The autopsy of Jane doe (2016 Storbr)

mv5bzjk3mti3otitn2i3nc00n2iwlwjhytqtzti1zjjhotu1yzg2xkeyxkfqcgdeqxvymjg1mtu1nji-_v1_sy1000_cr007461000_al_The Autopsy of Jane Doe visade sig vara en av de bättre skräckisarna från förra året. Ett lik av en okänd kvinna fraktas från en brottsplats till en begravningsbyrå som drivs av en far och hans son. Liket är lite av ett mysterium, vem kvinnan är och hur hon avlidit är till en början oklart. Ju längre obduktionen fortskrider desto mer tätnar mysteriet och när de två begravningsentreprenörerna till slut inser vad de har att göra med kan det redan vara försent.

Redan från start har filmen en tryckande stämning som hela tiden ökar. Jag vet att något otrevligt kommer att hända och känslan av att ”när som helst smäller det” är hela tiden närvarande.  Då filmen handlar om en obduktion så är det i och för sig lite småslafsigt men å andra sidan så har man valt att inte gotta sig i detaljer. Det är en obduktion som visas och det görs ganska så kliniskt, skräcken ligger i vad man upptäcker under obduktionen.

Brian Cox och Emile Hirsch som spelar far och son är mycket samspelta och till en början är deras agerande så trovärdigt man slipper den där vanliga skräckfilmskänslan. Nämligen att man har med idioter att göra. The Autopsy of Jane Doe funkar bäst under filmens första halvan då det är en obehaglig och olycksbådande atmosfär. När tempot vrids upp under berättelsens sista akt är det iofs inte dåligt men filmen tappar en del av den där härligt ruggiga känslan den hade i början och en och annan handling av de inblandade är inte så genomtänkt. Hur som helst är detta som sagt en av de bättre skräckisarna 2016.

Regi: André Øvredal

betyg: 7/10

 

Mindscape (2013 Spanien m.fl)

mindscape_ver2_xlgMindscape utspelar sig i en nära framtid där det mesta är sig likt. Skillnaden är att man har utvecklat en apparat som gör att en del människor kan träda in i varandras hjärnor. Tekniken används till att bota trauman och lösa mordfall mao en blandning av Minority report och The Cell. Den ständigt stabile Mark Strong spelar den utbrände minnesdetektiven John Washington. Han har varit sjukskriven en längre tid men hans chef låter honom komma tillbaka till jobbet och ger John ett lätt jobb. Dottern i en rik familj har börjat hungerstrejka och det faller på Johns lott att lösa de psykiska knutarna för att få flickan att börja äta. Det till synes lätta fallet är dock mer komplicerat än vad John kunnat ana och till slut vet han inte längre vem han ska kunna lita på.

Det här var en ganska lättsmält historia som klarade sig nästan ända in i mål med äran i behåll. Storyn är intressant och filmen håller god fart utan några större svackor. Mark Strong är en skön skådis som alltid levererar och hans patient Anna spelas mycket bra av Taissa Farmiga (lillasyster till Vera Farmiga). Problemet är filmens final där manusförfattarna tappar bollen. Jag kliar mig i huvudet och tycker nog att filmens antagonist har gjort det lite väl krångligt för sig, ja tom korkat. Vidare tar filmen en vändning till innan eftertexterna som bara känns hoprafsad därför att någon (de amerikanska producenterna?) blev lite ängslig att filmen skulle sluta för mörkt. Det är synd,  för fram till finalen är Mindscape en underhållande bagatell som är värd att lägga några minuter på speciellt om man som jag gillar Mr.Strong.

