skådisar som gör det de ska vare sig mer eller mindre.

Möjligtvis så tittar jag på filmen likt fan läser bibeln men vissa saker känns igen i dagens skola där eleverna förvandlats till kunder i en skola där kunskap inte längre är speciellt viktig. Där det viktigaste är att skolan har ett gott rykte och att betygen är höga och problem sopas under mattan. Det är i en sådan miljö som fusk och korruption lätt kan förekomma även om det nog kan vara svårt att förskingra pengar i den omfattning som Frank gör – åtminstone i den kommunala skolan – tror jag.

Regi: Cory Finley

Betyg: 6/10

Molly’s game (2017 USA)

Härom veckan satt jag och slösurfade i röran som kallas Netflix och snubblade över en film som heter Molly’s game. Det som fick mig att haja till var att både Idris Elba och Jessica Chastain stod i rollistan så filmen fick en chans.

Molly’s game är ännu en i den långa raden av BOATS som prånglas ut i tid och otid. Denna gång handlade filmen om en för mig helt okänd person Molly Bloom (Jessica Chastain). Tydligen figurerade hon en hel del i media för några år sedan, något jag helt missat.

Molly Bloom var väldigt nära att hamna i det Olympiska skidlandslaget men en olycka gjorde att hon fick sadla om och blev då av en slump värdinna för halvillegala pokerspel. Det hade kunnat stoppat där men det som gjorde hennes historia intressant för allmänheten var att flera Hollywoodkändisar deltog i dessa pokerträffar b.la Tobey Maguire (som om man ska tro filmen är ett riktigt litet as). Filmens handling utspelar sig på två plan dels när Molly ska upp i rätten pga av sina illegala spelträffar och dels när hon i återblickar berättar för sin advokat (Idris Elba) hur det hela startade.

Det här var en trevlig överraskning! Filmen flöt på fint, jag är egentligen helt ointresserad av hasardspel i alla dess former men jag gillar miljön. Filmen är intressantast när Molly berättar om upplägget och hur de olika spelarna beter sig. Där touchar filmen i sina stunder Scorseses mästerverk Casino. Samspelet mellan Elba och Chastain funkar fint och Molly är en intressant person vilket man kanske måste vara för att föräras en BOATS. Släng sedan in Kevin Costner i rollen som Mollys inte helt sympatiska pappa så får man en film jag åtminstone var glad över att ha snubblat över.

Regi: Aaron Sorkin

Betyg: 7/10

The Dirt (2019 USA)

Ligger lite efter i skrivandet så det blir ett antal korta inlägg om en och annan film som legat länge i pipelinen.

The Dirt handlar om rockbandet Mötley Crüe, ett band som jag i stort sett aldrig lyssnat på. Filmen bygger på boken The Dirt som jag aldrig orkade läsa klart så jag anar att jag kanske inte är rätt målgrupp för filmen. Det är en rak berättelse om bandets uppgång och fall samt uppgång igen. Hur förskönad berättelsen är vet jag ej då jag inte är speciellt insatt i de händelser som skildras.

Musiken är ok och filmen likaså. Det jag har problem med är väl att jag inte hyser några som helst sympatier med huvudrollsinnehavarna som i mina ögon verkar vara ett gäng idioter som har talang för musik. Men klart att man fascineras av dessa puckon men å andra sidan blir man beklämd när man än en gång inser att kändisskap och stålar kan ge vissa människor ett frikort att bete sig hur de vill.

Regi: Jeff Tremaine

Betyg: 5/10

 

The Irishman (2019 USA)

Scorseses senaste film The Irishman känns lite som ett bokslut av regissören Scorsese och några av skådisarna han jobbat med under sin karriär. Visst har både De Niro, Pacino och Scorsese flera filmer på gång men känslan av ett farväl vilar över dagens film.

De Niro spelar Frank Sheeran som går under smeknamnet The Irishman. Frank jobbar för maffian och utför div tjänster åt dessa, främst då för maffiabossen Russell Bufalino. Smuggling mord och misshandel, Frank gör rubbet utan tveka. Bufalino presenterar Frank för fackbossen Jimmy Hoffa och de två blir vänner. När så Hoffa börjar krångla och hota maffian hamnar Frank mellan två stolar och måste välja mellan vänskapen till Hoffa eller lojaliteten till Bufalino.

