Carrie vs. Carrie (1976, 2013 USA)

Carrie-PosterResultatet av filmen Carrie som kom 1976 var både vatten och vin. Då den var baserad på författaren Stephen Kings första bok fick folk upp ögonen för författaren och han kunde därefter leva på sitt författarskap, något jag tackar för. Den ledde också till att regissören Brian De Palma fick ett stort genombrott som regissör och det är tyvärr inte lika muntert för hur bra skulle inte filmer som The Untouchables och Scareface vara om någon annan regisserat dem? I höstas var det  så dags för en remake av filmen från -76. Jag skrockade förnöjt och såg fram mot filmen dels pga av att den hade en annan regissör och dels för att den hade två duktiga skådespelerskor i huvudrollerna, Julianne Moore och Chloë Grace Moretz. Vilken film som skulle vara den bästa vid en jämförelse var en walk in the park. Eller?

Carrie är en tjej som mobbas i skolan och hon har det inte lättare hemma då hennes mor är ohälsosamt religiös. Att beteckna mamman som galen är en underdrift. Mamman håller dottern i järngrepp men i samband med att Carrie får sin första menstruation upptäcker hon att hon besitter telekinetiska krafter. Detta medför att Carrie börjar bygga upp en visst mått av självkänsla något som inte uppskattas av hennes mor. Värre är att Carrie blir bjuden på skolans avslutningsbal, något som hennes värsta antagonist Chris inte tänker acceptera. Kombinationen telekinesi, mobbning, skolbal och religion kommer visa sig vara en fatal mix.

carrie_2013_ver2_by_myrmorko-d5s9bqvDet bär mig emot att säga detta men De Palmas film är den bättre av de två trots att det finns ett par tre scener i filmen från -76 som är otroligt irriterade. Skälen till detta är två: Julianne Moore och Chloë Grace Moretz. De gör absolut inget fel i sina prestationer som Carrie och hennes mamma men de skaver i sina roller. Moore känns inte galen trots självmutilation och rabblande av bibeltexter och Chloë Grace Moretz upplevs inte som ett osäkert mobboffer hur mycket hon än slokar med sina axlar och mumlar. Piper Laurie och Sissy Spacek som gestaltade paret i filmen från -76 är mer övertygande. Karaktärerna övertygar mig inte i filmen från 2013. De Palmas film känns mer ruggigare trots spännande frisyrer (speciellt då Tommy Ross som är Carries dejt till balen). En förklaring kan vara att den modernare filmen är lite för effektfull och Carrie trixar där med sina krafter i värsta superhjälteanda. 1976 års version är helt enkelt mörkare i anslaget. Det är en smaksak men remaken är mer förklarande och utvecklar en del händelser något som De Palma struntar i på både gott och ont. Tack vare detta blir det en och annan scen i sjuttiotalsfilmen som ger den en liten komisk touch.

Carrie-carrie-1976-16640946-853-480

Fantastisk frisyr från 1976.

De övriga skådisarna sköter sig bra men filmen från -76 kan stoltsera med namn som John Travolta, Amy Irving, Nancy Allen och Sydney Lassick så även här blir det fördel De Palma. Nu tycker jag nog att båda filmerna är helt ok kanske inget man behöver springa benen av sig för att se men för en dvd-kväll kan man nog vara nöjd men om man bara ska en av versionerna är den äldre att föredra.

Regi 1976 Brian De Palma

2013 Kimberly Peirce

Betyg: 1976 6/10,

2013 5/10

The Untouchables vs. Gangster squad

När jag såg Gangster squad för en tid sedan insåg jag att filmen mer eller mindre var en kopia (åtminstone till handlingen) av De Palmas 80-tals film The Untouchables. Jag såg då om den sistnämnda filmen och här kommer nu mitt domslut. Gosling mot Costner, L.A mot Chicago, Cohen mot Capone. Vilken är den bästa filmen? Läsare av bloggen är bekanta med mina känslor inför ”regissören” De Palma men som jag tidigare sagt: ”Every dog has his day”

untouchables-posterThe Untouchables (1987)

Under förbudstiden håller gangstern Al Capone (De Niro) Chicago i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen Elliot Ness (Costner) har det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Capone. På förslag av en polis, Malone (Connery), bildar Ness en grupp poliser som går under namnet The Untochables dvs de är omutbara och kampen mot Capone kan starta.

