Cabaret (1972 USA)

1972_CabaretDagens film har jag skrivit om tidigare här på bloggen men kände att det var dags för en återtitt. Den här berättelsen finns i flera olika versioner både som scenmusikal och som vanlig spelfilm men då under namnet I am a camera som i sin tur är baserad på en bok skriven av  Christopher Isherwood. Fosses version bygger till stor del på musikalen men man skrev till en del sångnummer och strök andra.

Cabaret utspelar sig i Berlin 1931, en historiskt mycket intressant tid. Tyskland under Weimarrepubliken kan bäst liknas vid hela havet stormar: Upplopp, kommunister, nazister, smårevolutioner, seriemördare och ett spännande kulturliv. Mitt i allt detta anländer den något försynta Cambridgestudenten Brian Roberts. Han ska skriva på sin avhandling samtidigt som han försöker tjäna en slant på att lära tyskar det engelska språket. Brian blir granne med den amerikanska sångerskan Sally Bowles.  Sally kan sägas vara Brians motsatts. Hon är en person som kräver ständig uppmärksamhet, lever i total förnekese och är egocentrisk som få, kort och gott en asjobbig person vars sällskap jag inte skulle stå ut med i fem minuter. De två inleder en kärleksaffär och när de blir bekanta med adelsmannen Maximillian utvecklas det hela till ett triangeldrama.

Det här är ingen musikal av det vanliga slaget där folk brister ut i sång helt plötsligt istället ”avbryts” filmens handling av att vi får se sånger som framförs på Kit Kat club där Bowles arbetar. Sångerna är oftast en kommentar till det som händer i filmens handling. Vill man ha en renodlad musikal får man söka sig annorstädes men jag anar att detta upplägg kan passa de personer som inte är så förtjusta i genren då Cabaret har ett rejält genomarbetat manus som inte är utfyllnad mellan sångerna det är som så att filmens cabaretnummer förstärker berättelsen. Den enda sången som inte utspelar sig på Kit Kat club är den rysliga men skickligt iscensatta  Tomorrow belongs to me som effektivt visar nazisternas växande makt.

Cabaret är inte någon trevlig film. Folk är trasiga i själen, artisterna på Kit kat club är inte speciellt glamorösa och publiken ganska sliten. Cabaret har en atmosfär av undergång över sig. Mitt i detta har man Sally som desperat försöker förneka den verklighet hon lever i genom att ta livet med en falsk axelryckning . Hennes sista sångnummer klingar falskt när hon sjunger att livet är som en cabaret.  Michael York som spelar Brian passar bra i rollen och Joel Grey fick en mycket välförtjänt Oscar för sin roll som konferencier på nattklubben. Liza Minelli är väl filmens svaga kort, hon sjunger bra men hennes karaktär är väldigt påfrestande och irriterande i längden. Jag gillade filmen en anings bättre vid den här sittningen det kanske beror på att man tyvärr märker att historien är på väg att upprepa sig med stöveltramp och ohälsosam nationalism både här och där i vårt land och Europa.  Sofia har troligen sett en avsevärt trevligare film men jag anar att den filmen inte kommer dyka upp på den här bloggen av skäl ni nog kommer förstå när ni läser om hennes val.

Regi: Bob Fosse

Betyg: 8/10

Star 80 (1983 USA)

star_eighty_ver1Huvudpersonen i dagens film är Dorothy Stratten utvikningstjej i tidningen Playboy. Att man valt att göra en film om just den här Playboybunnien beror på att hon blev mördad av sin man. Filmen Star 80 handlar om Strattens väg från kassörska i Vancouver till lik i en lägenhet i L.A via The Playboy mansion.

Det var länge sedan jag såg filmen och kände att det var dags för en återtitt då jag ville minnas att det var en bra film. Minnet är något som sviker en och Star 80 är iofs ingen dikeskörning men någon höjdare är det inte. Det är inget större fel på skådisarna. Mariel Hemingway som spelar Stratten gör det hon ska men det jag invänder mot är porträttet av utvikningsbruden. Stratten verkar ha ungefär lika mycket skinn på näsan som en av Disneys tidiga kvinnokaraktärer typ Törnrosa, Stratten är mjäkig som få och med vän röst accepterar hon det mesta männen i hennes närhet prackar på henne. Nu kan det vara som så att regissören Fosse genom att överdriva Stratten oskuldsfullhet vill öka tittarens sympati för henne och hennes öde men jag blir bara irriterad.

