Delvier us from evil (2014 USA)

deliver_us_from_evilVilken gemensam nämnare kan en hustrumisshandel, ett bisarrt självmord och en kvinna som kastar sitt barn till lejonen på Bronx zoo ha? Polisen Ralph Sarchie anar ett samband men vill inte acceptera sanningen att det är övernaturliga makter som ligger bakom. Det blir den hunkiga prästen Mendoza som försöker övertyga Ralph att så är fallet.

Med Bruckheimer som producent kan man inte vänta sig något finlir av djupare slag. Om man tar filmen för vad den är, en skräckis vars mål är att få folk att hoppa till i biofåtöljerna är filmen helt ok. Jag skulle tro att filmen säkerligen fyller sin funktion till den den målgruppen. Själv blir jag som vanligt trött på alla dessa onödiga djup-scares som man strösslar med under speltiden. Det blir bara larvigt efter en stund och jag hoppar mer till av att det gör ont i öronen av det höga skärande ljudet som ackompanjerar skrämselmomenten än av att det de facto är rysligt. Jämfört med de försynta handklappningarna i The Conjuring är Delever us from evil rena amatörernas afton. Efter halvdana skådespelarinsatser (dock ingen skugga på Bana), äckeleffekter, en icke abort (tror jag) samt en frälsning av huvudpersonen har Bruckheimer levererat det han förväntas göra: popcornskräck. Filmen duger och ser man inte ohälsosamt mycket skräckfilm är man nog mer än nöjd men personligen gillar jag den aktuella Oculus bättre som levererar fler rysningar men inte lika högljudda. Se den istället.

Fiffi och Movies -noir har också sett filmen.

Regi: Scott Derrickson

Betyg: 4/10

2 X Bruckheimer

 Att se en film producerad av Bruckheimer är som att besöka Mc Donalds: Man tycker det smakar ok men innerst inne vet man att trots all reklam och fina bilder på saftiga hamburgare är det ganska sunkigt. Det går inte heller att skilja maten åt för allt smakar ungerfär likadant med en viss variation.

När man ser: Armageddon, Transformers, ngn Caribbian eller som i detta fallet Prince of Persia och The Sorcerer’s Apprentice är det lite som att se samma film men med lite olika variationer. Vem som är regissör spelar faktiskt inte så stor roll då filmerna görs efter Bruckheimer mallen: Snygg tjej, lite osäker hjälte alt. hjälte som är lite oborstad, en comic-relief karaktär som gärna får vara lite halvcrazy, gärna lite konstlat allvar mixat med en del femöres filosoferande och sedan kör man järnet. Ofta har man lyckats kontraktera ett antal kända namn och ansikten i små och stora roller och filmerna är välproducerade.Det är ganska ofta underhållande och lättsmält och det är inget fel i det men resultatet blir oftast själlöst och i längden lite småtrist.

I Prince of Persia har vi den lite oborstade prins Dastan ( Jake Gyllenhaal ) som jagar en magisk dolk. Han hoppar och studsar genom historien, som är baserad på ett dataspel, tillsammans med prinsessan Tamina ( Gemma Anderton ) som i filmen har en otroligt jobbig röst ( helium ? ). Trots ihärdiga försök att få filmen att verka spännande blir resultatet lika beigt som ökensanden.

The sorcerer’s apprentice handlar om trollkarlen Balthazar ( Nicholas Cage i peruk ) som ska träna upp en ung kille ( Jay Baruchel med jobbigt gnällig målbrottsröst, tillgjord ? ) för att bekämpa den onda trollkvinnan Morgana le Fay. Filmen är laddad med effekter men magin uteblir. Det känns mer som att man visar vilka visuella stordåd som kan göras på vita duken idag.

Tråkigt blir det aldrig men trots alla effekter blir båda filmerna ganska ihåliga och tomma, lätta att se och lätta att glömma.

Betyg båda filmerna: 4/10