Jag är nyfiken gul (1967 Sverige)

jag_ar_nyfiken_gul_70Varning för spoiler om man nu kan spoila en film av detta slag.

Lena Nyman spelar teaterstudenten Lena. Hon är ihop med den 20 år äldre Vilgot som också är filmens regissör. Lena är nyfiken på livet och går runt på stan och ställer frågor om samhället till människor. Allt från vad charterresenärer tycker om Francos regim i Spanien till Palmes åsikter om rättvisa.

Lena träffar Börje som röstar på högern (den här filmen är så gammal att med högern menas det som i dag kallas Nya Moderaterna). Trots detta fattar Lena tycke för Börje och de springer runt nakna och sätter på varandra (och där kom förklaringen till att filmen gick så bra i USA). När Börje berättar att han har fru och barn spricker kärlekshistorien men Lena har givit Börje skabb sedan tar filmen slut.

Herre min söte Gud vilken total vänsterdynga. Jag erkänner villigt att jag politiskt står mycket långt till vänster i en hel del frågor men verkligen inte när det rör de kulturella yttringarna under 60 och 70 talet, då kryper det i hela kroppen på mig (Staffan Westerberg undantagen då han är ett tvättäkta folkhemsgeni). Under dessa decennier grasserade ett kollektivt vansinne och ibland undrar jag hur det svenska samhället överhuvudtaget klarade sig någotsånär helskinnat från alla galenskaper. Filmer från den här tiden är iofs intressanta i ett historiskt perspektiv men bra är de sällan.

Jag är nyfiken Gul är en film som trots allt har en del poänger när Lena ställer naiva frågor till folk. Då frågorna ofta är enkla och raka tvingas intervjuoffren ge svar och när de försöker glida utan ber Lena att den tilltalade ska förklara sig.  Det blir ganska underhållande när glada och oförberedda resenärer från det fascistiska Spanien blir störda när de plötsligt måste ta ställning till om de stöder Franco. Vidare har vi gubbarna i LO borgen som vrider sig likt maskar när de får frågor om jämställdhet. Det är under dessa sekvenser som Jag är nyfiken Gul funkar bra resten av filmen (ca 2/3)  är en förvirrad regissörs vision av någonting oklart. Vilgot Sjöman har även regisserat filmen Tabu som fram tills nu varit svår att få tag på. DEN filmen vill jag verkligen se då Jag är nyfiken Gul verkar vara en mild sommarbris vid en jämförelse.

Regi: Vilgot Sjöman

Betyg: 2/10

En kille och en tjej (1975 Sverige)

originalLasse är utbildad journalist men arbetar som tidningsbud. Han har precis gjort slut med sin tjej och glider rund på stadens diskotek på jakt efter nya sängkamrater. En tidig morgon träffar han tjejen Lena. Tycke uppstår och snart är de två ett par. Lasse är orolig över sin frihet och vet inte riktigt vad han vill med sitt liv eller förhållande.

Det här var en riktig tidsresa. Alla röker, gonorre grasserar, total avsaknad av datorer och mobiltelefoner, kläder och frisyrer på både män och kvinnor som får en tidvis att baxna. Klientelet på diskot Lasse hänger på ser ut att komma från något övernattningshem för uteliggare. Om man ska tro filmen var det tydligen lättare att ragga på 70-talet trots kläder och frisyrer – det räckte tydligen bara med att säga hej till någon så bar det iväg till närmaste lägenhet. Det gjorde att den här filmen blev lite begripligare.

Om man nu kan låta bli att stirra sig blind på stickade koftor och koncentrerar sig på filmen En kille och en tjej så får man en småcharmig liten kärlekshistoria men inte så mycket mer. Det händer inte speciellt mycket och känslan av att filmens handling har impoviserats fram är stark. I ärlighetens namn bryr jag mig inte värst mycket om Lasse och Lena är ihop eller inte kanske beroende på att jag har lite svårt att begripa vad hon ser i honom. Han är en hypokondrisk slarver, otrogen (men det kanske inte gills då det var fri kärlek på den tiden?) och allmänt småjobbig – tycker jag. Trots detta hade jag en småtrevlig om än bagatellartad stund framför tv:n.