Regi: Jorge Dorado

Betyg: 5/10

Blood (2012 Storbr)

Blood-2012-Movie-Poster-2När en flicka hittas brutalt mördad i den lilla kuststaden faller polisens misstankar på den tidigare dömde blottaren Jason Buleigh. Han bor hos sin mor och ger ett förvirrat och skyldigt intryck. Bröderna Joe och Lenny Fairburn är övertygade om att de fångat rätt man speciellt den äldre brodern Joe som vill visa sig på styva linan inför sin pappa som tidigare varit polis och är en legend inom kåren. Det stora problemet är att man inte har några bevis men Joe är fast besluten att ta den skyldige och går över gränsen i jakten på den skyldige.

Blood har en nätt speltid på nittio minuter men jag känner att jag skulle vilja veta mer om personerna när eftertexterna rullar. Filmens styrka ligger inte i mordmysteriet utan mer i interaktionen och relationerna mellan dramats karaktärer. Konflikter ligger och bubblar under ytan redan vid filmens start och det blir allt värre ju mer pressade huvudpersonerna blir. Den något bleke (både i utseende och som skådis) Paul Bettany passar bra i rollen som den streberaktige storbrodern Joe. Då det behövs en äldre man i rollen som brödernas far har man slentiranmässigt kastad in degklumpen Brian Cox (behövs det en äldre man med pondus i en film verkar man ringa Cox) men jag gillar honom trots den något oformliga uppenbarelsen. Roligast att återse är Mark Strong som spelar den eftertänksamme polisen Seymour, en något udda fågel på polisstationen.

Filmen är inte spännande men det är ett kriminaldrama där man bryr sig om de inblandade. Det är en sorglig historia där olyckliga omständigheter leder i olika grad till bedrövelse och olycka för samtliga inblandade. En liten härlig feelbadfilm med bra skådisar och gråa engelska miljöer som nog passar de flesta.

Regi: Nick Murphy

Betyg: 7/10

Ringu (1998 Japan) vs. The Ring ( 2002 USA)

ringuFör sisådär en tio år sedan ”upptäckte” folk att det gjordes skräckfilm i Asien. Amerikanarna som inte kan läsa undertexter köpte upp en hög med filmrättigheter och började producera sina egna versioner av asiatiska skräckfilmer. Idag kollar jag lite närmare på den första skräckfilmen jag såg från Japan samt dess amerikanska motsvarighet.

En släkting till en journalist har dött under mystiska omständigheter. Reportern börjar luska i historien och spåren leder till en vandringssägen som rör ett mystiskt videoband. Enligt myten dör den som sett bandet inom sju dagar. Reportern följer sin avlidna släktings göranden under den senaste veckan och visst hittar hon videobandet och visst visar sig förbannelsen att stämma. Nu har journalisten sju dagar på sig att bryta förbannelsen och för att höja insatserna råkar även hennes son att se filmen.

(2002) The Ring Opt 22002 kom så en amerikansk remake av den japanska filmen. The Ring blev en succé och inledde den skräckfilmsvåg från Ostasien som tyvärr har vattnats ur vid det här laget. Tidigare har jag ansett filmerna Ringu och The Ring vara likvärdiga men efter en titt back to back är jag tvungen att ändra mina åsikter radikalt. Båda filmerna har ett bra och originellt manus som när man såg dem för första gången kändes innovativt och fräscht i övrigt skiljer sig filmerna åt en hel del.  Ringu är nästan att likna vid en detektivhistoria med övernaturliga inslag. Vi får följa reporterns jakt på sanningen och det är först mot slutet som det hettar till lite. Skådisarna är inte de bästa, de är lite stela och känns obekväma i sina roller. Finalen där förbannelsen realiseras är dock bland det rysligaste jag sett och slår sin amerikanska efterföljare på fingrarna. Däremot har Ringu ett mycket svagt slut och det känns som att man inte riktigt visste vart man skulle ta vägen med sin historia.

