Basmati blues (USA 2017)

I all hast får genforskaren Linda åka till Indien då företagets representant i landet gjort bort sig å det grövsta. Lindas uppdrag är att sälja in företagets nya ris till landets jordbrukare. Riset är rena miraklet då det är motståndskraftigt mot sjukdomar samt innehåller mer näring än vanligt ris. Det blir en kulturchock för den unga genetikern till en början men hon lyckas trots allt charma bönderna så hennes uppdrag verkar gå i hamn. Det som sätter lite käppar i hjulet för Linda är att hon börjar få känslor för en lokal risfarmare som motsätter sig det nya riset. Rajit som han heter anar att det är något lurt med risaffären och visst har han rätt. Bolagets chef har inte berättat hela dealen för Linda.

Basmati blues är ett amerikanskt försök att göra en Bollywood film och på gott och ont lyckas man bra. Ont då man fått med den Indiska nationalism som mer eller mindre präglat de filmer från landet jag hitintills sett. Det blir tröttsamt att ständigt se indierna slå sig för bröstet så fort de får chansen (bildligt talat). Man har även lyckats med att få alla medverkande att agera som naiva barn även detta något som präglar filmer från landet.

Nu kan jag inte basera ett helt lands filmproduktion på de handfull filmer jag hitintills sett men de har mer eller mindre haft dessa element – nationalism och naivitet. Nu är filmen som sagt amerikansk men om jag inte visste bättre skulle jag tro att den var indisk så väl har man lyckats väl med transfereringen. Varför man tagit detta beslut vet jag inte, kanske ville man komma in på den indiska marknaden eller något i den stilen.

På IMBD har rullen betyget 3.6 och det är i mina ögon alldeles för lågt för en film där Donald Sutherland tar några staplande danssteg och sjunger samt att Brie Larson i rollen som Linda är ganska så charmig. Storyn duger och det är tillräckligt med sång, dans och härliga miljöer för att tillfredsställa mina ögon och öron.  Att folk beter sig som barn får man ta och egentligen ska jag inte klaga för tydligen görs filmer i Indien på detta vis, antingen köper man det eller inte. Ibland gör jag detta ibland inte. Denna gång gick det ganska så bra.

Regi:  Dan Baron

Betyg: 5/10

Vad Sofia valt för film denna dag läser ni om här.

Annonser

Captain Marvel (2019 USA)

Nu får vi (äntligen?) svaret på vem det var Nick Fury kallade på i slutet på förra filmen med Avengers som slutade så olycksaligt. Vers är en Kreekrigare, en utomjordisk ras som ligger i krig med de ondskefulla skrullerna. Vers plågas av syner som gör att hon undrar över sin bakgrund. Under ett uppdrag tillfångatas Vers av skruller och hamnar på planeten C-53 dvs jorden. Där gör hon gemensam sak med SHIELD översten Nick Fury för att stoppa skrullernas ondskefulla planer samtidigt som hon får svaren på sin bakgrund.

Precis som med Black Panther tjatas det i media mer om könet/etniciteten på filmens huvudrollsinnehavare än själva filmen och precis som i fallet med Black panther ger jag fullständigt faen i vilken hudfärg eller vad skådisarna har mellan benen bara de levererar.

Brie Larson spelar huvudrollen och det lyckas hon bra med, att sedan Captain Marvel inte hör till de mest intressanta superhjältarna är en annan sak men filmen duger  för en stunds förströelse, en typisk mellan MCU-film. Det finns en hel del att gilla i rullen. Filmen har ett bra tempo och blir aldrig tråkig å andra sidan blir den inte heller speciellt spännande som t.ex Civil war eller förra filmen med The Avengers.

Det jag fasade lite för var CGI-föryngringen av Nick Fury och agent Coulson (något som var nödvändigt då filmen utspelas på 90-talet) men man lyckas bra med att föryngra Fury, i fallet Coulson fick jag botoxvibbar men han är å andra sidan inte med speciellt mycket i filmen. Captain Marvel är kanske ingen skrattfest men jag fick sitta och skrocka lite av och till i biomörkret och det är alltid något.