Filmens andra stora roll, Paul Snider, spelas av Eric Roberts, Strattens pojkvän och sedermera man och mördare. Han är nästan lite för bra på att spela ett praktsvin och ligger hela tiden på gränsen till överspel. Min stora fråga blir vad Stratten ser i denna osympatiske man som uppenbarligen är galen. Fosse har genom detta degraderat Hemingways karaktär till att vara ungefär lika viljestark som en drogad hamster. Kanske var Stratten lika vän och viljelös i verkligheten, jag vet inte men hennes karaktär väcker inga sympatier hos mig – tyvärr.

Om man nu skulle ta och bortse från hur Stratten gestaltas är Star 80 en välgjord film med överlag bra skådisar. Jag gillar också Fosses grepp med att han berättar det hela okronoligiskt med inklippta låtsasintervjuer, något som tidvis ger filmen ett en dokumentär känsla. Däremot hade man gott kunnat klippt ned en och annan scen på en nedblodad Roberts som står och orerar över sin flickväns lik. Star 80 duger men den var inte lika bra som jag ville minnas den. Däremot är den bättre än förra årets Lovelace som behandlade ett liknande ämne.

Jag kan också tillägga att Stratten hann med en kort romans med den kände regissören Peter Bogdanovich (här spelad av den råttlike skådisen Roger Rees). Det som inte nämns in filmen är att Bogdanovich började dejta Strattens lillasyster två år efter mordet. Systern var då 14 år. Sleazy om något.

Regi: Bob Fosse

Betyg: 5/10

Cabaret (1972 usa)

Året är 1931 och den unge professorn Brian reser till Berlin för att undervisa i engelska. Väl på plats inleder han ett kärleksförhållande med cabareartisten Sally. När paret stiftar bekanskap med en rik tysk utvecklas förhållandet till ett triangeldrama och i bakgrunden växer sig nazisternas makt allt starkare.

Cabare står och faller med en person: Liza Minelli. Gillar man henne är det en fantastisk film personligen tycker jag att hennes rollfigur är oerhört påfrestande (elaka tungor menar att hon spelar sig själv) och jag skulle inte stå ut med hennes sällskap i en minut. Men i ärlighetens namn är det svårt att tänka sig filmen utan Minelli. Det som lyfter filmen är tre saker: Musikalnumren är otroligt bra man får ett pärlband av hits t.ex Cabaret, Mein Herr och Money Money, Joel Grey som cabarens konfiencer samt nazisternas ökande inflytande under filmens gång vilket ger berättelsen en ångestfylld touch. Jag är kanske lite frikostig med betyget men studtals är filmen riktigt bra. Nedan är ett klipp från filmen som jag finner riktigt obehagligt trots den rurala inramningen.

http://www.youtube.com/watch?v=bs5bnVoZK4Q&feature=related

Regi: Bob Fosse

Skådespelare: Michael York, Liza minelli

Betyg: 7/10

All that jazz (1979 usa)

Den ständigt kedjerökande och pillerberoende Joe Gideon har det inte lätt, han ska regissiera en ny musikal på Broadway samtidigt som han arbetar med klippningen av sin senaste film. Producenterna flåsar honom i nacken och privatlivet är en katastrof med flickvän, exfru, älskarinnor samt en dotter som han inte hinner med. Det är då kanske inte så konstigt att han har smärtor i vänsterarmen och har en rökhosta som blir allt ihärdigare men han anser sig vara alldeles för ung för hjärtproblem och en infarkt hinner han helt enkelt inte med.

Bob Fosse har här regissiserat ett surrealistiskt och självbiograiskt mästerverk. De är en plåga att se hur Joe (suveränt spelad av en konstant svettig Roy Scheider)  obarmhärtigt marscherar mot döden . Finalen, där Scheider sjunger tillsammans med dansande vener m.m är en mycket märklig upplevelse som bara måste ses. Definitivt ett av mina favoritnummer i musikalgenren. Klippning och regi håller högsta klass, skådespeleriet är på topp och allt är kryddat med ljuvliga 70 tals frisyrer och kläder. Det är också trevligt att få se söta Jessica Lange innan hon massakerade sitt ansikte m.h.a plastikoperationer. Ett mästerverk.

Regi: Bob Fosse

Skådespelare: Roy Scheider, Jessica Lange

Betyg: 9/10