Diana (2021 USA)

Pandemin satte stopp för musikalen Diana men producenterna fick vad de tyckte en lysande ide. De spelade in showen och sålde den till Netflix, tanken var nog att detta skulle ge musikalen extra skjuts när restriktionerna släppte. När man summerar 2020 talet kommer nog detta räknas till ett av de mest korkade affärsbeslut under decenniet. Om du bara har skit att sälja visa då inte upp i förväg. Trots att en hel del sett musikalen på stream och än fler hört talas om den lyckades man ha ett trettiotal halvfulla visningar (en bedrift i sig självt) innan Diana hamnade på musikalernas sophögen. Jag kunde naturligtvis inte hålla fingrarna borta från detta magplask och även om jag är förhärdad när det rör usla filmer var det en pärs att ta sig igenom eländet.

Musikalen handlar kort och gott om Dianas liv från det att hon förlovar sig med Charles fram till hennes död så två timmar ska täcka en hel del händelser. Storyn jobbar i motvind från start för jag var evinnerligt trött på Diana INNAN hon dog. Redan in i första numret märker jag att det känns lite knepigt. Valet av story känns galet det skär sig på något vis att se Charles och Diana gå runt och sjunga på en scen. Även om jag inte på något vis är en vän av kungahusen känns det lite…… ska vi säga respektlöst?

Värre blir det då texterna visar sig vara bland det värsta jag upplevt. Nödrim, hö-höiga sexanspelningar allt förstärkt av en koreografi som verkligen inte vinner några priser. Detta är nog det närmaste man kan komma om Max Bialystock funnits i verkligheten. Textrader som t.ex ”better than a Guinness better than a wank” får mig att pausa och spela tillbaka  filmen för att se om jag hört rätt. När andra akten startar med att James Hewitt i bar överkropp rider på en mekanisk tjur funderar jag allvarligt på att skippa eländet men jag härdar ut.

Egentligen har jag inget emot dåliga filmer de får bara inte bli tråkiga eller irriterande denna musikal lyckas med båda sakerna. I slutändan har jag samma undran som jag hade om filmen Cats varför drog ingen i nödbromsen?

Sofias film är bättre trots att huvudrollsinnehavaren där har samma maner som Åsa Nisse.

Regi: Christopher Ashley

Betyg: 1/10

Richard Jewell (2019 USA)

Under OS i Atlanta 1996 upptäckte säkerhetsvakten Richard Jewell en bomb i en park. Tack vare att Jewell var såpass uppmärksam lyckades man förhindra en tragedi. Richard Jewell fick ett par dagar i rampljuset som hjälte men när FBI började misstänka att han låg bakom dådet och läckte denna information till media blev Jewell istället en jagad man. FBI hade som sagt bara misstankar och inga bevis men i media och allmänhetens ögon var han skyldig.

Jag minns händelsen men hade mer eller mindre glömt bort den tills Eastwoods film kom häromåret. Det jag felaktigt mindes var att det var en säkerhetsvakt som lagt ut en bomb för att spela hjälte. Precis som i fallet i filmen Assasins glömde jag bort storyn i mediebruset och hade inte koll på vad som egentligen hände. En del kan man lägga skulden på media och polisen som är dåliga på att tala om när någon blivit friad men jädrigt bra på att hänga ut misstänkta. Den misstänkte får ofta stå ensam kvar med många gånger ett förstört liv.

Filmen tar sig en och annan frihet. B.la har Eastwood snaskat till historien och menar att reportern Kathy Scruggs särade på benen för att få insiderinformation. Jag vet inte vad regissören tycker om media men kanske kan man tolka det som att hans syn på media och reportrar är att de horar runt för nyheter. Eastwood väljer också att avsluta filmen med en high note vilket inte fallet var. Jewell fick fram till sin död kämpa för sin oskuld även efter att den skyldige åkt fast.

Bortser man från detta är Richard Jewell en vad jag kallar stabil film något som kännetecknar regissören Eastwood. Det är en historia som berättas rakt av, bra skådespelarinsatser och inga konstnärliga krusiduller. Eastwood gör film som han alltid gjort och för mig funkar det. Jag blir sällan exalterad men sällan missnöjd. Mao en Eastwoodare slinker alltid ned ganska så lätt men gör inga större vågor på vattnet.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 6/10

Bully (2001 USA)

1993 mördades Bobby Kent av sina kompisar.Filmen Bully är Larry Clarks version om vad som hände. Om man nu ska tro denna film var Bobby ett as i människohamn. Han var en översittare vilket tog sig i uttryck att han förnedrade sin barndomsvän Marty, våldtog tjejer och var allmänt otrevlig. När Marty blir ihop med Lisa ser hon hur han behandlas av Bobby. Då Marty inte kan förmå sig att bryta kontakten börjar Lisa likt Lady McBeth hetsa vänner och bekanta att man borde ta och mörda Bobby.

