Där floden flyter fram (1992 USA)

a-river-runs-through-it.13892Tiden är tidigt 1900 tal och platsen är det natursköna Montana. Där bor predikanten John Maclean med sin fru och två söner. De två pojkarna är mycket olika till kynnet, Norman är en plikttrogen gosse som sköter sig och har sitt liv planerat medan Paul är av en mer vildsint natur. Det gossarna har gemensamt är sin kärlek till flugfiske. Där floden flyter fram handlar om just detta: Livet i stort och flugfiske.

Det låter inte så upphetsande med filmen har något som gör att jag fastnar. Jag har alltid varit förtjust i regissörens Redfords något halvsega berättartempo och av och till påminner han och regissören Clint Eastwood om varandra i sin stil att regissera. Det känns lite gammaldags utan några av de excesser som man hittar i dagens filmer med skakig kamera och snabba klipp. Handlingen är kanske inte fylld av action och dramatik utan storyn skrider fram i sin egen takt men blir aldrig tråkig. Det är lite fiske, en och annan predikan, lite rasism och i centrum en ganska gullig kärlekshistoria varvat med vidunderliga naturscener och precis som i filmen Grease verkar det inte finnas vinter i delstaten Montana.

Skådisarna hör inte till mina favoriter men Brad Pitt (som än en gång får spela en karaktär med myror i kroppen) och Tom Skerritt är oftast stabila. Craig Sheffer som spelar dramats huvudperson Norman är ingen dålig skådis men han har ett lite skurkaktigt utseende som gör att åtminstone jag aldrig riktigt helt kan lita på honom. Skådisen är kanske en anings felcastad i det här fallet.  Där floden flyter fram är naturporr mixat med en historia som rullar på med ett stänk av vemod då tiden obönhörligt har sin gång. Det är en fin liten film som jag rekommenderar.

Regi: Robert Redford

Betyg: 7/10

Annonser

The Tree of life (2011 USA)

TheTreeOfLife_Poster-644x1024The Tree of Life är filmen som fått en i stort sett samlad kritikerkår att gå upp i brygga av upphetsning. Det regnade plus och getingar över filmen och filmkritikerna fann knapp ord över hur bra filmen var. Handlingen i The Tree of Life skulle kunna sammanfattas med en mening: En arkitekt ältar sin barndom och förhållandet till sina föräldrar. En på pappret kort story men regissören Malick har skapat en otroligt vacker film fylld av symbolik, fullproppad med visdomsord och existentiella frågor och som sagt kritikerna jublade. Själv gäspade jag nästan käken ur led.

Troligtvis är The Tree of Life den i särklass tråkigaste film jag sett. Ja söte gud så trist den var. Jag har ingenting emot stillsamma filmer men i det här fallet är det två saker gör The Tree of Life till en medioker upplevelse. Den saknar helt känsla, hela filmen känns paradoxalt nog artificiell trots att den ska handa om livet och viktiga frågor som rör moral och annat som spelar stor roll för oss människor. Skådisarna upplevs som statister i Malicks utsökt komponerade scener och om han bytt ut dem mot skyltdockor hade jag knappt märkt någon skillnad. Nu snackar vi inte om några okända skådisar i huvudrollerna utan Jessica Chastain, Brad Pitt och Sean Penn. Om jag skulle jämföra den valiumindränkta tv-serien Brideshead revisited med The Tree of Life framstår den förstnämnda som ett fartfyllt drama i jämförelse. Filmen berör mig  inte och det är nog förklaringen till att den är så tråkig.

Det andra problemet är att filmen känns så, i brist på bättre ord, skitnödig. Det är viskande röster som ställer existentiella frågor till tittaren och ett tag undrar jag om det inte är en nyandlig produktion av Agneta Sjödin jag tittar på. Mitt intryck av filmen blir att det är uppblåst rapparkalja och uttrycket ”göra en höna av fjäder” har nog aldrig känts mer rätt. Detta tillsammans med att filmen känns så tom på äkta känslor gör att The Tree of life blir till ytlig fernissa. Skrapar man på ytan finns det egentligen ingenting att relatera till mer än vackert filmade scener. Det är synd för jag tror att det skulle kunnat bli en gripande film där huvudpersonens slitning mellan sin mors och fars olika livsfilosofier hade kunnat väcka mitt engagemang. Istället så kväver jag en gäspning och känner en befrielse när eftertexterna börjar rulla.

