The Party (2017 Storbr)

Klart det ska firas när Janet har fått en viktig post i  partiet. Hon bjuder in sina närmaste bekanta till en liten fest. Ett par minuter in i filmen inser jag som tittare att det kommer bli allt annat än ett lyckat party. Giftiga kommentarer, en pistol på drift, otrohet och uppbrott är vad som hamnar på dagordningen istället för en trevlig stund i vänners lag. Folk är mer eller mindre halvhysteriska och den ende som verkar bevara lugnet är tysken Gottfried. som mest glider runt och tar emot sin frus giftiga kommentarer med jämnmod. I slutändan anar jag att det varit bättre om Janet firat sin utnämning med en kopp te.

The Party är en film i det lilla formatet. Filmen utspelar sig i Janets hus och man rör sig gnabbades mellan rummen. Pinsamheter läggs på hög vilket när det sker på film ger mig en lätt ångest samtidigt som jag har väldigt roligt åt rollfigurernas tillkortakommanden.  Det finns inga roligare gräl än de mellan akademiker eller kulturpersonligheter då bråken många gånger handlar om petitesser som blåses upp till ofantliga proportioner vilket gör att alla inblandade får ett löjets skimmer över sig. Nu är det iofs allvarliga ting man bråkar om på Janets party än t.ex rikligt användande av läppglans men det blir underhållande att se hur alla gör sitt bästa för att hålla masken, något man inte lyckas speciellt bra med.

Skådisarna är top notch från Kristin Scott Thomas som spelar värdinnan till Bruno Ganz som spelar den hunsade Gottfried. The Party är en kort film (71 minuter) i svartvitt  regisserad med säker hand av  Sally Potter och en av de bästa filmerna 2017 – tycker jag.

Regi: Sally Potter

Betyg: 8/10

En iskall jävel (2014 Norge)

b8d91ssStellan Skarsgård spelar snöröjaren Nils Dickman. Han trivs med sitt liv i ett litet norsk samhälle men så slår tragedin till en dag. Hans son hittas död på en tågperrong och dödsorsaken är en överdos. Polisen avskriver det hela som en trist händelse men Nils får upp ett spår och begriper att hans son blivit mördad av en maffiaorganisation. Nils bestämmer sig för att hämnas sin sons död och börjar beta av maffiafamiljens medlemmar en efter en.

Det låter som en klassisk hämndfilm och till en början verkar det också vara det men snart ändras filmens konturer och till något som påminner ganska mycket om bröderna Coen. Persongalleriet är lite skevt och de flesta av filmens karaktärer verkar vara lite småknepiga. Filmen präglas också av en viss torr humor samt en hel del roliga detaljer. Roligast är maffiabossens hem som verkar vara svindyrt om man kollar inredningen men möbler, tavlor är så smaklösa att det svider i mina ögon.

Det kan vara ett problem när filmer som på ytan verkar seriösa och allvarliga tar en mer komiska riktning. Risken är stor att det blir tramsigt och man inte tar något på allvar. Regissören Hans Petter Moland parerar detta bra och Kraftidioten, som filmen heter på norska,  slår aldrig över och blir larvig. En roande norsk kriminalare med en mycket hög bodycount.

Regi: Hans Petter Moland

Betyg: 8/10

Citizen Kane vs. Himmel över Berlin

2012 riste det till lite i bloggvärden. Sofia dissade den älskade Himmel över Berlin men hyllade klassikern Citizen Kane. Fiffi däremot gjorde precis tvärtom. Nu hade jag inte sett någon av de två filmerna men blev med ens intresserad. Hur kunde det komma sig att de två bloggarna tyckte så olika om två filmer som hyllats och dränkts med lovord ? Naturligtvis blev jag tvungen att undersöka för att se vilken film som var den bästa. Mina förhoppningar var att bägge filmerna skulle visa sig vara bra och jag skulle få det bästa av två världar. Tanken att jag skulle få det värsta av två världar slog mig aldrig.

Citizen Kane, 1941 USA, regi Orson Wells

MPW-49417I femtio år höll Citizen Kane topplatsen när kritiker och filmfolk röstade om vilken film som var världens bästa. Nyligen hamnade den på andra plats efter att ha ha förlorat förstaplatsen till Hitchcocks Vertigo. Då en film innehar titeln som ”världens bästa” i så många år gör att man väntar sig något extraordinärt – något som kan ligga filmupplevelsen i fatet. Tidningskungen Charles Foster Kane har avlidit och hans sista ord var Rosebud. En reporter sätts på uppdraget att försöka klura ut vad Rosebud betyder. Under filmens gång berättas Kanes liv och vi får vi följa hans väg mot makten och fallet från densamma.