4_ Ringu - TV Scene 1

The Ring är däremot en skräckhistoria med inslag av deckargenren. Regissören håller oss tittare på halster filmen igenom då man hela tiden strösslar med olycksbådande händelser och varsel. Detta gör att man aldrig riktigt kan slappna av. Förklaringen till förbannelsen tilltalar mig mer än originalets. Skillnaderna är inte stora men det är i detaljerna där The Ring vinner över sin förlaga. The Ring är helt enkelt en mer tight historia som håller samman avsevärt bättre än sin förlaga. Ringu känns mer som en ide man filmatiserat medan The Ring är en färdig produkt. Nu kan iofs filmens budget spela en viss roll. Ringu: 1, 2 milj $ vs. The Ring: 48 milj $.

the-ring-watching-the-video

Har man inte sett någon av filmerna rekommenderar jag verkligen The Ring för en garanterat ryslig stund framför tv:n. Glöm bara inte att stänga av appareten efter att filmen slutat. Myrornas krig kanske man vill undvika speciellt efter att ha sett The Ring.

Vad Fiffi tycker om The Ring kan ni läsa här.

Regi: Ringu:Hideo Nakata

Betyg: Ringu: 5/10

Regi: The Ring: Gore Verbinski

The Ring: 9/10

The Good heart (2009 Island m.fl)

Efter en vecka med massa slafs och klafs i skräckfilmsträsket kan det vara skönt att koppla av med något annat t.ex filmen The Good heart . En film som jag aldrig hade hört talats om men blev rekommenderad av Marcus som anade att jag skulle gilla den.

På intensiven träffas två män. Uteliggaren Lucas har hamnat där efter ett misslyckat självmordsförsök. Pubägaren Jaques har precis haft sin femte hjärtattack som utlöstes av att han lyssnat på ett avslappningsband. Jaques vet att han inte har lång tid kvar i livet, han har ingen familj eller vänner men då han vill att hans bar ska leva vidare efter hans död övertalar han Lucas att lära sig yrket som bartender. Jaques tanke är att Lucas ska ta över baren. Då de två männen är varandras motsatser är det kanske inte det smidigaste samarbetet. Lucas är en mycket snäll människa, på gränsen till att man skulle kunna klassa honom som korkad. Jaques är å andra sidan en person som avskyr allt och alla av hela sitt hjärta. Det underlättar inte när när Lucas träffar en tjej. Jaques anser att en bar är en fristad för män; ”Kvinnor har konditorier och kafeer att gå till”.

Trots en välbekant story som är ganska klichefylld så går det inte att komma ifrån att det här var en trevlig och rolig film. Paret Lucas och Jaques som spelas av Paul Dano och Brian Cox matchar varandra väl. Cox är mycket rolig som otrevlig bartender då han sprider sin avsky och förakt till mänskligheten kring sig på ett underhållande vis. Han har den ena one-linern efter den andra. Att Jaques har en hjärta av guld räknar vi tittare ut ganska snabbt men det tar en lång stund innan han visar det.

Om man av en händelse inte gillar Cox eller Dano bör man kanske se något annat då de är med i nästan varenda scen. Har man inget emot dess skådisar så får man en trevlig, välspelad bagatell som dock tappar mot det något svaga slutet som känns lite krystat.

Regi: Dagur Kári

Betyg: 6/10

The Take (2009 Storbr)

Tom Hardy är aktuell som Batmans antagonist Bane i den kommande The Dark knight rises. Det kan vara lite svårt att både se och höra att det är Hardy då ansiktet täcks av någon form av mask. Om man vill se mer av Hardy är den brittiska miniserien The Take att rekommendera.

De två kusinerna Freddie och Jimmy strålar samman när Freddie släpps ur fängelset. Förutom att de är släkt och kriminella har de även en gemensam nämnare i sina fruar som är systrar. Freddie (Hardy) är ledaren av de två och tillsammans kämpar de sig uppåt i Londons undre värld. Med makten kommer även konkurrensen mellan de två kusinerna och uttrrycket this town ain’t big enough for the both of us passar bra för beskriva berättelsens utveckling.