Gåtan som då kvarstår är: Varför blev just den här filmen så hyllad? Jag har inga svar att ge men det vackra fotot kan säkerligen bländat en och annan kritiker. Det kan också vara så att man som officiell filmälskare ska gilla regissören Malick, det verkar liksom höra till. Hur som helst tråkigare än så här kan det knappast bli eller…….?

Regi:Terrence Malick

Betyg: 3/10

World war Z (USA 2013)

World_War_Z_Poster_3_24_13Om Spring breakers gjorde sitt bästa för att utmana sina tittare så gör World war Z (WWZ) allt i sin makt för att göra det motsatta. Å andra sidan, vem vill ta några risker när man pumpat in 190 miljoner $ i ett projekt? Jag var ganska förväntansfull på den här filmen efter att ha läst Brooks bok med samma namn. Samtidigt förstod jag att boken var svår att omsätta till film då den ständigt växlar fokus mellan olika platser och personer och består av intervjuer av människors upplevelser i kriget mot de odöda. Jag hade dock mina förhoppningar om att filmen ändå skulle leverera på något vis. Mina förhoppningar hade nog varit mer modesta om jag läst intervjun med filmens regissör Marc Forster. Han hävdar att Brad Pitt som spelar huvudrollen samt är medproducent ville göra en film som hans barn kunde se. Om de intentionerna läggs till den hiskliga budgeten så torde man förstå att filmen skulle bli lika välputsad, ängslig och oförarglig som de reklamfilmer som rör toapapper eller dambindor.

Handlingen kan kort sammanfattas med att Gerry Lane som tidigare arbetat inom FN åter kallas in i tjänst när världen drabbas av ett globalt utbrott av en smitta som förvandlar folk till zombies. I WWZ rör det sig inte om Romeros saktfärdiga döingar utan mer om Boyles gepardliknande zombies. Motvilligt lämnar Gerry sin familj och ger sig ut på en resa världen runt för att hitta ett botemedel.

Två saker har filmen gemensamt med boken: Namnet samt att den ger ett globalt perspektiv på zombiesmittan. Boken var en någorlunda stor framgång så jag misstänker att filmbolaget ville köpa rättigheterna till namnet för att lättare kunna marknadsföra sin film. Då filmen av olika anledningar blev otroligt dyr gällde det anpassa den till en så stor publik som möjligt. Därmed har man kastat Brooks historia överbord och satsat på en zombiefilm där knappt något blod förkommer samt tryckt in en familj i handlingen så att alla biobesökare, män, kvinnor och barn får en karaktär att känna igen sig i. Den ökända PlanB som förkommer i Brooks bok lyser begripligt med sin frånvaro och istället blir det en ganska beige tillställning som slutar i ett enda jaha.

Nu är WWZ inte någon dålig film den är bara ointressant. Jag hade inte tråkigt, det händer något hela tiden och en del scener var tom riktigt maffiga men jag saknar det där extra som gör att en film känns unik. WWZ känns för tillrättalagd. Nu är inte detta iofs något fel men om det rör sig om filmer från Disney eller Bruckheimer är det något jag förväntar mig. Jag förväntar mig något helt annat när det handlar om zombies och civilisationens undergång.  Regissören Forster (Quantum of solace) övertygar än en gång att han inte är en actionregissör då många av filmens scener var röriga och jag hade lite svårt att hänga med i farten. Jag undrar faktiskt lite över varför Pitt som är medproducent av filmen godkände Forster som regissör då han tidigare tydligt visat sin inkompetens i actionsammanhang.

Domen över WWZ blir: Den duger för en studs förströelse och är bortglömd av mig om en månad.

Regi: Marc Forster

Betyg: 5/10

Andra som sett filmen är:

Henke

Sofia

Jojjenito

Fiffi

Jessica

Moneyball (2011 USA)

Billy Beane är manager för Oaklands baseballklubb och han har tröttnat rejält på att alltid ligga i underläge mot de rikare klubbarna i serien. Oakland har aldrig en chans att köpa de bästa spelarna och egentligen handlar spelet numera om vilket lag som har råd att hålla sig med det bästa laget. När Billy råkar ståta på ekonomen Peter Brand som har sina egna teorier om hur man ska sätta ihop ett lag lyssnar han och tror på Peters ganska okonventionella ideer. Problemet för Billy är nu att sälja in iden för lagets tränare, ägare och alla andra i organisationen. Inte det lättaste då alla tänker ”så här har vi gjort i alla tider”.