Filmen är otroligt snygg, man förflyttas tillbaka till 20 och 30 talets Chicago. Musiken av Morricone är su-ve-rän, scenen där Capone introduceras är outstandig. En härlig kameraåkning ackompanjerad av pampigt blås sätter mig i stämning direkt. Storyn flyter på bra och skådisarna gör det de ska. Man tar sig friheter med verkligheten men håller sig inom Caponemytologin någotsånär. Det är två relativt trevliga timmar man har framför rutan, men inte utan invändningar.

Med De Palma bakom kameran kan man aldrig bli riktigt nöjd. Mot slutet av filmen måste regissören av för mig obegripliga skäl göra en blinkning (blinkning och blinkning, jag skulle nog snarare vilja kalla det långtradarhelljus) till Pansarkryssaren Potemkin. Resultatet är övertydligt, utdraget och rent pinsamt. Sean Connerys rollfigur Mallone blir lite tjatig i längden då han likt Yoda gödslar med visdomsord till höger och vänster men det kanske man ska lägga manusförfattaren Mamet till last.

Trots dessa invändningar är The Untouchables en godkänd film som jag sett ett antal gånger och kommer troligen att se om trots den jävla barnvagnsscenen och Connerys pladdrande.

gangstersquadGangster Squad is a 2013

Under de sena 40-talet håller gangstern Mickey Cohen (Penn) Los Angeles i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen John O’Mara (Josh Brolin) får av sin chef det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Cohen. O’Mara bildar en grupp poliser som går under namnet The Gangster squad och kampen mot Cohen kan starta.

Med en rollista bestående av Josh Brolin, Ryan Gosling, Sean Penn, Emma Stone och Nick Nolte kan man sälja vilken skit som helst och tyvärr är det precis vad man gör i fallet med Gangster squad. Skådisarna verkar vilsna och filmen har vare sig nerv eller styrfart. Än värre är Penns groteska överspel och ensemblems påklistrade försök i att vara coola. Spektaklet avslutas med en pinsam uppgörelse mellan Brolin och Penn. Där och då la jag med ett tyst stön ansiktet i händerna i biomörkret och mumlande: ”Et tu Gosling”. För jag hade fram tills dess levt i villfarelsen att Gosling omöjligen kunde delta i en dålig film. Gangster squad är kort och gott en tramsig film som inte verkar veta vad den vill. Man försöker göra något sorts actiondrama och det funkar inte alls. Filmen känns trots skådisar och påkostade scener som ett hafsverk. En förklaring till haveriet kan vara att man hastigt fick klippa om filmen efter förra sommares skottlossning på en biograf i USA. En scen i filmen var just en skottlossning på en biograf. Kanske gjorde det att storyn tappade sin balans och kom i otakt, vad vet jag?  Det kan även bero på att en del tittare (jag) hade för stora förväntningar på den här filmen. Hur som helst var Gangster squad en oangenäm upplevelse.

Vad bli då domen. Håll i hatten: De Palma går på knock – undrens tid är inte förbi.

The Untouchables – 6/10

Gangster Squad – 3/10

Scarface (1983 USA)

Scareface av Brian De Palma efter ett manus av Oliver Stone är en besvärlig film där jag är väldigt ambivalent i mitt tyckande. Jag svag för gangsterfilmer speciellt då i kombination med en ”rise and fall story”. Filmen har en rad bra skådisar (åtminstone på pappret): Loggia, Pacino, Pfeiffer och Abraham. Tyvärr dras filmen med många problem och det största problemet heter som vanligt De Palma.