Jag minns än när jag såg denna film för första gången. Det var en rejäl käftsmäll i tv-soffan. Jag begrep inte hur folk kunde vara så verklighetsfrämmande och korkade. Huvudpersonerna hör till medelklassen, har det relativt väl ställt och alla är kring 20 år. De verkar mest fördriva sina dagar med att ta droger och ha sex och ingen verkar göra något vettigt med sitt liv. När de diskuterar att mörda Bobby är det som att de inte inser vad de planerar det verkar mest vara en häftig och lite udda grej de tänker göra. Det är först efter mordet några av de inblandade inser vad de gjort.

Då det är den famöse Larry Clark som står för regin är det mycket droger, sex och en hel del våld. Det är iofs ok med tanke på den historia han skildrar men med sin regi ger han ett gubbsjukt intryck.  Det är en hel del onödiga kameraåkningar över de unga tjejernas bakdelar och skrev – lite väl voyeuristiskt om ni frågar mig.

Filmen är en BOATS och jag var tvungen att kolla upp hur mycket Clark ändrat och till min fasa insåg jag att det enda som ändrats är att skådisarna ser lite bildskönare ut än sina motsvarigheter IRL. De var med andra ord så här stolliga i verkligheten och Clark har i stort sett hållit sig till vad som kom fram under utredningen. Det enda som kan ifrågasättas är väl Bobby Kents karaktär då den i stort sett bygger på mördarnas vittnesmål. Skådisarna är mer eller mindre kända och gör ett bra jobb som vilsna ungdomar och Clark har återanvänt en del av skådisarna från sin tidigare film Kids.

Det är ingen trevlig film och jag får alltid lite ont i magen när jag ser den. Kanhända att man kan tycka att filmen är spekulativ men det kan verkligheten ibland vara. Rekommendabel men inte till fredagsmyset och de sista fem minuterna är magiska i sin misär.

Regi: Larry Clark

Betyg: 8/10

Le mans `66 (2019 USA)

Rätta mig om jag har fel med hette inte dagens film Ford vs Ferrai när den gick upp på vita duken? Hur som helst har filmen av outgrundliga skäl bytt till den i mina öron mer intetsägande originaltiteln Le Mans `66. Varför?

Filmen är en s.k BOATS och denna gång iddes jag inte kolla upp vad som stämmer eller inte. Handlingen går i alla fall ut på att Henry Ford II blir förolämpad av Ferraris ägare och bestämmer sig för att utföra det omöjliga. Han ska bygga en bil som ska ställa upp och vinna i den beryktade Le Mans tävlingen. Företaget anställer den f.d racerföraren Carroll Shelby som ska leda projektet. Han vill i sin tur ha engelsmannen Ken Miles som testkörare. Just detta ställer till problem då Miles är lite egen och stryker ingen medhårs. Kommer de att lyckas? Naturligtvis annars hade det inte blivit någon film.

Le mans `66 rullar på i två lättsmälta timmar, produktion och skådisar är bra och filmen är så där alldeles lagom engagerande. Filmen är lite som en låt av Whitney Houston. Det finns inget direkt att invända emot men den har vare sig äkta känsla eller nerv. Lite plastig är nog en träffande beskrivning (gäller både Houston och filmen).

Jag är säker på att jag glömt denna rulle om en månad eller två. Missförstå mig inte filmen är på inga vis dålig bara lite så där mellanmjölksaktig och de filmerna behövs också ibland.

Regi: James Mangold

betyg: 5/10

Quick (2019 Sverige)

Tomas Quick, Sätermannen, Sture Bergwall, kärt barn har många namn. Det var dock under det första namnet han blev rikskändis. Quick erkände en hel hög av mord under sin tid på Säters sjukhus och då polisen och terapeuterna verkade vara lika tokiga som Quick köpte de hans erkännanden rakt av. Detta ledde till att han dömdes för åtta mord. Det gick några år men så började reportern Hannes Råstam nysta i fallet och upptäckte att det var en hel del som inte stämde. Råstams idoga arbete resulterade i en av Sveriges största rättsskandaler där alla domar revs upp och Quick sattes på fri fot. Filmen Quick handlar om Råstams arbete.