Trots att jag är ganska ointresserad av sport så gillar jag genren sportfilmer. Varför det är så vet jag inte riktigt men man gillar alltid en story om en underdog och det är de flesta sportfilmer på ett eller annat sätt. Moneyball handlar om baseball en sport som kanske inte är så välkänd för oss svenskar men det spelar ingen större roll. Filmen lyckas väl med att ge mig känslan av att ”nu gäller det” trots att jag inte känner till spelets detaljer. Moneyball kanske inte handlar så mycket själva utövandet av sporten utan mer om taktiken och spelet bakom kulisserna.

Det är ett rent nöje att se Brad Pitt som Beane och Jonah Hill i rollen som ekonomen Brand. Deras dialog och samspel är en fröjd för öga och öra. Som bonus har man även klämt in Phip Seymour Hoffman som den buttre och motvillige tränare Art. Filmen är sevärd vare sig man gillar sport och baseball eller inte. Två timmar går snabbt i Pitts sällskap men jag blir en aning sugen på mat under filmens gång för Pitt äter sig bokstavligen igenom filmen. Undrar om han har inskrivet i sina kontrakt att han måste ha fri tillgång till mat under sina scener?

Regi: Bennett Miller

Betyg: 7/10

Legends of the the fall ( 1994 USA )

Åren går och men det är inte alltid som filmerna består. Ibland gör man ett misstag och tänker att man kanske skulle ta och se om den där ruller som var så himla bra på den tiden när man hade mindre midjemått och mer hår på huvudet. Tyvärr kan det visa sig att den där filmen inte längre håller måttet; ja den kan t.om vara riktigt usel. Legends of the fall är en sådan film.

Jag såg Legends of the the fall när den hade premiär. Både jag och min fru gillade den och härom veckan hamnade filmen i dvd:n. Vi får följa familjen Ludlows öden och äventyr under ett decennium i början av förra seklet. Familjen som bor ute i Montanas vildmark består av en pappa( Sir Anthony) och tre söner. Berättelsen startar med att den yngste sonen kommer hem med sin blivande brud, Susannah ( Julia Ormond)  detta blir starten på ett kvintettdrama som i sin tur leder till att familjen splittras.  Kasta även in lite naturromantik, spritsmuggling, första världskriget och visdomsord från gårdens indian och konceptet är klart.

Jag vet inte var jag ska börja i denna soppa men jag tar det som är bra: Det är fina naturbilder men resten av filmen är inte mycket att hurra för. Filmens stora problem är den den försöker vara seriös men karaktärerna är så klyschiga att jag sitter och irriterar mig  över deras agerande, främst då trion Pitt, Ormond och Sir Anthony. Brad Pitt som spelar den vilde mellanbrodern ska föreställa något sorts naturbarn. Han påminner oroväckande mycket om  Fabio när han med blonderat hår rider i motljus, kisar med ögonen och ser passande svårmodig ut. Pitt har det minsann inte lätt vilket påpekas otaliga gånger av filmens berättare. Han slits nämligen mellan naturen och människornas värld och försöker hitta sin plats. Ormond blir naturligtvis vansinnigt förälskad i Pitt och trots att han behandlar henne som ett svin (vilket kan ursäktas med att han är ett naturbarn) trånar hon sig bokstavligen till döds efter Pitt. Det är alltför uppenbart och på gränsen till det löjliga hur producenterna pressar fram Pitt som kvinnornas sexobjekt numer ett i filmen, i.om detta blir karkaktären ointressant.

