Glass (2019 USA)

Stackars M. Night Shyamalan, han fick en stor hit med Det 6:e sinnet och sedan har det sakta men säkert gått utför. Varje ny film var lite sämre än den föregående och han nådde botten med The Happening och stannade där. Senaste decenniet har han inte haft det så lätt när det rör filmens värld. Hånad, utskrattad och uträknad (det många verkar missa är att folk trots allt gått och sett hans filmer då alla filmer förutom Lady in the Water gjort en ganska så bra vinst) trodde man att hans dagar var räknade men så kom The Visit som mottogs ganska väl och Split blev än mer uppskattad speciellt då slutscenen länkade samman denna rulle med Unbreakable som kom för 19 år sedan. Frågan var nu om Shyamalan skulle infria förhoppningarna med filmen Glass som är en direkt fortsättning på Split.

För att till fullo uppskatta Glass bör man ha sett Unbreakable och Split. Klart att man kan se filmen utan att ha kollat in de tidigare filmerna men det blir en fylligare historia om man har dessa i ryggen. Efter händelserna i Split härjar The Beast på Philadelphias gator. David Dunn är honom på spåren när de båda infångas av polisen och hamnar på ett hem för mentalsjuka under ledning av en psykiatriker som specialiserat sig på folk som tror att de är superhjältar. På institutionen finns också en neddrogad Elijah Price (Mr. Glass) frågan är bara hur neddrogad han är och vad har egentligen psykiatrikern för agenda? Många frågor men alla svar ges innan filmens slut.

Klart jag hade stora förväntningar på denna rulle då jag gillar både Unbreakable och Split. Jag var också förberedd på att filmen inte skulle bli en CGI-fest a la´ MCU då  Shyamalan är en stillsam historieberättare. Hans filmer är ganska långsamma och han brukar inte använda sig av storslagna scener. Nu är det som så att jag är förtjust hans regi och det har nog varit den främsta anledningen till att jag troget sett nästan alla hans filmer på bio. Glass var inte en besvikelse och jag gillade de vägar historien tog men jag hade kanske väntat mig lite mer än vad jag fick. Det är inget wow-ögonblick i filmen och inte heller någon speciellt minnesvärd scen. Filmen lunkar på i två timmar och jag vare sig nöjd eller missnöjd. Jag kan känna att regissören skulle kunnat utnyttjat sin story bättre och att han är lite väl förtjust i att låta James McAvoy spela upp alla sina olika personligheter framför kameran. McAvoy torde ha haft sitt livs stund men som tittare kan jag tycka det blir lite tjatigt i längden, jag har redan sett detta i Split. Filmen duger vare sig mer eller mindre.

Regi:M. Night Shyamalan

Betyg: 6/10

Sofia var inte riktigt lika nöjd.

Annonser

A Good Day to Die Hard + G.I. Joe: Retaliation (2013 USA)

A_GOOD_DAY_TO_DIE__1663060aMed tanke på gårdagens film skulle man kunna säga ”att efter sol kommer regn”. När det rör sig om Die hard franschaisen är jag inte överdrivet förtjust (en underdrift) i de två första filmerna men jag gillade trean och fyran. Efter att ha sett  A Good Day to Die Hard kan jag konstatera att man kört än en franschaise i botten för det kan väl inte bli sämre än det här?

Då McClanes dotter fick screetime iom förra filmen ger man hans son Jack en chans att visa vad han går för. Jack står anklagad för ett mord i Ryssland. John åker dit för att ge sin son sitt stöd. McClane hinner knappt sätta sin fot på Rysk mark innan det börjar skjutas, sprängas hus och helikoptrar pulvriserar byggnader i cenrala Moskva. Ett Moskva som måste vara rena Mecka för brottslingar då inte en polis syns till under dessa bombastiska scener. Allt detta skjutande ackompanjeras av McClaine som filmen igenom vrålar att han är på semester, en intention han aldrig haft då han som sagt åkte till Ryssland för att bevittna sin sons rättegång.  Filmen avslutas med en magisk bilresa från Moskva till Tjernobyl, en nätt tur på ca 100 mil som tydligen klaras av på en halv dag.  Där och då somnade jag och det är betyg nog för den här skiten.