Det finns en hel del i detta fall som är så bisarrt att jag för mitt liv inte kan begripa att det kunde ske. Galna terapeuter, poliser som är bortom allt vad kompetens heter och som grädde på moset troligen Sveriges sämsta försvarsadvokat Claes Borgström. Om det funnits det minsta sans eller vett hade denna historia kvävts i sin lida. En rolig fotnot är att Sveriges enda levande orakel, Leif G.W Persson snabbt var ute och hävdade att hela Quickhistorien var nys och hade tankar på att skriva en bok om eländet men Råstam hann som sagt före.

Filmen som sådan är välproducerad och man har fått med huvudpunkterna i berättelsen. Skådisarna är bra och berättelsen flyter på fint. Det kan möjligen vara lite knepigt att att komma in i handlingen till en början om man inte har några förkunskaper då filmen börjar lite mitt i handlingen dvs efter att Quick blivit dömd och suttit inspärrad några år. Jag anar dock att filmmakarna bedömer att de flesta över 30 vet vem Quick var/är. Det enda som var lite larvigt var att man försöker skänka filmen lite ruggigare stämning. Det är ingenting annat än ett drama men filmmakarna gör sitt bästa för att låta filmen få en aura av någon avart av När lammen tystnar. Säkerligen ett försök att sälja in filmen till en bredare publik.

Regi:Mikael Håfström

Betyg: 6/10

Bödeln från Bastille (2014 Frankrike)

Under åren 1991 – 1998 härjade en seriemördare i Paris. Han riktade in sig på unga  kvinnor som han torterade, våldtog i samband med morden. Ganska tidigt visste polisen  att de hade fått en seriemördare i knäet men bristen på spår samt gnisslande samarbete mellan de olika polisära enheterna drog ut på jakten med resultat i fler offer och överfall.

Jag hade hört talas om morden men var inte speciellt insatt i fallet. Filmen återberättar jakten på mördaren utan några större krusiduller det enda konstnärliga greppet man valt att göra är att parallellt med mordutredningen visa rättegången då den misstänkte står inför rätta. Detta var lite synd då jag inte visste på förhand vem förövaren var eller hur fallet skulle utveckla sig som tittare får man s.a.s snabbt facit på hand.

Intressantast i filmen var nog just polisens arbete och byråkratin man måste ta sig igenom för att utforska de få spår man har av gärningsmannen. Klart att det är en ruggig historia men man har valt att koncentrera sig på utredningen och rättegången istället för att göra en thriller. Det blir en lite torr film som iofs är intressant men inte speciellt spännande då man som jag tidigare nämnde ganska snabbt får reda på hur det kommer att gå.

Regi: Frédéric Tellier

Betyg: 5/10

Loro (2018 Italien)

Silvio Berlusconi har alltid fascinerat mig. Fram tills Donald Trump kändes det helt osannolikt att ett land aktivt kunde välja en stolle till ledare (har hänt ett par gånger tidigare och blir allt mer vanligare – men ändå) inte en utan flera gånger. Regissören Paolo Sorrentino (Den stora skönheten) har i Loro skildrat Berlusconis sista(?)  år vid makten.

Först blir jag lite förvirrad då filmen startar med att skildra fixaren Sergio. Hans plan är att hyra ett hus i närheten av Berlusconis villa och ställa till med en fest med massa bikinibrudar och på så vis få en inkörsport till Berlusconis inre krets. Filmen första halvtimme är en parad av droger, kvinnobröst och sliskiga gubbar. Efter en halvtimme byter filmen fokus och vi får nu följa Berlusconi vars äktenskap är upplösning pga en massa fruntimmersaffärer. Han har även för tillfället förlorat makten men förbereder en comeback.

Både filmen och dess huvudperson är ena märkliga skapelser. Precis som i Den stora skönheten och TV-serien The Young Pope har filmen något drömskt och surrealistiskt över sig. Det är en mycket vacker film som skildrar en hel del pinsamma personer. Berlusconi framställs här nästan som ömkansvärd, det är en 70-årig gubbe som vägrar inse sin ålder utan gör sitt bästa att framstå både i kropp och själv som en tonåring. Den enda som som är något av en sanningssägare är hans fru (snart f.d) men det är som att hälla vatten på en gås.Han ser till att hålla sig med jasägare och det råder ingen brist på unga tjejer som villigt lägger upp sig för gubben i hopp om att få ett jobb på tv. För mig är det är märklig och obehaglig värld som skildras.