I Scarface för vi följa småskurken Tony Montanas (Al Pacino) väg från flykting från Castros Kuba till att bli en av Miamis ledande gangstar. Filmen startar med att Montana utför ett mord i ett flyktinglägrer. Målvedvetet arbetar han sig sedan uppåt i den kriminella näringskedjan. När Tony blir besatt/kär i gansterbossen Frank Lopez (Robert Loggia) flickvän Elvira (Michelle Pfeiffer) skär det sig av naturliga skäl mellan de två och en maktkamp över kokainet och Elvira tar vid.

Den första halvan av filmen är bra t.om mycket bra. Storyn flyter på väl och skådisarna håller sig till sina roller men någonstans i mitten av filmen haverar hela projektet. Pacino spelar över redan från början men det är acceptabelt överspel men när han ska gestalta karaktären Montanas ökande drogberoende och paranoia släpper Pacino alla hämningar. Reslutatet är direkt pinsamt att se. Ju mer man ser av Michelle Pfeiffer och Mary Elizabeth Mastrantonio, som spelar Montanas syster Gina, desto mer inser man vilka usla skådisar de är (åtminstone i den här filmen). Det kan bero på dåligt skrivna karaktärer eller dålig personregi. Man kan kanske inte lasta skådespelerskorna för mycket då båda var ganska nya i branschen 1983. Loggia skrattar sig igenom hela filmen så mycket att jag börjar fundera på Romeros Jokern från 60-tals Batman. Mitt i denna soppa har vi som sagt en tjattrandes Al Pacino som är otroligt irriterande i sitt överspel.

Ett stort problem med De Palma är att han är övertydlig i sitt berättande. Subtilitet har aldrig varit hans starka sida. När Tony snortar kokain lägger han upp en lina i cyckelslangstjocklek – det blir bara löjligt. I en annan scen ber Tony att en av hans underhuggare ska ringa kl 3:00 när telefonen ringer zoomar kameran in en klocka som visar tre.Detta är bara ett par exempel av många i filmen och jag undrar om De Palma  är trög i huvudet och tror att publiken är lika korkad. Filmens sista 20 minuter sitter jag mest och skrattar då Scarface sänker sig ned till buskisnivå och blir en parodi på gangsterfilmer.

Det finns dock ett par saker som är bra. Storyn har jag redan nämnt, en annan sak är Giorgio Moroders musik som är fantastisk. Vanligtvis har jag svårt för 80-tals filmer där det plippar och ploppar för mycket (fick t.ex stänga av Ladyhawke då jag höll på att bli galen av musiken) men Moroder har fått till ett bra och passande soundtrack. Det finns även ett par snygga scener i filmen. Jag tänker speciellt då på en scen där en knarkaffär går snett. Där och då fungerar De Palmas regi ypperligt men några få scener och ett bra soundtrack gör ingen film. Trots sina brister är det en relativt underhållande film men speciellt bra är den verkligen inte.

Vad jag förstått så är Montana förebild för många halvgangstrar ute i den verkliga världen vilket nog säger mer om dom än filmen då Montana trots allt är en riktig looser. Vito Corleone skulle i så fall vara en bättre förebild om man nu ska ha kriminell framgång som måttstock.

Regi: Brian DePalma

Betyg: 4/10

Carlitos way (1993 USA)

Carlito Brigante drar en vinstlott då hans skumraskadvokat Kleinfeld lyckas få honom frisläppt i förtid från sitt 30 åriga fängelsestraff pga av en juridisk teknikalitet. Carlito har fått nog av kriminalitet och bestämmer sig för att leva ett hederligt liv. Hans dröm är att spara ihop pengar och starta en biluthyrningsfirma på Bahamas. Kleinfeld fixar in Carlito som delägare på en nattklubb och när han återförenas med sina gamla flickvän Gail verkar Carlitos liv gå mot ljusare tider. Men det är svårt att bryta helt med sin kriminella identitet och mot sin vilja finner sig Carlito snart vara en en jagad man.

