Any given Sunday ( 1999 USA )

När Pladd skrev om Any given Sunday blev jag sugen att se om filmen då jag inte sett Oliver Stones drama om amerikansk fotboll sedan premiären. Jag ville minnas att jag tyckte filmen var helt ok men håller den för en omtitt tolv år senare?

Any given Sunday handlar om det fiktiva fotbollslaget Miami sharks. Laget håller på att slitas sönder av olika konflikter: Quarterbacken Rooney ( Dennis Quaid ) är skadad får se sig undanskuffad av nykomlingen Beamen ( jamie Fox), Beamen låter den plötsliga framgången stiga honom åt huvudet och han lyckas med konststycket att bli ovän med hela laget. Det två doktorerna Mandrake ( James Woods ) och Powers (Mattew Modine ) bråkar med varandra och tränaren D’Amato ( Al Pacino ) bråkar med den som har oturen att vara i hans blickfång. Som grädde på moset funderar lagets ägare Pagniacci ( Cameron Diaz ) på att sälja laget,  hon bråkar förresten med både Miamis borgmästare och tränaren. Likt ett vått täcke över alla konflikter ligger suget efter pengar , bonusar, reklamkontrakt ja allt som kan omvandlas till pengar är motorn som driver sporten och de flesta konflikterna.

Det var länge sedan jag såg en sådan grälsjuk film men tvärtemot vad man kan tro är Any given Sunday underhållande. Grälen och bråken fungerar som små explosioner som driver filmen framåt, knappt har ett bråk slutat innan nästa tar vid och driver storyn framåt. Lägg sedan till duktigt kamerajobb av Stone, speciellt i matcherna där han lyckas väl med att förmedla tacklingar, skador och hetsen i spelet.  Det är nästan som att man befinner sig själv mitt i matchen bland dessa kolosser som stormar fram över planen likt tokiga noshörningar. En hel hög med bra skådisar gör även sitt för att höja filmen, t.om Pacino är uthärdlig i filmen. Jag kan faktiskt sträcka mig så långt att hävda att han gör ett bra arbete. Avslutningsvis har Stone fått in bra musik speciellt under matcherna, Fat boy slim och Human League  passar ypperligt att lyssna på när stora män tacklar varandra sönder och samman i jakten på en boll och stora dollarbonusar.

Någon kanske undrar om det inte var något som var dåligt i filmen. I rollen som Tjuritch söker jag naturligtvis med ljus och lykta efter något som irriterar mig och den som söker han skola finna: Filmen är aningen för lång jag börjar kolla på klockan efter en stund och tycker att historien börjar bli lite småseg. Oliver Stones  bildspråk är som oftast överdrivet. Jag får intrycket av att han  desperat försöker  visa oss tittare hur smarta associationer han kan göra mellan ord och bild. Ibland fungerar Stones bildspråk men stundtals blir det faktiskt pinsamt dåligt. Trots dessa små invändningar blir betyget högt.

Betyg 8/10

Regi: Oliver Stone

Very bad things ( 1998 USA )

Kyle och Laura ska gifta sig. Kyles vän fastighetsmäklaren Robert Boyd arrangerar en svensexa i Las Vegas. Killarna festar hårt så hårt att aftonen slutar med två lik. Som ”tur” är visar det sig att fastighetsmäklaren är en psykopat som inte backar för omoraliska handlingar. Med en viss övertalning skaffar det skärrade sällskapet undan liken och nu gäller det bara att alla håller käften. Lättare sagt än gjort. Robert backar dock inte för att tysta den som inte kan hålla truten.

Det här är en s.k svart komedi som jag fann väldigt rolig när jag såg den på bio. Vid en omtittning tolv år senare känns den inte lika fräsch. Främst att jag upplever den som pratig ( trots alla lik ) och inte minst väldigt SKRIKIG. De gapas och skriks filmen igenom. I och för sig är det väl inte helt orealististiskt när man är stressad och folk dör till höger och vänster men det blir jobbigt att höra i längden.

Däremot är castingen i det närmaste perfekt. Slater är  klippt och skuren i rollen som den slemmige Boyd och Diaz är mycket underhållande som den blivande bruden vars drömbröllop ska bli av till varje pris. I övriga roller har vi b.la Jon Favreau och Leland Orser som som är ganska roliga i rollerna som mycket stressade män i en ohållbar situation. Tidens tand har nött ned Very bad things men det är fortfarande en helt ok film.

Regi: Peter Berg

Betyg: 5/10

Knight and Day ( 2010 )

Enligt SF skulle Knight and Day vara sommarens datefilm tala om misslyckade dater. Trots att det bara var en vecka sedan jag såg filmen kan jag inte för mitt liv komma på vad själva plotten gick ut på. Det jag vet är att Cruise är någon sorts hemlig agent och en mycket energisk sådan, tänk Duracellkanin. Cruise jagas av andra agenter och av misstag blir Diaz inblandad i det hela. Varför de jagar Cruise och hur Diaz blev inblandad i soppan kommer jag inte ihåg. Ålder eller intesägande manus det vete fan.

Tanken är att Knight and Day ska vara en sådan där lite småcrazy och mysig film vilket den misslyckas med av flera orsaker. DuracellCruise är bara allmänt jobbig och Diaz verkar vantrivas men det hade även jag gjort i Cruises speedade sällskap. Personkemin mellan de två huvudrollsinnehavarna är noll de verkar båda vara mycket obekväma i varandras sällskap och trots biljakter och lite munhuggande känns filmen konstlad och håglös.

Regi: James Mangold

Betyg: 3/10

The Box (2009 usa)

Ett par får ett ett obehagligt erbjudande av en mystisk man: Väljer de att trycka på en knapp som sitter på en låda kommer en människa att dö men samtidigt erhåller paret 1 miljon $.

Ett mycket spännande upplägg av regissören bakom mästerverket ”Donnie Darko”. Tyvärr är det bara upplägget som är bra, utförandet är en osannolik soppa. Berättelsen slingrar sig fram och är både oengangerande och tråkig jag sitter mest och väntar på att den ska ta slut men har en liten förväntan att regissören ska överraska mig med någon vändning i historien som kan få mig engagerad men tyvärr…..

Regi: Richard Kelly

Skådespelare: Cameron Diaz, James Marsden

Betyg: 2/10