All the way (2016 USA)

All_The_WayAll the way handlar om tölpen Lyndon B Johnsson som tog över presidentskapet i USA efter mordet på Kennedy 1963. Filmen tar bara upp en kort tid av presidentens ämbetstid, från det att han svurits in till valet 1964. En stor del av filmen läggs på LBJ:s arbete med att baxa igenom  medborgarrättslagarna han ”ärvt” av Kennedy. Detta var lättare sagt än då gjort då Demokraterna hade sitt starkaste stöd i södern och där var den vita befolkningen inte speciellt pigga på förändring. Det demokratiska partiet riskerar att splittras i frågan och till på köpet så brottas även presidenten med konflikten i Vietnam samtidigt som valet närmar sig.

Det är allmänt känt att LBJ inte var en karl att leka med. Han var bufflig, svor, notoriskt otrogen, kolerisk, kanske tom manodepressiv, och sist men inte minst visade han snoppen för ofrivilliga åskådare i både tid och otid. Tyvärr visar inte filmen upp alla dessa intressanta sidor av presidenten utan ger en aningens mer timid bild av denna obehagliga människa.

Det är många kända ansikten i filmen. Bryan Cranston spelar LBJ och är otroligt porträttlik i både utseende, tal och rörelsemönster. Intrycket av överspel är dock närvarande filmen igenom. Det blir lätt det då man ska gestalta en människa som kanske är lite annorlunda i tal och beteende. Jag  tänker t.ex på Meryl Streep som Julia Child i filmen Julie & Julia, ibland kan man vara för porträttlik och det blir parodiskt i stället. Andra skådisar som dyker upp är Bradley Whitford  i en mycket märklig sminkning som den sympatiske vicepresidenten Hubert Humphrey och Anthony Mackie som Martin Luther King.  Det blir många vita män (och en svart) i kostymer som pratar i nästan två timmar men trots detta blir filmen aldrig tråkig. Filmen blir aldrig vare sig spännande eller engagerande utan är mer som en lättsam historielektion.

Regi: Jay Roach

Betyg: 5/10

Godzilla (2014 USA)

Godzilla_(2014)_posterPå hemväg efter filmen funderar jag över hur det kommer sig att jag inte blir mer upphetsad över en film som innehåller monster som fightas, explosioner, raserade städer och en och annan snygg scen. Filmen Godzilla börjar bra. I förtexterna körs det gamla journalfilmer från femtiotalet och man börjar ana att det rör sig om någon form av konspiration. Berättelsen hoppar sedan fram till 1999 där det sker en olycka på ett kärnkraftverk i Japan  för att sedan ta ett sista skutt framåt i tiden till 2014. Ford Brody är nyss hemkommen från Afghanistan(?) när han får ett telefonsamtal som rör hans far. Pappan har blivit arresterad då han försökt smita in på området för kärnkraftsolyckan 1999. Sonen får packa sin väskor igen, lämna fru och barn för att hämta hem sin far. Hemresan blir dock inte så enkel då pappan är övertygad om att man mörkar vad som egentligen hände den där ödesdigra dagen 1999. Det står snart klart att det är en konspiration av globala mått som involverar både monster och atombomber.

Godzilla har ett helt ok manus om man nu accepterar lite logiska kullerbyttor och monster på hundra meter samt att Godzillas medverkan var lite vag, han/hon spelar konstigt nog andrafiolen i filmen. Den första halvtimmen är bra men sedan tappar filmen fart trots en hel del maffiga scener som är bra för stunden. Om jag skulle jämföra Godzilla med Jurassic park är det en sak som skiljer de två filmerna åt. I den sistnämnda filmen bryr jag mig om människorna blir dinosauriemat eller inte. När det rör Godzilla kan ödlan käka upp hela skådespelarensemblen om den så vill och jag skulle inte ens höja på ögonbrynen. Troligtvis skulle denna handling vara till filmens fördel då man av någon oklar anledning har valt att skänka filmens huvudroller till Aaron Taylor-Johnson och Elizabeth Olsen Jag har stött på gråsuggor i mina rabatter med större personlighet Till på köpet har paret man ska tänkas bry sig om begåvats med ett barn som ger ett svagbegåvat intryck (absolut en kandidat för ödlemat om jag fick bestämma). Man har trots allt en hel den bra skådisar i filmen tex Bryan Cranston och Juliette Binoche men de ges ingen chans att få glänsa då allt ljus faller på det trista paret. Så det enkla svaret på den inledande frågan blir: Det spelar ingen roll hur mycket pengar och datorkraft man pumpar in i en film om de mänskliga karaktärerna inte lyckas väcka några känslor hos tittaren. Filmen är en besvikelse men en välgjord sådan och gillar man slagskepp och helikoptrar blir man nog glad för de har mer speltid än filmens monster.

Regi: Gareth Edwards

Betyg: 5/10