Det finns två regissörer som borde sysslat med något annat än att göra film förslagsvis skoputsning. Wes Anderson är den ene, Brian de Palma som gjort Carlitos way är den andre. Att se en film av De Palma är en åktur med några få toppar och många dalar av Grand canyon klass. Carlitos way hör dock till de bättre filmer De Palma gjort men det är inte hans förtjänst att filmen blivit såpass bra som den är. Den bedriften får man tacka manusförfattarna samt skådisarna Pacino och Penn för. Filmen hoppar mellan briljanta scener som t.ex biljardpartiet och filmens sista mycket spännande halvtimme och rena kalkonscener som t.ex när Carlito och Gail hoppar i säng. Skådisar som har lite rutin klarar sig bra på egen hand i filmen men de som behöver mer regi står som handfallna. Viggo Mortensen är rent pinsam att se när han ska agera latino. Om det beror på en dålig dag eller Palmas regi vet jag inte men en duktig regissör hade insett att Mortensen suger i rollen som latino.

De Palmas filmer präglas ofta av en viss självgodhet där det känns som att han försöker visa upp vilken påhittig regissör han är med hjälp av kameraåkningar och blinkningar till andra regissörer, främst då Hitchcock. Det görs ofta klumpigt och bara i syfte att tillfredsställa Palmas ego eller ja det är åtminstone så jag uppfattar det. Det dyker upp ett flertal tillfällen i Carlitos way där man märker att De Palma skrockar förtjust över sin egen förträfflighet men de är inte så värst störande den här gången.

Det som är bra med filmen är Sean Penn som spelar den sliskige advokaten Kleinfeld som drar ned Carlito i skiten. Bara Penns bisarra frisyr gör att filmen är sevärd. Al Pacino levererar ett mycket bra porträtt av den f,d puertorikanska gangstern som  desperat försöker vara hederlig. Vanligtvis tycker jag Pacino spelar Pacino men den här gången växer han och blir till något större än sig själv. Dvs han skådespelar för en gångs skull. Tack för det. Jag sitter och hejar på Carlito och vill verkligen att han ska få sin bilfirma på Bahamas. Detta gör att jag sitter som på nålar i slutet av filmen då uppgörelsen närmar sig, men De Palma sumpar till viss mån filmens slut genom att vara lite prententiös. Gillar man gansterfilmer , Penn och Pacino är filmen definitivt sevärd. Troligtvis Palmas bästa film.

Regi: Brian de Palma

Betyg: 7/10

Sisters ( 2006 usa )

En läkare raggar upp en kvinna när han besöker ett barnhem vilket får fatala följder för läkaren då kvinnan har en psykiskt instabil syster. En kvinnlig reporter forskar samtidigt i kvinnans f.d mans skumraskaffärer och blir indragen i morddramat.

Filmen är en nyinspelning av Brian De Palmas ( en av världens sämsta regissörer ?) film med samma namn. Varför man bemödat sig med en nyinspelning av denna soppa är mig en gåta men någon hade troligtvis en himla massa pengar över men inget sinne för filmskapade. Tyvärr försöker filmens regissör att kopiera De Palmas usla regi som brukar kännetecknas av en ohälsosam beundran av Hitchcock, total avsaknad av talang, överdrivet bildspråk samt irriterande musik och vilket han lyckas med över förväntan för jag trodde ett tag att De Palma hade regisserat. En riktigt tradig och usel film.

Regi. Douglas Bunc

Skådespelare: Chloe Segivny, Stephen Rea

Betyg: 1/10

Mission impossible (1996 usa)

När ett uppdrag går fel och flera agenter dödas misstänker man att  den överlevande agenten Ethan Hunt är en förrädare. Hunt flyr för sitt liv och för att locka fram den riktige förrädaren iscensätter han en kupp mot CIAs högkvarter.

Detta var den första av hitintills tre Mission Impossible filmer. MI 1 hamnar i mitten av de tre filmerna där 2:an är sämst. Problemet med 1:an är främst att storyn är rörig och otympligt berättad, jag har svårt att få det hela att hänga ihop. Tom Cruise är ett annat problem,  han är en riktigt dålig skådespelare. Två ansiktsuttryck har den gode Cruise: flin eller stirrande blick (när det är allvar). Däremot finns det många bra skådisar med i biroller: Voight, Reno m.fl.

Regi: Brian de Palma

Skådespelare: Tom Cruise, Jon Voight

Betyg:6/10