G_I_-Joe-Retaliation-2013-Telugu-Dubbed-Movie-Watch-Online Jag har även sett uppföljaren till G.I. Joe och kan kort konstatera att Willis numera låter kvantitet gå före kvalitet. Den här filmen består till största delen av män som vrålar militära klyschor så att ådrorna syns, tröttsamma slagsmål, handslag som innebär att man stirrar stint in i mottagerens ögon och spänner sina biceps i för trånga t-shirts, oinspirerade actionscener och en Willis som likt gubben i lådan dyker upp för att casha in sin check. Första filmen var en underhållande bagatell, den här gav mig bara huvudvärk. Även här nickade jag till mot slutet och börjar ana att min hjärna har en inbyggd failsafe och stänger av sig själv om jag får se för mycket skit på en gång.

Regi: John Moore + Jon M. Chu

Betyg: 1/10

The Expendables 2 (2012 USA)

Det här var åtminstone ett fall framåt om man jämför med föregångaren. Det märkliga med filmen är att trots alla skådisar, trots alla effekter och trots budgeten så känns The Expendables 2 billig och lite halvtafflig.

Några observationer jag gjorde under filmen: Schwarzenegger, Stallone och Van Damme ser inte kloka ut. Deras ansikten verkar kunna spricka vilken sekund som helst och de går konstant runt med ett förvridet utryck i sina ansikten.

Den som skrivit filmens dialog borde få smisk. Redan efter 10 minuter är jag trött på allt machopladder som kryddas med små lustigheter och skämt som faller platta till marken.

Jag inser också vilken otroligt kass skådis Dolph Lundgren är. Jag blir rädd så fort kameran fastnar på hans ansikte och jag sitter och tänker: ”Snälla! Inte en replik till det är mer än vad jag klarar av.”

Jag får även kväva ett högt skratt när man i ett hopplöst försök att skänka lite allvar och eftertänksamhet i filmen låter en i teamet (Bill The Kid) berätta sin bakgrund. Han tröttnade på kriget i Afganistan och tog avsked som soldat. Manusförfattaren verkade inte ha reflekterat över att Bill bytt yrke från soldat till legosoldat. Vad tror Bill att Stallone och hans vänner sysslar med?

Filmmusiken var en surrealistisk upplevelse då det lät som att orkestern konstant spelar falskt. Tondöv kompositör eller bör jag gå och kolla hörseln?

Det finns även andra små petisser i filmen som överanvändande av CGI-blod, övernaturliga förflyttningar och en märklig vetskap om var folk finns. Men jag tror det räcker med mina iaktagelser. The Expendables 2 är nog årets dyraste idioti men (och detta är viktigt) är man på rätt humör samt utför en snabblobotomi kort innan filmen är den troligtvis ganska underhållande. Jag skippade lobotomeringen därav min något ljumma entusiasm för filmen.

Regi:Simon West

Betyg: 4/10

Looper (2012 USA)

Den här filmen fångade mitt intresse då den behandlar tidresor, något som jag är omåttligt förtjust i. Att trion Willis, Blunt och Gordon-Levitt hade huvudrollerna gjorde inte saken sämre.

Joe arbetar som bödel åt ett framtida brottssyndikat. Personer som brottsyndikatet vill bli av med skickas bakåt i tiden där Joe väntar med en hagelbössa.. Ett ganska praktiskt sätt att bli av med besvärliga människor. Problem uppstår dock när Joe en dag finner att han ska avrätta sitt framtida jag. Berättelsen är avsevärt mer komplicerad än så men ovanstående får räcka som resume´ resten får ni själva se om ni känner er hågade.