Jag skulle egentligen vilja gilla filmen mer men den känns lite väl lång och den första halvtimmen med Sergio i fokus skulle med lätthet kunna lyfts ur speciellt då jag får en känsla av att det är en ursäkt att visa upp en himla massa bikinibrudar – de har man verkligen fått nog av innan filmen är slut. Trots denna invändning blir betyget mer än godkänt då filmen sista två timmar ( japp rullen klockar in på över två och en halv timme) är riktigt bra. Loro är en film där känslan och stämningen som förmedlas är starkare än själva berättelsen. Kanhända att betyget höjs vid en omtitt.

Regi:Paolo Sorrentino

Betyg: 7/10

Outlaw king (2018 Storbr)

Den här rullen tar vid där Braveheart slutar. Engelsmännen har vunnit och skottarna svär nu trohet inför den engelska kronan. Robert Bruce (Chris Pine) rättar sig i ledet och gifter sig med en engelsk hovdam (Florence Pugh) och allt skulle vara frid och fröjd om inte de slemma engelsmännen gör sitt bästa för att förtrycka skottarna. Robert tröttnar till slut och gör uppror mot kronan. Han har inte bara engelsmännen som motståndare utan även många av de skotska klanerna ser honom som sin fiende.

Personligen så kan jag inte så värst mycket om dessa historiska skeenden så jag slipper att sitta och reta mig på de friheter filmmakarna säkerligen tar med berättelsen. Outlaw king bjuder inte på några större överraskningar. Det är en stabil film som följer mallarna, är relativt välgjord med kompetenta skådisar. Mao en film som lär passa de flesta när som helst. Ordet dussinprodukt fladdrar förbi i mitt sinne.

Främsta anledningen till att jag spanande in rullen var förstås Florence Pugh namn i rollistan. Trist nog så gör hon vare sig till eller från i sin roll som Roberts fru. Rollfiguren är lite mer framåt än vad man kunde vänta sig av en kvinna under 1300 talet men speciellt minnesvärd är vare sig hon eller filmen för den delen. Ett litet plus i kanten var att James Cosmo visade nunan, alltid trevligt när den skådisen är med i en rulle. Mellanmjölksfilm vare sig mer eller mindre.

Regi: David Mackenzie

Betyg: 5/10

Bad education (2019 USA)

Roslyn high school firar triumfer när det rör kvalitén på utbildningen. Betygen är höga och avgångseleverna kommer in på ansedda college. Då det är en bra skola stiger priserna på husen i grannskapet och alla, lärare, administration, kommunledning, föräldrar och boende är nöjda. Det anses att det är skolinspektören Frank Tassones förtjänst att det gått så bra. På några år har han lyft skolan och dess anseende. Frank är en karismatisk man som kan namnen på alla elever, leder bokcirklar och är allmänt omtyckt. Trist nog så är allt bara en välpolerad yta och en nyfiken student på skolans tidning kommer att avslöja en riktigt saftig skandal.

Bad education baserar sig på verkliga händelser som utspelade sig på Long Island i början av 90-talet och vad jag förstår så följer filmen verkligheten relativt väl. Filmen som sådan är väl kanske inte något speciellt, det är en rak historia som berättas utan några stora utsvävningar eller effekter men den rullar på i 1:45 utan att bli tråkig och visst myser man lite när en snaskig skandal uppdagas.

Hugh Jackman och Allison Janney i rollerna som Frank och hans medarbetare Pam Gluckin är filmens största behållning. Det är två stabila skådisar som gör det de ska vare sig mer eller mindre.

Möjligtvis så tittar jag på filmen likt fan läser bibeln men vissa saker känns igen i dagens skola där eleverna förvandlats till kunder i en skola där kunskap inte längre är speciellt viktig. Där det viktigaste är att skolan har ett gott rykte och att betygen är höga och problem sopas under mattan. Det är i en sådan miljö som fusk och korruption lätt kan förekomma även om det nog kan vara svårt att förskingra pengar i den omfattning som Frank gör – åtminstone i den kommunala skolan – tror jag.

Regi: Cory Finley

Betyg: 6/10

Molly’s game (2017 USA)

Härom veckan satt jag och slösurfade i röran som kallas Netflix och snubblade över en film som heter Molly’s game. Det som fick mig att haja till var att både Idris Elba och Jessica Chastain stod i rollistan så filmen fick en chans.