Det har snackats mycket om att man föryngrat Pacino (Hoffa), Pesci (Bufalino) och DeNiro med hjälp av något hutlöst dyrt dataprogram. Jag var lite rädd att det skulle kännas konstigt och till en början kändes det lite avigt med en ung De Niro och rynkfri Pesci men jag vande mig snabbt och tänkte inte så mycket mer på de digitalt föryngrade skådisarna.

The Irishman är en lång film (3,5 timmar) och det händer inte så värst mycket. Det är gubbar i kostym som pratar, tjafsar och dödar folk med jämna mellanrum. Historien är intressant om än lite pladdrig och jag är svag för filmer som rör maffian vilket är förklaringen till att timmarna flöt på utan större problem. Att filmen är en s.k BOATS får man ta med en nypa salt då verklighetens Frank inte var den tillförlitligaste källan.

Skådisarna De Niro, Pesci och Pacino hör inte till mina favoriter men i den här filmen sköter de sig över förväntan. De Niro är ganska så lågmäld i huvudrollen likaså Joe Pesci vilket kändes lite udda då man är van att han brukar spela ettriga typer. Bäst var Pacino som den koleriske Hoffa, en roll som passar hans maner väl. Turligt nog så har  han här lagt band på sig och går inte till överdrift och visar än en gång att han kan skådespela bara han vill.

The Irishman är inte en av Scorseses bästa gangsterfilmer, den har inte riktigt samma nerv som t.ex Casino eller Maffiabröder utan känns lite småsorgsen och stillsam men det är ett gott hantverk och klart sevärd om man gillar genren.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 7/10

Darkest hour (2017 Storbr)

Härom året kom det två filmer om Churchill i den ena och mindre omtalade spelades premiärministern av Brian Cox i Darkest hour spelas han av Gary Oldman som även belönades med en Oscar för sin insats. Det är ganska så sällan en s.k BOATS känns intressant men genren är oftast lättsam och har sällan något tuggmotstånd att tala om.

I Darkest hour möter vi Churchill när han blir premiärminister 1940 efter att Chamberlain tvingats avgå. Egentligen vill hans parti inte ha honom på den posten då han är burdus, otrevlig, oberäknelig samt har ett track-record av illa genomtänkta beslut. Trots motviljan blir man tvungen att nominera Churchill då oppositionen vägrar att godtagna någon annan kandidat. Churchill får arbeta i motvind. Han motarbetas dels av sitt parti men även krigsministeriet ställer sig tveksamma till många av hans beslut. De flesta vill söka fred med nazisterna men Churchill vägrar envist – något vi idag ska vara glada över.

Filmen slinker som sagt ned lätt och är någorlunda historiskt korrekt även om den ballar ur totalt sista halvtimmen och filmmakarna gör allt i sin makt för att klämma till med en Hollywoodifierad final. Jag ska villigt erkänna att jag fingrade på avstängningsknappen mot slutet men höll trots allt ut. Då jag är svag för krigsfilmer på hemmafronten blir filmen aningens lättare att tugga i sig och Churchill är en intressant person. Innan Trump och Boris Johnson hade jag hävdat att Churchill hade varit chanslös som politiker idag med sitt burdusa sätt och ogenomtänkta kommentarer men numera är den politiska spelplanen i det närmaste obegriplig åtminstone om man ser till det sunda förnuftet.

Oldman spelar honom väl och filmen får med det mesta av Churchills personlighet, b.la alkoholismen, depressionerna, det hetsiga humöret och de kvicka kommentarerna. Övriga skådisar är också bra men de förbleknar vid sidan av den utklädde Oldman.

Darkest hour är väl som de flesta andra BOATS filmer – varken bu eller bä, lättsedd och lättglömd.

Regi: Joe Wright

Betyg: 5/10

Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile (2019 USA)

Filmen med det något krångliga namnet Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile handlar om en av de mest kända seriemördarna, Ted Bundy, som härjade i USA under 70 talet. Berättelsen skildras dock ur hans sambos Liz Kendalls synvinkel. Bundy hade ett långvarigt förhållande med Liz under delar av sin verksamhet och flickvännen anade inte vem hon egentligen var gift med – åtminstone inte till en början.