Jag tyckte mig känna igen historien och visst hade jag läst om ett liknande upplägg i novellen Arbetet som publicerades i antologiserien Det hände imorgon. Nu är Looper en avsevärt mer komplicerad berättelse än novellen men jag undrar lite om inte Rian Johnson som både skrivit och regisserat filmen hämtat sin inspiration från den korta berättelsen. Hur som helst är Looper en film som sätter hjärnan i arbete för historien slingrar sig fram mellan tidsparadoxer, alternativa händelseförlopp och ovanliga och ganska vervärdiga sätt att döda en människa på.

Looper kan delas in i två akter: Filmens första halva som presenterar år 2044 och Joes arbete är filmens starkaste del. Upplägget är snyggt och jag blir spänd och förväntansfull på hur berättelsen kommer att utveckla sig.  I filmens andra halva där jag väntar mig att det ska bli riktigt spännande gör regissören det motsatta och Looper stannar nästan upp helt i sitt berättande. Den blir t.o.m lite småtrist. Iofs är det ganska skönt med en regissör som vågar ta lite andra vägar än vad man förväntar sig men här blir tyvärr inte resultatet speciellt lyckat. Filmens andra halva känns mest som en lång transportsträcka och väntan på finalen.

Jag blev något besviken men Looper är trots mina invändningar klart sevärd. Gordon-Levitt (i märklig sminkning men man vänjer sig) sköter sig bra men både Willis och Blunt är ganska lama i sina roller något som kanske kan bero på att de kommer in i berättelsens sega halvlek. Filmens stora överraskningen är Pierce Gagnon som spelar Blunts son. Fantastisk prestation av en riktigt obehaglig karaktär.

Action-Lunkan var med på filmen och var nog mer nöjd över filmen än vad jag var. Då han druckit champagne och ätit goda ostar tillsammans med fagra kvinnor kvällen innan var hans humör på topp, något som kan förklara hans positiva kynne. Själv hade jag tillbringat kvällen med att rätta prov. Olika falla ödets lotter.

Regi: Rian Johnson

Betyg: 6/10

Moonrise kingdom (2012 USA)

Tack vare min blogg så dyker det ibland upp trevliga saker i brevlådan (bla skivor från Henke). En dag låg det ett par fribiljetter till Moonrise kingdom. Någon vänlig själ på NonStop Entertaiment hade skickat dessa till mig. Uttrycket ”kasta pärlor för svin” har nog aldrig varit mer passade då jag avskyr regissören Wes Anderson. Min dotter som har en mer förfinad filmsmak än sin far tog däremot glatt emot biljetterna så det är hon som skriver dagens recension. Mao det blir mindre grinigt och mer välskrivet.

Filmitch

Efter Fantastic mr Fox sade min kära far att han aldrig mer skulle se en Wes Anderson film igen.

Efter Fantastic mr Fox sade jag att jag aldrig mer kommer missa en Wes Anderson film igen.

För några veckor sedan fick jag två fribiljetter till Moonrise Kingdom som min far gladeligen gav bort, så att han själv skulle få slippa ”Dockskåpseländet”. Inget man direkt klagar över, så jag och en god vän intog två bioplatser där enbart två till skulle se denna film.

Moonrise Kingdom utspelar sig på en ö sommaren 1965 där ett scoutläger tar plats. En föräldralös 12-årig scoutpojke och en jämngammal flicka rymmer ut i skogen , samtidigt som en storm beräknas slå till mot ön inom några få dagar. Ett sökande inleds efter barnen där räddningspatrullen består av scoutledaren Ward (Norton), som tar sin scoutledarroll på stort allvar, hans scoutpojkar, lokalpolisen Sharp (Willis) samt flickans föräldrar (Murray och McDormand)

Ni vet känslan när man beställer dyr restaurangmat och inser att maten inte alls var så god som man hade hoppats? Trots det intalar man sig själv att det här var ju… gott. Eller när man står i ett provrum, provar en tröja som passar men som ändå inte känns rätt. Trots det intalar man sig själv att den var fin, man köper den och låter den ligga längst in i garderoben i några år. Typ den känslan. Lite så känns den här filmen som.