Molly’s game är ännu en i den långa raden av BOATS som prånglas ut i tid och otid. Denna gång handlade filmen om en för mig helt okänd person Molly Bloom (Jessica Chastain). Tydligen figurerade hon en hel del i media för några år sedan, något jag helt missat.

Molly Bloom var väldigt nära att hamna i det Olympiska skidlandslaget men en olycka gjorde att hon fick sadla om och blev då av en slump värdinna för halvillegala pokerspel. Det hade kunnat stoppat där men det som gjorde hennes historia intressant för allmänheten var att flera Hollywoodkändisar deltog i dessa pokerträffar b.la Tobey Maguire (som om man ska tro filmen är ett riktigt litet as). Filmens handling utspelar sig på två plan dels när Molly ska upp i rätten pga av sina illegala spelträffar och dels när hon i återblickar berättar för sin advokat (Idris Elba) hur det hela startade.

Det här var en trevlig överraskning! Filmen flöt på fint, jag är egentligen helt ointresserad av hasardspel i alla dess former men jag gillar miljön. Filmen är intressantast när Molly berättar om upplägget och hur de olika spelarna beter sig. Där touchar filmen i sina stunder Scorseses mästerverk Casino. Samspelet mellan Elba och Chastain funkar fint och Molly är en intressant person vilket man kanske måste vara för att föräras en BOATS. Släng sedan in Kevin Costner i rollen som Mollys inte helt sympatiska pappa så får man en film jag åtminstone var glad över att ha snubblat över.

Regi: Aaron Sorkin

Betyg: 7/10

The Dirt (2019 USA)

Ligger lite efter i skrivandet så det blir ett antal korta inlägg om en och annan film som legat länge i pipelinen.

The Dirt handlar om rockbandet Mötley Crüe, ett band som jag i stort sett aldrig lyssnat på. Filmen bygger på boken The Dirt som jag aldrig orkade läsa klart så jag anar att jag kanske inte är rätt målgrupp för filmen. Det är en rak berättelse om bandets uppgång och fall samt uppgång igen. Hur förskönad berättelsen är vet jag ej då jag inte är speciellt insatt i de händelser som skildras.

Musiken är ok och filmen likaså. Det jag har problem med är väl att jag inte hyser några som helst sympatier med huvudrollsinnehavarna som i mina ögon verkar vara ett gäng idioter som har talang för musik. Men klart att man fascineras av dessa puckon men å andra sidan blir man beklämd när man än en gång inser att kändisskap och stålar kan ge vissa människor ett frikort att bete sig hur de vill.

Regi: Jeff Tremaine

Betyg: 5/10

 

The Irishman (2019 USA)

Scorseses senaste film The Irishman känns lite som ett bokslut av regissören Scorsese och några av skådisarna han jobbat med under sin karriär. Visst har både De Niro, Pacino och Scorsese flera filmer på gång men känslan av ett farväl vilar över dagens film.

De Niro spelar Frank Sheeran som går under smeknamnet The Irishman. Frank jobbar för maffian och utför div tjänster åt dessa, främst då för maffiabossen Russell Bufalino. Smuggling mord och misshandel, Frank gör rubbet utan tveka. Bufalino presenterar Frank för fackbossen Jimmy Hoffa och de två blir vänner. När så Hoffa börjar krångla och hota maffian hamnar Frank mellan två stolar och måste välja mellan vänskapen till Hoffa eller lojaliteten till Bufalino.

Det har snackats mycket om att man föryngrat Pacino (Hoffa), Pesci (Bufalino) och DeNiro med hjälp av något hutlöst dyrt dataprogram. Jag var lite rädd att det skulle kännas konstigt och till en början kändes det lite avigt med en ung De Niro och rynkfri Pesci men jag vande mig snabbt och tänkte inte så mycket mer på de digitalt föryngrade skådisarna.

The Irishman är en lång film (3,5 timmar) och det händer inte så värst mycket. Det är gubbar i kostym som pratar, tjafsar och dödar folk med jämna mellanrum. Historien är intressant om än lite pladdrig och jag är svag för filmer som rör maffian vilket är förklaringen till att timmarna flöt på utan större problem. Att filmen är en s.k BOATS får man ta med en nypa salt då verklighetens Frank inte var den tillförlitligaste källan.