Den som hoppas på massa mord och spänning blir besviken då filmen skildrar parets förhållande och Bundy verkar ha varit en någorlunda ok sambo åtminstone om man har i åtanke vad han sysslade med. Filmen är mer av ett psykologiskt drama där man får följa Liz som allt mer börjar förstå vad det är för odjur hon delat hem med. Kan man sin Bundy någorlunda så vet man ungefär hur det kommer att gå men visst har filmen en aura av obehag över sig när det rör Liz och Teds förhållande.

Zac Efron är som klippt och skuren i rollen som Ted Bundy och mycket bra, Lily Collins som spelar hans fru gör det hon ska vare sig mer eller mindre. Filmen tar sig inte speciellt stora friheter med sanningen och duger gott för en titt. Om man däremot bara känner för att se en film om Bundy rekommenderar jag istället dokumentären Conversations with a Killer: The Ted Bundy Tapes  av samma regissör. Den filmen är avsevärt ruggigare och intressantare och vid en jämförelse känns då Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile mer som en överkurs.

Regi: Joe Berlinger

Betyg: 5/10

The Big sick (2017 USA)

När komikern Kumail träffar Emily finner de två att de har hittat rätt i kärleken. Trist nog är inte Kumail helt ärlig då hans familj som är muslimer håller hårt på det här med tradition: Kumail ska gifta sig med en pakistansk flicka i ett arrangerat bröllop. Att överhuvud diskutera saken finns inte på kartan. När detta uppdagas blir Emily förståeligt nog upprörd och det går som det går med förhållandet. Nu skulle historien kunnat vara slut men Emily blir allvarligt sjuk och genom slumpens vägar blir expojkvännen involverad i hennes konvalescens och han måste göra ett val kärleken eller sin familj.

Jag har hört en hel del gott om The Big sick från olika håll så valet var inte så svårt när jag och frun skulle välja film. Det är en bra och mysig film och jag blir lite glad när jag ser rullen. Det enda jag hade lite svårt för var väl Kumail som är en sådan där person som måste dra ett skämt hela tiden. Han blev lite endimensionell och svår att ta på allvar men rollfiguren störde inte nämnvärt och av och får han till det och blir lite smårolig. Roligast är dock Emilys pappa spelad av Ray Romano. En man som kan kläcka ur sig vilka konstigheter som helst, han ger intrycket av att tänka högt och blev i mina ögon dramats intressantaste person.

Bra skådisar, trevlig och lite smårolig film kort och gott en angenäm upplevelse som rekommenderas när man vill ha en mysig och ganska så oförarglig stund trots att filmen ganska så lättvindigt touchar en hel del frågor som är ganska så allvarliga.

Regi: Michael Showalter

Betyg: 7/10

Rocketman (2019 Storbr)

Det är märkligt men i ibland får jag en känsla av att jag måste se en film jag tidigare varit ganska så ointresserad av. Norska Huvudjägarna och En iskall jävel var sådana filmer, Rocketman är den senaste i raden av, man skulle kunna kalla det för magkänslefilmer. Det som gör det än märkligare i detta fall är att jag inte är speciellt pepp på s.k BOATS och har inget som helst förhållande till Elton John och hans musik. Jag har snarare tyckt att han verkat lite småtöntig och hans låtar har gått från kräkframkallande (Candle in the wind) till åtminstone ok (Benny & the Jets) trots detta kände jag ett oförklarligt behov av att se denna rulle.

Efter titten vet jag nu att jag bör lita på min magkänsla för detta var en av årets bättre filmer jag sett på bio. Filmen startar med att Elton vandrar in på ett AA-möte iklädd en av sina scendräkter och börjar berätta sitt livs historia. Resten av rullen är en A till Ö historia men till skillnad mot många andra BOATS filmer är den fullproppad med surrealistiska scener och musikalnummer, ja filmen ÄR en musikal inte tal om annat. Taron Egerton som spelar Elton är mycket bra i huvudrollen och det är ett ganska så starkt gäng skådisar som backar upp Egerton, t.om Bryce Dallas Howard är bra i rollen som Eltons obehagliga mor. Det är inte så mycket att orda om Rocketman är en bra film vare sig man gillar Elton John eller inte men man bör som jag gilla musikalgenren annars kanske det kan bli en svår sittning.

Biografvaktmästaren frågade efteråt vad jag tyckte om filmen och han skrockade till lite när jag sa att gillade rullen lite extra då den var en musikal. Enligt han var en hel del biobesökare missnöjda just med detta grepp, de hade troligen väntat sig en Bohemian Rhapsody.

