När Pladd skrev om Any given Sunday blev jag sugen att se om filmen då jag inte sett Oliver Stones drama om amerikansk fotboll sedan premiären. Jag ville minnas att jag tyckte filmen var helt ok men håller den för en omtitt tolv år senare?
Any given Sunday handlar om det fiktiva fotbollslaget Miami sharks. Laget håller på att slitas sönder av olika konflikter: Quarterbacken Rooney ( Dennis Quaid ) är skadad får se sig undanskuffad av nykomlingen Beamen ( jamie Fox), Beamen låter den plötsliga framgången stiga honom åt huvudet och han lyckas med konststycket att bli ovän med hela laget. Det två doktorerna Mandrake ( James Woods ) och Powers (Mattew Modine ) bråkar med varandra och tränaren D’Amato ( Al Pacino ) bråkar med den som har oturen att vara i hans blickfång. Som grädde på moset funderar lagets ägare Pagniacci ( Cameron Diaz ) på att sälja laget, hon bråkar förresten med både Miamis borgmästare och tränaren. Likt ett vått täcke över alla konflikter ligger suget efter pengar , bonusar, reklamkontrakt ja allt som kan omvandlas till pengar är motorn som driver sporten och de flesta konflikterna.
Det var länge sedan jag såg en sådan grälsjuk film men tvärtemot vad man kan tro är Any given Sunday underhållande. Grälen och bråken fungerar som små explosioner som driver filmen framåt, knappt har ett bråk slutat innan nästa tar vid och driver storyn framåt. Lägg sedan till duktigt kamerajobb av Stone, speciellt i matcherna där han lyckas väl med att förmedla tacklingar, skador och hetsen i spelet. Det är nästan som att man befinner sig själv mitt i matchen bland dessa kolosser som stormar fram över planen likt tokiga noshörningar. En hel hög med bra skådisar gör även sitt för att höja filmen, t.om Pacino är uthärdlig i filmen. Jag kan faktiskt sträcka mig så långt att hävda att han gör ett bra arbete. Avslutningsvis har Stone fått in bra musik speciellt under matcherna, Fat boy slim och Human League passar ypperligt att lyssna på när stora män tacklar varandra sönder och samman i jakten på en boll och stora dollarbonusar.
Någon kanske undrar om det inte var något som var dåligt i filmen. I rollen som Tjuritch söker jag naturligtvis med ljus och lykta efter något som irriterar mig och den som söker han skola finna: Filmen är aningen för lång jag börjar kolla på klockan efter en stund och tycker att historien börjar bli lite småseg. Oliver Stones bildspråk är som oftast överdrivet. Jag får intrycket av att han desperat försöker visa oss tittare hur smarta associationer han kan göra mellan ord och bild. Ibland fungerar Stones bildspråk men stundtals blir det faktiskt pinsamt dåligt. Trots dessa små invändningar blir betyget högt.
Betyg 8/10
Regi: Oliver Stone