Precis efter biobesöket så tyckte jag filmen var bra, lite smårolig. Några dagar efteråt så inser jag att jag helt enkelt försökt intala mig själv att det var bra det jag hade sett när fallet egentligen var något annat.

Filmen är otroligt, otroligt välgjord, detaljerad in i minsta detalj med färg, kläder, miljö, polerad som bara den. Varje scen är lite som ett eget konstverk. Det är vackert. Skådisarna är också klanderfria, särskilt Norton i sin scoutmundering och ungarna känns också ganska trovärdiga. Den är småtrevlig för stunden, mungiporna dras uppåt ett antal gånger men det blir inga direkta skratt.

Jag vill så gärna tycka om den och säga att den är jättebra och sevärd, precis som jag exemppelvis vill tycka om herr Burtons senaste alster (Sweeney Todd, Alice in Wonderland, Dark Shadows). Men det som skaver är att jag helt enkelt inte blev berörd för fem öre, det är det om både Anderson och Burton verkar lida av numera. Under ytan finns ingen direkt värme och jag engageras inte av karaktärerna. Jag skiter i dem helt enkelt, bryr mig inte om någon råkar dö eller vinna en miljon eller bli en bättre människa.

Det är lite just som ett dockhus och visst, dockhuseffekten var nog menad som vanligt men man vill ju gärna känns lite liv runt omkring. Det blir lite töligt i längden att stirra på samma tavla i 90 minuter.

Helt ok för stunden så det blir ändå ett godkänt i betyg just för ytan.

Die hard 4.0 ( 2007 USA )

Det är lika bra att jag på en gång erkänner att jag har svårt för de första två Die hard filmerna. Klyschorna duggar så tätt att i en jämförelse med Bruckheimers filmer skulle de senare i närmaste kunna kallas för subtila. Det jag absolut inte står ut med är Bruce Willis som talar för sig själv filmerna igenom. Hade de två första filmerna i serien varit stumfilmer hade de nog kunnat varit riktigt bra för det är inget fel på actionscenerna. Tilläggas bör att när jag påstår detta så stirrar min fru på mig med tom blick skakar på huvudet och anser att jag är en kultursnobb! Moi!?  Jag hyser en viss misstanke att jag är ganska ensam i världen om min åsikt, det må vara hänt men i Die hard 4.0 tar det faktiskt hela 40 minuter innan Willis börjar kackla för sig själv och det är enda gången i filmen! Jag slipper t.om att höra ”think McClane think” . Det räcker för att jag ska tycka att filmen är den bästa i serien.

Mc Clane tar sig här an en dataterrorist som lyckas med konststycket att i stort sett stänga av hela östra USA. Inget större fel på actionscenerna men jag kan förstå att de som gillat de tidigare filmerna blev en aning besvikna. Die hard 4.0 påminner mer om en Bondfilm i upplägg när det gäller utförande och val av skurk. Tidigare filmer har utspelat sig mer eller mindre på ett ganska begränsat utrymme men här far och flyger Mc Clane över hela östra USA. Actionscenerna är mer storslagena med en final som definitivt hör hemma i en Bondfilm då Willis jagas av ett stridsflygplan på en förvånansvärt tom motorväg. Filmens skurk som gestaltas av Timothy Olyphant är inte lika kariskmatisk som Alan Rickman. Olyphant gör inget dåligt jobb men han känns inte riktigt rätt i rollen. Likt föregångaren Die hard 3 dras McClane med en sidekick som spelas av Justin Long. Hans främsta uppgift i filmen är att lotsa hjälten vidare när datorer ställer till hinder samt att oja sig över allt våld. Att Kevin Smith dyker upp i en liten roll som paranoid datahackare uppskattade jag  och överhuvudtaget är filmen ganska underhållande.