Sir Anthony håller en oproväckande låg profil till en början, men vi tittare kan vara lugna han samlar kraft för filmens andra hälft och gör ingen besviken då han verkligen får visa sina talanger som skådespelare. Pappan får nämligen en hjärnblödning och Sir Anthony gestaltar sin sjukdom och funktionshinder på ett sätt som gör att jag får svårt att hålla mig för skratt var gång han dyker upp i bild. Om nu inte denna sörja skulle räcka har man sett till att gårdens indian får agera voiceover och historiens berättare. Vi tittare berikas med visdomsord som:” Likt vattnet som spräcker stenen skulle hon påverka familjen men likt vattnet var hon helt oskyldig till familjens olycka.” Kommer inte ihåg citatet ordagrant men i den här stilen håller det på HELA filmen för detta är en mycket talför indian. Jag kan helt enkelt inte ta vare sig karaktärer eller handling på allvar utan sitter mest och stönar över både skådespelare och deras agerande.

Som sagt man ska se upp med att se om en del filmer för av någon dunkel anledning gillade jag den här historen för 17 år sedan. I rättvisans namn bör tilläggas att min medtitterska fortfarande gillade filmen så det kan bero på att jag har blivit mer cynisk och kallhamrad med åren.

Regi:Edward Zwick

Betyg: 2/10

The Curious case of Benjamin Button (2008)

curious-case-of-benjamin-button1-b1918 föds det en pojke, barnet är 80 år gammalt och man tror att det snart skall dö. Det visar sig snart att pojken som får namnet Benjamin åldras baklänges, ju äldre han blir desto yngre blir han. När han är ca 70 år gammal (10 mentalt) träffar han flickan Daisy och deras (stundtals) gemensamma livsöde är vad filmen handlar om.

Bra skådisar (Cate Blanchett, Brad Pitt)  bra regissör ( David Fincher), stor budget, intressant story samt fantastiskt foto. Med alla dessa resurser har man mot alla odds lyckats skapa en enastående tråkig film. Hade jag sett denna film på bio där det kan vara problematiskt att fylla på kaffe mellan varven hade jag somnat in under den första timmen. Filmen är nästan tre timmar lång. Jag har ingenting emot långsamma filmer men här känns det som att man stirrar på en ständig ström av vackra vykortsbilder. Berättelsen om Benjamin Button står helt enkelt still, halva speltiden hade räckt. Det som räddar filmen från ett bottenbetyg är just det vackra fotot, den fantasieggande handlingen samt mannen som blev träffad av blixten 7 gånger, han kunde gärna filmen ha handlat om istället!

Regi: David Fincher

Skådespelare: Cate Blanchett, Brad Pitt, Tilda Swinton m.fl

Betyg: 4/10

Inglourious basterds (2009)

brad1En grupp soldater med judisk bakgrund sprider skräck bland de tyska soldaterna i det ockuperade Frankrike under 2:a världskriget. Soldaderna blir involverade i en komplott som, om den lyckas, gör det möjligt att utplåna hela det nazistiska toppskiktet. I deras väg står den tyske säkerhetschefen Hans Landa, en formidabel motståndare.

Jag hade låga förväntningar  på filmen då jag anser att Tarantino till viss mån är överskattad samt att han likt Bergman och Allen är kritikernas gullegris vilket gjorde mig tveksam till den goda kritiken filmen fått i pressen. Det var härligt att mina förväntningar kom på skam, filmen är mycket bra. Historien är fängslande, skådespelarna är suveräna, speciellt då Brad Pitt och Christoph Waltz, att de spelar över å det grövsta gör inget då det är mycket underhållande och stör mig inte. Musiken är som oftast i Tarantinos filmer mycket bra, Cat People med Bowie dyker t.ex upp vid ett tillfälle.  Ett genomgående tema i filmen är Sergio Leones västernfilmer då många scener i filmen har knyckts/inspirerats av dessa. Ett annat tema i filmen är språk, det som många gånger för handlingen framåt är oförmågan att förstå eller tala ett främmande språk. Ett stort plus i filmen är att fransmän talar franska,tyskar tyska etc, undrar hur de gör i USA,  kommer filmen att vara dubbad? Att det inte blir ett toppbetyg beror på Tarantinos Shakespearianska dialoger, de är bra men det kan bli lite väl pratigt ibland. Jag vill väntar nog ett bra tag innan jag ser om filmen.

Regi:Quentin Tarantino

Skådespelare:Brad Pitt, Christoph Waltz, Mélanie Laurent, Eli Roth m.fl

Betyg:8/10