Get out (2017 USA)

Uj uj uj vad denna rulle har hyllats. Nu är den inte riktigt så bra som kritikerna vill göra gällande men sevärd är den dock. Get out handlar om paret Chris och Rose. De har varit tillsammans i fem månader och ska nu för första gången besöka Rose föräldrar. Då Chris är afro-amerikan och Rose är vit undrar han om hon berättat detta för sina föräldrar. Det har hon inte men försäkrar Chris om att det är lugnt då hennes föräldrar båda är ena riktigt hyvens liberaler som minsann röstade på Obama. Ankomsten till föräldrahemmet går bra men det blir en aningens ansträngd då speciellt Rose pappa (spelad av godingen Bradley Whitford) går till överdrift i sina försök att visa att han inte hyser några rasistiska tankar. Filmen är full av pinsamma situationer så jag sitter av och till och vrider mig av ångest ungefär som när jag tittar på något av Ricky Gervais. Chris känner sig dock obekväm i situationen och framemot kvällen börjar han bli ganska så säker på att det är något lurt med hela situationen.

För att vara en debutfilm av Jordan Peele är detta riktigt bra. Get out lyckas bra med att samtidigt vara både rolig, spännande och ge den där mysiga känslan av obehag.  Det många kritiker, åtminstone i Sverige helt verkat missat är att Peele skildrar rasism åt båda hållen. Även Chris har förutfattade meningar om de vita och egentligen blir det en ganska så sorglig iakttagelse över att vi inte kommit längre 2017. Just Peeles kommentar om rasism som döljs av välmenande kommentarer är filmens stora styrka och tanken är nog att man ska diskutera filmens handling och budskap efteråt. Där har jag inte så mycket att hämta då det inte finns något att diskutera utan mer att konstatera: Att tro att någon människa är annorlunda och mer eller mindre värld pga av sin hudfärg är kort och gott korkat och därmed i mina ögon odiskutabelt.

Det var först på väg ut från biografen jag insåg att filmen brister rejält i den tredje och sista akten när man begriper vad det hela rör sig om. Jag begriper mig inte på ”skurkarnas” plan. Enda logiska förklaringen är att de är helt dumma i huvudet och vill s.a.s misslyckas. Mer skriver jag inte här pga s.k spoilers. Eventuella frågor och åsikter får tas i kommentatorsfältet. Det är synd för filmen hade kunnat vara bättre om Peele satsat lite mer på att få ihop sin historia. Jag ska dock inte sticka under stol med att även om det var lite obegripligt så var det ändå rejält spännande. Filmens två första tredjedelar är dock en uppvisning av svarthumor med ett anslag av krypande skräck.

Regi: Jordan Peele

Betyg: 6/10 (en stark sådan)

Annonser

All the way (2016 USA)

All_The_WayAll the way handlar om tölpen Lyndon B Johnsson som tog över presidentskapet i USA efter mordet på Kennedy 1963. Filmen tar bara upp en kort tid av presidentens ämbetstid, från det att han svurits in till valet 1964. En stor del av filmen läggs på LBJ:s arbete med att baxa igenom  medborgarrättslagarna han ”ärvt” av Kennedy. Detta var lättare sagt än då gjort då Demokraterna hade sitt starkaste stöd i södern och där var den vita befolkningen inte speciellt pigga på förändring. Det demokratiska partiet riskerar att splittras i frågan och till på köpet så brottas även presidenten med konflikten i Vietnam samtidigt som valet närmar sig.

Det är allmänt känt att LBJ inte var en karl att leka med. Han var bufflig, svor, notoriskt otrogen, kolerisk, kanske tom manodepressiv, och sist men inte minst visade han snoppen för ofrivilliga åskådare i både tid och otid. Tyvärr visar inte filmen upp alla dessa intressanta sidor av presidenten utan ger en aningens mer timid bild av denna obehagliga människa.

Det är många kända ansikten i filmen. Bryan Cranston spelar LBJ och är otroligt porträttlik i både utseende, tal och rörelsemönster. Intrycket av överspel är dock närvarande filmen igenom. Det blir lätt det då man ska gestalta en människa som kanske är lite annorlunda i tal och beteende. Jag  tänker t.ex på Meryl Streep som Julia Child i filmen Julie & Julia, ibland kan man vara för porträttlik och det blir parodiskt i stället. Andra skådisar som dyker upp är Bradley Whitford  i en mycket märklig sminkning som den sympatiske vicepresidenten Hubert Humphrey och Anthony Mackie som Martin Luther King.  Det blir många vita män (och en svart) i kostymer som pratar i nästan två timmar men trots detta blir filmen aldrig tråkig. Filmen blir aldrig vare sig spännande eller engagerande utan är mer som en lättsam historielektion.

Regi: Jay Roach

Betyg: 5/10

The Cabin in the woods (2011 USA)

Som jag har väntat. Det var ett par år sedan som jag hörde talas om den här filmen på nätet. Vad jag förstått så spelades filmen in redan under 2009 men filmbolaget ville lansera den i 3D något som skaparna Wheddon & Goddard satte sig emot och releasen drog ut på tiden. När den äntligen kom till Sverige vad hände då? Få kopior endast till de stora städerna. Turligt nog kom The Cabin in the woods till slut till lilla Karlstad och det tackar jag för.

The Cabin in the woods är en skräckfilm med både hjärna och hjärta. Filmen har ett intelligent manus men det är inte för smart för sitt eget bästa.Med det menar jag att filmen slår inte knut på sig själv eller blir onödigt svårförståelig. Om man vill kan man sitta filmen igenom och nicka gillande åt hur filmskaparna leker med genren och le åt alla ”blinkningar” som ges till andra skräckfilmer. Vill man, så kan man skita i allt detta och bara hänga med på färden och se ovanligt bra skräckis.

Filmen hyser även ett gäng riktigt bra skådisar. Det är inte det vanliga ensemblen som man brukar hitta i filmer av det här slaget. Dvs ”Vi tar den billigaste skådisen som går med på att visa brösten”.  Det är kanske inte några stora namn men de kan sitt yrke och att få se Richard Jenkins (Stepbrothers) och Bradley Whitford (The West wing) är alltid trevligt.

Ju mindre jag berättar om handlingen desto bättre då berättelsen vinner på att man vet så lite som möjligt. Men om man sin skräck är det relativt lätt att räkna ut hur det hela hänger ihop. Det märks att Wheddon & Goddard gjort filmen för att de tror på sitt projekt och vill skapa något och inte bara gör en film för att tjäna stålar.Deras berättarglädje sprider sig till mig som tittare och det var länge sedan jag (vet att det låter konstigt) hade så trevligt när jag såg en skräckfilm.

Nu kanske någon undrar varför filmen inte får högsta betyg? Jag blev inte speciellt uppskrämd jag saknade den där känslan av isande skräck i magen. Men låt inte det avskräcka er för The Cabin in the woods är både intressant, spännande och rolig  bara inte speciellt skrämmande.

Andra men liknande åsikter om filmen: Henke, Jessica och Vrångmannen.

Regi: Drew Goddard

betyg: 9/10