För att understryka hur bra filmen faktiskt är: Action-Lunkan som mot alla odds hängde med på filmen var ganska så nöjd. Å andra sidan anser han att kulturkvoten nu är fylld med råge så nästa tio filmer måste innehålla bilar, explosioner & bikinibrudar.

Regi :  Dexter Fletcher

Betyg: 8/10

Bohemian Rhapsody (2018 Storbr)

Ännu en BOATS, denna gång om Queens sångare Freddie Mercury. Vi får följa gruppen och då främst deras sångare från att de bildas till deras succéframträdande på Live aid galan 1985. Nu är jag inte ett jättefan av gruppen, jag gillar deras musik och har haft ganska bra koll på vad de sysslat med sedan jag blev medveten om Queen i.o.m plattan News of the world. Att det blivit film om dem förstår jag då Queen haft en turbulent historia med bråk mellan medlemmar, spelningar i Sun city (klädsamt ignorerat i filmen), skandalrubriker och som final ett tragiskt dödsfall. Det märkliga är nog att det inte blivit en film tidigare.

Bohemian rhapsody är helt ok jag kan nog sträcka mig till att säga ganska så bra. Filmen betar pliktskyldigt av en och annan händelse, har med lite allvar, lite hjärta och smärta. Som så oftast när jag kollar in en BOATS sitter jag och tittar oberört men intresserat på filmen. Det är väl först i filmens final man får lite wow-känsla när konserten på Wembley visas. Det är en fantastisk final på filmen och visste jag inte bättre skulle jag kunna tro att det var den riktiga gruppen som framträdde.

Mitt problem med filmen är samma som med alla filmer i genren. Jag VET att man måste tänja en del på sanningen då verkligheten sällan överträffar dikten. Jag VET att man måste ändra i skeenden både kronologiskt och vad som egentligen hände därför att göra det hela mer begripligt för en bred publik. Jag VET också att man måste kratta manegen dramaturgiskt för att berättelsen ska bli mer gripande. I Bohemian rhapsody är det så välkrattat att det inte ligger ett sandkorn fel lagom till finalen. För att få största känslomässiga utdelning har man stuvat om historien rejält och det jag blir mest nyfiken på är hur de forma Queen-medlemmarna som vart inblandade i filmen kände när de bokstavligen såg hur verkligheten bit för bit monterades ned för att kunna ge plats åt en mycket tillrättalagd historia.

Regi Bryan Singer

betyg: 6/10

Tårtgeneralen (2018 Sverige)

När Köping av Jan Guillou utses till Sveriges tråkigaste stad bestämmer sig alkisen Hasse P för att sätta staden på kartan och detta genom att baka världens längsta smörgåstårta för att komma in i Guinness rekordbok. Det är svårt att väcka entusiasm för projektet bland stadens desillusionerade invånare. En anledning kan vara att Hasse P är känd för en radda misslyckade projekt men stadens konditor Åsa tror på honom av någon outgrundlig anledning och tårtan börjar bakas.

Det finns ett engelskt uttryck ”every dog has his day” som i en tolkning betyder att alla lyckas åtminstone en gång här i livet och det är det som är essensen i Filip Hammars berättelse. Man ska aldrig räkna ut någon.  Även om både Filip Hammar och Fredrik Wilkingsson står som författare och regissörer är det nog som så att detta är Filips projekt kanske framför allt beroende på att han kommer från Köping och berättelsen om Tårtgeneralen har präglat hans uppväxt.

Det går långt mellan tittarna av svensk film, varför vet jag inte, kanske beroende på att de många gånger känns lite amatörmässiga och man ofta har svårt att sätta dialogen som känns teatral. Tårtgeneralen har tacksamt nog inga av dessa drag utan är en film som faktiskt gick rätt in i hjärtat. Det är en rolig film med en hel del svärta som visar en tro på den lilla människan och jag upplever den som äkta och inte kletigt påklistrat sentimental. De självlärda regissörerna och manusförfattarna Filip&Fredrik lyckas avsevärt bättre med sin film än andra etablerade regissörer och det blev t.om lite dammigt i rummet filmens sista minuter.