Skådisarna De Niro, Pesci och Pacino hör inte till mina favoriter men i den här filmen sköter de sig över förväntan. De Niro är ganska så lågmäld i huvudrollen likaså Joe Pesci vilket kändes lite udda då man är van att han brukar spela ettriga typer. Bäst var Pacino som den koleriske Hoffa, en roll som passar hans maner väl. Turligt nog så har  han här lagt band på sig och går inte till överdrift och visar än en gång att han kan skådespela bara han vill.

The Irishman är inte en av Scorseses bästa gangsterfilmer, den har inte riktigt samma nerv som t.ex Casino eller Maffiabröder utan känns lite småsorgsen och stillsam men det är ett gott hantverk och klart sevärd om man gillar genren.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 7/10

Darkest hour (2017 Storbr)

Härom året kom det två filmer om Churchill i den ena och mindre omtalade spelades premiärministern av Brian Cox i Darkest hour spelas han av Gary Oldman som även belönades med en Oscar för sin insats. Det är ganska så sällan en s.k BOATS känns intressant men genren är oftast lättsam och har sällan något tuggmotstånd att tala om.

I Darkest hour möter vi Churchill när han blir premiärminister 1940 efter att Chamberlain tvingats avgå. Egentligen vill hans parti inte ha honom på den posten då han är burdus, otrevlig, oberäknelig samt har ett track-record av illa genomtänkta beslut. Trots motviljan blir man tvungen att nominera Churchill då oppositionen vägrar att godtagna någon annan kandidat. Churchill får arbeta i motvind. Han motarbetas dels av sitt parti men även krigsministeriet ställer sig tveksamma till många av hans beslut. De flesta vill söka fred med nazisterna men Churchill vägrar envist – något vi idag ska vara glada över.

Filmen slinker som sagt ned lätt och är någorlunda historiskt korrekt även om den ballar ur totalt sista halvtimmen och filmmakarna gör allt i sin makt för att klämma till med en Hollywoodifierad final. Jag ska villigt erkänna att jag fingrade på avstängningsknappen mot slutet men höll trots allt ut. Då jag är svag för krigsfilmer på hemmafronten blir filmen aningens lättare att tugga i sig och Churchill är en intressant person. Innan Trump och Boris Johnson hade jag hävdat att Churchill hade varit chanslös som politiker idag med sitt burdusa sätt och ogenomtänkta kommentarer men numera är den politiska spelplanen i det närmaste obegriplig åtminstone om man ser till det sunda förnuftet.

Oldman spelar honom väl och filmen får med det mesta av Churchills personlighet, b.la alkoholismen, depressionerna, det hetsiga humöret och de kvicka kommentarerna. Övriga skådisar är också bra men de förbleknar vid sidan av den utklädde Oldman.

Darkest hour är väl som de flesta andra BOATS filmer – varken bu eller bä, lättsedd och lättglömd.

Regi: Joe Wright

Betyg: 5/10

Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile (2019 USA)

Filmen med det något krångliga namnet Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile handlar om en av de mest kända seriemördarna, Ted Bundy, som härjade i USA under 70 talet. Berättelsen skildras dock ur hans sambos Liz Kendalls synvinkel. Bundy hade ett långvarigt förhållande med Liz under delar av sin verksamhet och flickvännen anade inte vem hon egentligen var gift med – åtminstone inte till en början.

Den som hoppas på massa mord och spänning blir besviken då filmen skildrar parets förhållande och Bundy verkar ha varit en någorlunda ok sambo åtminstone om man har i åtanke vad han sysslade med. Filmen är mer av ett psykologiskt drama där man får följa Liz som allt mer börjar förstå vad det är för odjur hon delat hem med. Kan man sin Bundy någorlunda så vet man ungefär hur det kommer att gå men visst har filmen en aura av obehag över sig när det rör Liz och Teds förhållande.

Zac Efron är som klippt och skuren i rollen som Ted Bundy och mycket bra, Lily Collins som spelar hans fru gör det hon ska vare sig mer eller mindre. Filmen tar sig inte speciellt stora friheter med sanningen och duger gott för en titt. Om man däremot bara känner för att se en film om Bundy rekommenderar jag istället dokumentären Conversations with a Killer: The Ted Bundy Tapes  av samma regissör. Den filmen är avsevärt ruggigare och intressantare och vid en jämförelse känns då Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile mer som en överkurs.

Regi: Joe Berlinger

Betyg: 5/10