Det här är Hardys show från början till slut. Har man svårt för skådisen bör man nog kolla in något annat. Då jag håller honom som en av de intressantare skådespelarna på senare tid är det fest för sinnet att se denne brutale sälle i aktion. Tom Hardy ger ett mycket bra porträtt av en livsfarlig människa som helt saknar skrupler. Freddie utstrålar hat och behöver knappt provoceras för att ta till våld, det är helt enkelt livsfarligt att vistas i hans närhet. Efter tre timmar i denne mans sällskap är jag mentalt utsliten samtidigt som jag förundras över hur en människa kan orka med att leva som Freddie gör. Nu är jag kanske lite orättvis mot de andra skådisarna genom att bara tala om Hardy. De håller som oftast när det rör sig om serier och filmer från England hög klass. Speciellt duon Riley/Wareing som spelar de två systrarna är mycket bra. Riley var f.ö aktuell i rollen som Catwomen innan Hathaway kom in i bilden

I den här serien finns det egentligen inga vinnare utan bara förlorare och när eftertexterna rullar är man ganska nöjd med sitt stillsamma förortsliv. The Take visar upp en annan sida av england, här är det sunkiga pubar, skitiga lägenheter och folk som troligen aldrig lagt ordet please i sin mun. En serie väl värd att titta på om man gillar genren och tre timmar går mycket snabbt.

Regi: David Drury

Betyg: 8/10

Red ( 2008 usa )

När änkemannen Avery är ute på en fisketur stöter han ihop med tre ungdomar, mötet slutar med att ungdomarna skjuter hans hund Red. Avery startar nu ett mindre korståg för att få upprättelse, problemet är att ingen bryr sig då det bara rör sig om en hund och en av ungdomarna är son till stadens mäktige man. Mycket snart har hela affären eskalerat bortom de inblandades kontroll.

På pappret låter detta som ett hämndhistoria a la´”Death Wish” vilket det inte är. Det är en ganska stillsam film en man som söker upprättelse. Filmen engagerar och är inte alls tråkig vilket man kan tro då jag säger att den är stillsam. Brian Cox som spelar Avery ger ett  intressant porträtt av en  mild och tillbakadragen man som helt enkelt inte ger upp där andra kanske skulle kastat in handuken för länge sedan.  Noel Fisher och Tom Sizemore som spelar den bortskämda sonen samt hans far är riktigt vedervärdiga och jag sitter och hejar på Avery genom hela historien. Inget större mästerverk men engagerande för stunden.

Regi: Diesen/McKee

Skådespelare: Tom Sizemore, Brian Cox

Betyg: 6/10

Trick`r treat (2008)

trick_r_treat05Under en Halloweenafton får man följa ett antal olika personer. En äldre man som bär på en hemsk hemlighet, några ungdomar som tänker spela en av sina jämnåriga ett spratt, en seriemördare och en tjej som är på jakt efter en date.

Jag är mycket förtjust i filmens Halloween tema då jag har alltid varit lite fascinerad av amerikanernas lite exotiska sätt att fira denna helg på. Filmen är uppbyggd på samma sätt som filmerna Magnolia och Shortcuts för att ta ett par exempel. De olika berättelserna tangerar varandra under filmens gång vilket gör att filmen verkar bättre än vad den faktiskt är. Berättelserna är lite halvtöntiga och inte speciellt skrämmande. Det finns ett par saker som lyfter filmen. Det är riktigt snyggt foto och ljud, bra skådespelare ,som tyvärr har ett (stundtals) mediokert manus att arbeta med, slutligen det lite ovanliga sättet att berätta historierna på. Det hade kunnat bli en riktigt bra film om man bearbetat manus lite mer. Det är nog min svaghet för Halloween som spökar när jag sätter betyg på filmen.

Regi: Michael Dougherty

Skådespelare: Brian Cox, Anna Paquin, Dylan Baker m.fl

Betyg: 5/10