Skådisarna är top notch och jag är glad att Robert Gustavsson hoppade av projektet så att Mikael Persbrandt kunde axla rollen som Hasse P då han gör ett suveränt arbete. Musiken med Take on me som ledmotiv är mycket bra och ja, jag har nog ingenting att klaga på när det rör Tårtgeneralen. Att det inte blir toppbetyg beror nog på saknaden av den där odefinierbara känslan jag får när jag ser en fullpoängare, men en förbaskat bra film är det hur som helst.

Regi:Filip Hammar & Fredrik Wikingsson

Betyg: 8/10

Florence Foster Jenkins (2016 Storbr)

Det är något med Meryl Streep som ger mig en lätt irritation. Senaste decenniet har jag fått intrycket att om hon inte spelar sig själv så klär hon ut sig och imiterar någon historisk person, allt från Satan själv (Thatcher) till Emmeline  Pankhurst. I Florence Foster Jenkins spelar hon naturligtvis Florence Foster Jenkins och hon gör säkert en oklanderlig imitation av denna människa men jag ser bara en utklädd Streep.

Jenkins var väl mest känd för att hon sjöng hellre än bra. Då damen var ganska så tät så höll hennes noga utvalda publik god min och i slutändan ledde detta till vilket ledde till att hon fick ta ton på självaste Carnegie Hall . Jenkins sjunger verkligen illa, det rör sig inte om melodifestival illa utan mer av typen ”strypa katter på scen” sång. Den som tvivlar kan lyssna här om man som så vill.

Fixar man Streeps imitation är det en intressant film som i sina stunder är rörande. Bakom sina överdrivna gester är Jenkins en ganska så ömkansvärd människa som lever i en drömvärld. Hennes liv har trots rikedom inte varit någon dans på rosor och Jenkins ger ett sympatiskt om än excentriskt intryck. De som drar nytta av hennes pengar och jobbar på att upprätthålla hennes illusion av att hon sjunger bra gör trots allt en god gärning då jag anar att det enda som som inte får Florence att kasta in handduken är just illusionen hon lever i. Det blir en hel del dråpliga scener når verkligheten krockar med Foster och hennes medhjälpares ansträngningar att upprätthålla illusionen av hennes skönsång.

Bra produktion, bra skådisar, ja t.om Hugh Grant (lovade inte han att gå i pension för några år sedan?) är bra i rollen som Fosters pojkvän St Clair, och en story som åtminstone berörde mig en aning. Sammantaget gör detta att filmen trots Streeps ansträngda imitation blir godkänd.

Regi: Stephen Frears

Betyg: 5/10

Klanen (2015 Argentina)

Klanen utspelar sig i Argentina under första hälften av 80-talet (?) och handlar om den obehagliga familjen Puccio. Familjen styrs med järnhand av pappan som arbetar inom säkerhetspolisen ett job som är lite osäkert då Argentina vid denna tid i.om Falklandskriget gick från militärdiktatur till demokrati. För att dryga ut inkomsterna sysslar familjen med kidnappningar. Äldste sonen som är en framgångsrik rugbyspelare kommer i kontakt med potentiella offer som om de är täta nog kidnappas och krävs på en lösensumma. Offren hålls fängslade i familjens hus där livet fortgår som vanligt med middagar och läxläsning. När äldste sonen blir tillsammans med en tjej börjar det bli problem då han funderar på att flytta hemifrån och pappan riskerar att mista sin kontroll över familjen.

Det som gör Klanen mer obehaglig än vad den redan är, är att den baseras på en s.k sann historia. Än värre är att denna familj inte var ensamma om sitt extraknäck. Det verkar ha varit ett helt nätverk av kidnappare som hjälps åt och allt verkar mer eller mindre ha skett utan att myndigheterna verkar ha brytt sig nämnvärt.

Det är en intressant film men då jag inte är expert på Argentinska förhållanden är det en hel del frågor som hopar sig under titten. Det blir lite oklart om hur upplägget fungerar mellan stat och brottslingar. Jag inser att pressen ökar på kidnapparna i.om omställningen från diktatur till demokrati men inte hur. Denna bit av historien hade man kunnat göra lite mer klarare åtminstone i åtanke för en internationell publik. Jag hade också önskat en backstory om hur pappan kunde få med hela sin familj i denna affärsverksamhet. Som filmen är uppbyggd kastas man nu s.a.s direkt in i handlingen och det förklaras inte så värst mycket om bakgrunden vilket är synd då det är en fascinerande historia.

Regi: Pablo Trapero

Betyg: 6/10