Mitt enda problem med filmen rörde en sak jag inte kan avslöja då det blir en spoiler. Ett problem som egentligen inte spelar någon större roll för folk som inte läst serierna. Jag hör inte till de nördar som går i taket om man ändrar på originalet. Oftast blir ändringarna bra och ibland till det bättre. Om man däremot gör ändringar som blir till det sämre och som innebär framtida missade chanser på en eventuellt kommande bra story blir jag aningens irriterad. Nu var inte ändringen i Captain Marvel av Mandarin klass (Iron man 3) men lite solk i bägaren blev det allt, men som sagt har man inte läst serien spelar det absolut ingen roll. Problemet ligger nog mer hos mig än potentiella biobesökare som fördrivit sin fritid med vettigare saker än att läsa serier. Vill man ha lite rymdaction varvad med 90-tals nostalgi och en gnutta humor är Captain Marvel ett ganska så bra bioval.

Regi: Anna Boden, Ryan Fleck

Betyg: 6/10

Free fire (2016 Storbr)

Ett tiotal personer träffas i en övergiven industrilokal för att utföra lite skumraskaffärer. Pengar ska bytas mot vapen och dealen överses av en förhandlare för att inget ska gå fel. Alla inblandade har nerverna på helspänn och när det blir lite tjafs tar det inte lång tid innan allt går åt fanders och man börjar skjuta hejvilt på varandra. Om de inblandade hade varit bra skyttar och/eller iskalla mördare hade Free fire blivit en kort film nu verkar de flesta vara glada amatörer och efter ett par minuter är sällskapet mer att likna vid skadeskjutna kråkor än ett gäng förhärdade brottslingar.

Free fire består i stort av en presentation av rollfigurerna som när denna är klar följs av en shootout som varar i en timme. Det kan låta tråkigt men regissören Ben Wheatley förvaltar sin story bra och jag tycker att filmen håller hela vägen in i mål. Det bör nog tilläggas att jag är barnsligt förtjust i shootouts och har alltid gillat, på film bör tilläggas, när man skjuter hejvilt kring sig. Då flera av rollfigurerna är en anings korkade blir också filmen stundtals ganska så rolig och som en bonus utspelar den sig 1978 så man får sköna kläder och frisyrer på köpet. Roligast är Sharlto Copley som med sin bisarra dialekt och stil påminner lite om Peter Sellers. Även Michael Smiley, Cillian Murphy,  Jack Reynor och Brie Larsen är med på ett hörn så det är gott om bra skådisar i filmen.

Free fire är kanske en bagatell men det är en underhållande bagatell som passar perfekt för en sen sommarkväll. Klart sevärd.

Regi: Ben Wheatley

Betyg: 7/10

Kong: Skull island (2017 USA)

Det görs alldeles för få bra monsterfilmer nuförtiden, vi monsterälskare får oftast dras med de kackiga SyFy och Asylumfilmerna som inte gör någon människa glad. Därför blir man lite extra pepp när det kommer en rulle som Skull island. En film där man satsat både kompetens och stålar på att göra ordentliga monster och har med skådisar som kan både gå och tala samtidigt.

I och för sig så kanske skådisarna inte spelar så stor roll i filmer av detta slag, de är hänvisade till att spela andrafiolen.  Det kan vara anledningen till att senaste filmen om Godzilla inte var så jättebra då man satsade för mycket på mänskliga relationer och filmen vart allt lite småtrist. Än värre var Jacksons King Kong som kluckade mer än vrålade då karln envisas med att skildra människor genom ett Harlekinboksfilter.

Kong:Skull island utspelar sig på 70-talet där en forskningsexpedition skickas ut för att undersöka en nyligen upptäckt ö. Ön visar sig vara fullproppad med monster och allt man kan tänka sig går naturligtvis rätt åt skogen. De som överlevt dusten med jätteapan Kong måste försöka ta sig tvärs över ön för att bli räddade. Något som ställer till extra problem för dessa stackar vilsna människor är att Kong inte är det värsta monstret på ön samt att expeditionens militära ledare Preston Packard (smaka på det namnet), spelad av Samuel L.  (jag är med i alla filmer jag får nys om) Jackson inte är speciellt balanserad.

Klart att filmen innehåller en hel del repliker som får mig att famla efter skämskudden och det är klart att expeditionens enda kvinnliga deltagare har lite mer ”lediga” kläder än övriga manliga medlemmar. Klarar man av dessa små fadäser är Skull island  en rejäl monsterfilm som till och med lyckas med att vara lite småspännande och lyckas väl med det den företar sig nämligen att roa biobesökarna.

Regi: Jordan Vogt-Roberts

Betyg: 8/10