Regi: Len Wiseman

Betyg: 7/10

RED ( 2010 USA )

Frank Moses ( Willis ) är en pensionerad f.d CIA agent som har ett urtrist liv. En fördriver sin tid med att tala med sin handläggare som spelas av, i filmsammananhang allför sällan sedd, Mary-Louise Parker. Av olika anledningar som jag inte går in på här beslutar sig CIA att röja Frank och hans forna kollegor ur vägen och man tar även med handläggaren på dödslistan för att vara på den säkra sidan. Det visar sig att Frank inte är så lätt att ta livet av trots att han gått i pension.

 

Red är baserad på en serietidning som jag INTE har läst för en gångs skull vilket kan kännas skönt då man kan få se filmen med ett utan att ha  orginalet i tankarna. Jag tror nog att detta är en film som många kommer att gilla, den är laddad med action, bra skådisar och en STOR portion ”hejsan-svejsan” humor. Faktist så mycket av den sistnämnda varan att jag väntar mig nästan att Janne ”Loffe” Carlsson ska dyka upp när som helst i en cameo.

Red blir i min smak alldeles för larvig. De fjantiga inslagen får dominera över spänningen och jag sitter mest och funderar på vilken fantastiskt bra actionthriller detta hade kunnat bli om produktionen valt en annan väg. Filmen lyckas med att underhålla och finner nog säkerligen sin publik,  gnölgubbar som jag gör nog bäst i att titta på något annat.

Regi: Robert Schwentke

Betyg: 5/10

The Expendables ( 2010 USA )

En grupp legosoldater hyrs för att störta en diktator, så mycket mer behövs nog inte sägas om handlingen. Jag hade hoppats att fiffi och addepladde hade fel när de sågade filmen. Jag ville verkligen att den skulle vara bra och har väntat på den sedan jag läst de första notiserna. En film med: Rouke, Stallone, Li, Statham, Willis och Lundgren kan väl inte bli misslyckad? Visst kan den det, speciellt om man har ett uselt manus samt använder sig av en kamera och klippning som skulle ge Jonas Åkerlund huvudvärk. Stunderna är många då jag undrar vad som händer på duken då kameramannen verkar vara full, det zoomas in och ut till förbannelse och klipps och byts vinklar och allt är till slut en salig röra, jag ger upp.

Stallones ansikte är värt några rader. När hans nuna dyker upp på filmduken skriker jag nästan högt, karln ser helt bisarr ut, botox, ansiktslyft vet inte vad han gjort men det ser för djävligt ut. I början av filmen tänker jag mer på Stallones ansikte än filmen, tragiskt men sant. The Expendables blev tyvärr årets besvikelse. Troligtvis blev man så upphetsad att man lyckats samla detta ”sköna” gäng pensionärer i en och samma film att man glömde bort själva skapadet.

Regi: Sylvester Stallone

Skådespelare: Jet Lee, Sylvester Stallone

Betyg: 3/10

Surrogates (2009)

surrogates_photo_6

I en inte allför avlägsen framtid har människan ersatts av s.k surrogates.  Människor ligger hemma och styr robotar som lever deras liv, en värld där ingen kommer till skada och mord och våld i stort sett har upphört är resultatet.  När någon börjar  döda surrogates samt människorna som styr dem kopplas polisen Tom Greer till fallet och han tvingas att lämna sin lägenhet för första gången på flera år.

Det var en ganska intressant och tankeväckande film i dessa dagar då alltfler lever sina liv genom nätet (WoW, facebook, div bloggar etc). Det var ett roligt grepp att i stort sett alla surrogates var en idealiserad bild av sina mänskliga motsvarigheter. Det har nog gått åt mycket smink (Willis surrogate ser helt bisarr ut) när man ”piffat upp” skådespelarna. Det är en sf/actionfilm men jag hade nog gärna sett lite mer eftertänksamhet och djup i berättelsen t.ex kunde man ha  utvecklat Greers förhållande med sin fru, de lever i samma lägenhet men träffas aldrig fysiskt utan bara genom sina surrogates. Det är en helt ok film som hade potential att bli riktigt bra om anslaget varit lite annorlunda.

Regi: Jonathan Mostow

Skådespelare: Bruce Willis, Rosamund Pike m.fl

Betyg. 4/10