Citizen Kane uppfyller säkerligen de krav som man kan ställa på en klassiker. Filmen är vida känd och  ses ständigt av nya generationer. Citizen Kane har säkerligen påverkat filmskapandet och synen på att göra film. Men om någonting kallas för en klassiker byter det även att det automatiskt då är bra? Enligt min gamle gymnasielärare var svaret ja, men då var han också en stofil. Jag kan inte för mitt liv begripa hur den här filmen kan kallas en av världens bästa. Historien är ganska ordinär, Wells är en halvdan skådis och berättelsen är helt och utan både nerv och dramatik. Det värsta är att jag är ointresserad av Kanes liv och leverne, hans livsöde berör mig inte det minsta. Filmen är stel, ointressant och trist. Något gott finns det dock att säga: Citizen Kane har en del snygga scener där ljus och mörker samspelar. Filmen har även en del läckra kameraåkningar. Men världens bästa film? Aldrig i livet. Möjligtvis världens mest överskattade film.

Himmel över Berlin, 1987 Tyskland, regi Wim Wenders

derhimmelueberberlinJag vill minnas att den här filmen tokhyllades när den kom. Wenders var mannen för dagen. Filmen var poetisk och vacker och till på köpet var regissören Wenders också kompis med coola rockstjärnor som Bono och Nick Cave. ”Every dog has his day” som amerikanerna säger.

Himmel över Berlin handlar om ängeln Damiel som efter att ha vakat över människorna under eoner slutligen börjar tröttna på sitt uppdrag. Damiel kan bara observera människor och höra deras tankar. Som ständig observatör kan han aldrig uppleva livet. När han blir kär i cirkusartisten Marion beslutar sig Damion för att bli människa.

Ordet pretentiöst har nog aldrig passat bättre för fy faen vilken uppsvälld soppa. Jag begriper vart regissören vill komma redan efter en halvtimme men tydligen är Wenders så förtjust i att visa Berlin i svart/vita bilder ackompanjerat av floskelfilosofi att han sträcker ut på plågan en timme till. Att se Himmel över Berlin är som att köra en traktor genom tio mil av granskog, sakta rör man sig mot målet men resan är enahanda och bedövande tråkig. Om Wenders åtminstone hade begåvat människorna med lite intressanta tankar men oh nej. För att vi verkligen ska förstå vilken trist tillvaro ängeln Damiel har översköljs vi av meningslöst mummel. Bruno Ganz som spelar ängeln glider runt i en svart rock och lyssnar på folk ointressanta tankar i ca 100 minuter. Sedan blir han en människa och sedan är det slut efter att Wenders har skohornat in Nick Cave and the Bad seeds i filmen. Jag har inga problem med långsamma filmer men de får för guds skull inte vara tråkiga. Jag misstänker att det var en himla massa folk 1987 som egentligen avskydde filmen och svor tyst i biomörkret att de inte löst en biljett till Snuten i Hollywood II. Jag ska i rättvisans namn avsluta med att säga något gott om Himmel över Berlin. Jag gillar storyn men avskyr utförandet.

Ja vad blir då slutomdömet? Wells har kameraåkningar och Wenders sitter på en intressant historia som han slarvar bort. Det var plågsamt att se dessa tradiga och överambitiösa filmer men Citizen Kane vinner knappt på att den var lite kortare och inte lika pretentiös som Himmel över Berlin.

Wells 3/10

Wenders 2/10

Unknown ( 2011 USA m.fl )

Dr. Harris är i Berlin för en viktig konferens tillsammans med sin fru. Precis när han ska checka in på hotellet upptäcker att han tappat sin portfölj på flygplatsen. Harris åker kvickt tillbaka men hamnar i en bilolycka. När han vaknar upp på sjukhuset efter ett par dagar finner han att någon övertagit hans identitet och liv, inte ens Harris fru vill kännas vid honom. Har doktorn förlorat förståndet eller smider någon sinistra planer bakom kulisserna till den stora konferensen?

Unknown är en standard thriller som man sett många gånger förut. Filmen påminner lite om Bournetriologin både i utförande och handling. Minnesförluster, nödvändigheten av att pussla ihop händelser och skeenden, dubbelspel och lite halvsunkiga miljöer ja allt är med t.om en rafflande biljakt med en förvånansvärt hållbar bil som sett sina bättre dagar redan innan jakten startat. Trots alla likheter behöver det inte betyda att Unknown är dålig. Trots alla välbekanta element lyckas regissören Jaume Collet-Serra (Orphan) väva ihop en ganska engagerande historia som jag dras in i. Jag blir nyfiken hur det hela ska lösa sig och det tar åtminstone för mig över halva filmen innan jag räknar ut hur det hela hänger samman. Filmen har en hel hop bra skådisar som klarar av thrillertemat galant; Neeson, Januari Jones, Bruno Ganz och Aidian Quinn m.fl. Kanske inte årets film men god underhållning i knappt två timmar.

Regi: Jaume Collet-Serra

betyg 7/10