Regi: Lasse Hallström

Betyg: 5/10

Börje Ahlstedt: Från min loge på Dramaten

ladda nedDet har varit dåligt med böcker och serier på den här bloggen senaste tiden. Det tänker jag råda bot på med att köra böcker och serier ett antal lördagar framöver. Jag börjar med en av de konstigaste och mest underhållande böcker jag läst på senare tid nämligen skådespelaren Börje Ahlstedts memoarer.

Redan efter ett par kapitel  börjar jag undra vad det är jag läser. Är det en människa som helt tappat  kontakten med verkligheten? Är det ett enda stort skämt? Är Börje unik eller finns det fler människor av hans sort som springer fritt på gator och torg? Det är en förskräckande tanke samtidigt som det är en underhållande läsning.

Boken har tre huvudteman: Börjes förträfflighet. Börjes oförrätter samt Börje och Bergman. Börjes förträfflighet är nog det parti var lättast att svälja då han i mitt tycke är en bra skådespelare trots att jag inte ger speciellt mycket för teater. De partier där Börje berättar om hur han går in i en roll och hur han anser att man ska tackla skådespeleriets ädla konst är intressanta och ger en viss inblick hur en skådis kan arbeta. Däremot blir det mest fjantigt då författaren här och där i boken stoppat in lösrykta citat där någon recensent skriver hur bra Börje är. Det är som att Börje genom oberoende källor vill bevisa att han är en bra skådis.

Börjes oförrätter och åsikter är nog roligast att läsa om. En del personer gillar han t.ex Lena Nyman och Jonas Karlsson däremot anser han att Peter Stormare är en posör som sätter sig själv i främsta rummet. Det gör inte Börje då han ger allt till sin publik. Det är många som får en känga och skådespelaren ger ett intryck av att vara en anings överkänslig och småaktig. Just det sistnämnda erkänner han bla genom att skriva att han nog var lite väl elak mot Peter Harryson (hånades av Börje för att han spelat Herr Padda) och Sven-Bertil Taube i Stjärnorna på slottet. Taube var han irriterad på sedan många år eftersom Taube hade fått mer beundran än Börje av ett grupp kvinnor på en fest. Taube sjöng – Börje läste dikter. I stycket efter ursäkten kan dock inte Börje att avhålla sig ifrån att insinuera att Taube har problem med spriten så den där festaftonen för många år sedan måste sitta som en djup tagg i hans hjärta.

Den delar av boken som rör Börje och Bergman blir bara konstiga och stundtals lite obehagliga. Han menar att han var en av få som inte fjäskade för regissören samtidigt är boken paradoxalt nog full av fjäsk för den numera döde regissören. Börje skriver det inte rent ut men jag får intrycket av att åtminstone han tror sig vara Bergmans hemlige bästis. Det är en hel del skrönor och olustiga historier Börje berättar om Bergman och bilden av att regissören var ett manschauvinistiskt as går inte att komma ifrån. Börje har dock överseende med beteendet då Bergman var: A: En spjuver B: Ett geni.

Det finns som sagt mycket att läsa i denna förhållandevis korta bok men områden som t.ex Börjes syn på kvinnor överlåter jag med varm hand till hugade läsare. En underhållande men samtidigt lite obehaglig bok av en man som verkar leva i en helt annan verklighet än jag själv. Börje ska åtminstone ha credit för att han inte verkar haft något filter över vad man bör säga och inte men han är väl för gammal för att skämmas.

Nu hoppas jag bara att Jan Malmsjö ändrar sig och skriver klart sina memoarer – de torde vara ett snäpp vassare.