Valerian and the city of a thousand planets (2017 Frankrike)

När rymdagenterna (i serien rymdtidsagenter) Valerian och Laurelline anländer till den gigantiska rymdstationen Point Central Alpha kidnappas deras befälhavare och agenterna måste nu hitta honom i virrvarret på Alpha där tusentals olika civilisationer samsas.

Det finns ett gigantiskt problem med filmen Valerian and the city of a thousand planets nämligen att jag läst serien. Serien Valerian (Linda & Valentin på svenska) publicerades mellan 1967 – 2007 och är i sina bästa stunder en fantasifull Sf-serie som är både väl tecknad med bra berättelser som kommenterar vår samtid. I sina sämsta stunder är den hafsigt tecknad och fruktansvärt tramsig. Personligen anser jag att serien gott kunde ha slutat i topp med albumet Bortom ökända gränser (1988).  Valerian and the city of a thousand planets är baserat på albumet Ambassadören som försvann och är visuellt en trogen tolkning av detta.

Då det är Luc Besson som regisserat tar han naturligtvis fasta på det tramsiga i serien vilket iofs inte är så konstigt då regissören verkar ha utrustats med en humor och ett känsloliv som motsvarar en hormonstinn 14-åring. Det han lyckas med är filmens första fem helt suveräna minuter samt att bringa ordning i originalets något halvflummiga historia (åtminstone upplösningen) och serverar en istället rakare handling som jag faktiskt föredrar framför albumet.  Det visuella har jag inget större problem med även om det ofta känns både plastigt och artificiellt. Det jag har STORA problem med är huvudpersonerna.

Redan efter fem minuter är jag evinnerligt trött på tjafset mellan Laureline och Valerian och de fortsätter tjafsa filmen ut (nästan). Valerian framställs som något av en player  som bara är ute efter att få kvinnor i säng. I serien är han en något bortkommen byråkrat som är aningens klantig både socialt och i handling men samtidigt duglig när det verkligen gäller. Linda är i filmen mest irriterad och grinig medan hon i serien är en tjej med skinn på näsan och glimten i ögat. Varför Besson valde att skriva om karaktärerna är en gåta men han kanske tilltalas av tjafsande huvudpersoner vad vet jag? Jag tror att även om jag inte läst serien och inte haft några förutfattade referensramar hade jag ganska så säkert funnit huvudpersonernas kacklande jobbigt Detta tillsammans med det något plastiga ytan gör att filmen tappar en hel del vilket är synd då jag såg fram emot en filmatisering av denna Sf-serie men Besson var kanske inte rätta personen och man hade kunnat valt ett bättre album till grund för filmen. Valerian and the city of a thousand planets duger men inte så mycket mer, klart är att det finns bättre filmer att lägga tiden på.

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Annonser

Suicide squad (2016 USA)

Suicide_Squad_PosterSuicide squad är den tredje filmen från Warner i deras reboot på DC: s superhjälteuniversum. Superman var helt ok, vårens Batman v Superman drogs med en hel del problem men här lyckas man delvis med att vända skutan på rätt köl.

Filmen startar direkt efter händelserna i  Batman v Superman. USA:s regering bestämmer sig för att sätta ihop en en grupp av individer med extraordinära förmågor för att möta eventuella hot från s.k metamänniskor. För att kunna kontrollera sin grupp väljer man s.k superskurkar och injicerar de med en bomb som smäller av om de inte sköter sig. Lagom till man startat upp projektet löper en superskurk amok i en stad och de motvilliga medlemmarna i Suicide squad kastas direkt in i hetluften.

Efter att ha hört allt negativt om filmen var mina förväntningar låga vilket kanske är en anledning till att jag fann Suicide squad vara helt ok. Jag har inte läst speciellt mycket av serien som ligger till grund för filmen men kände till de flesta karaktärerna. Till skillnad mot Marvel som har en tendens att downsiza sin superskurkar (Mandarin och Baron Zemo) ändrar man inte alltför mycket på sina grundkoncept i DC filmerna viket iofs är bra men kan leda till problem om man använder för farliga skurkar (kommer till det snart). Skådisarna och deras rollfigurer funkar relativt bra även om Will Smith känns lite felcastad i rollen som Deadshot. Det finns inte en chans i världen att han övertygar som världens farligaste lönnmördare.

Problemen med filmen är den något halvtaskiga dialogen och jag känner av och till att orden inte riktigt ligger rätt i munnen hos filmens rollfigurer, inte ens Harley Quinn som blivit något av en favorit klarar sig undan med sina iofs tacksamma one-liners som annonseras i god tid innan de fälls. Det andra problemet är denna förkärlek hos Warner och dess manusförfattare att dra på för stora växlar alldeles för tidigt om nu tanken är att man ska göra flera filmer. Redan i sitt första uppdrag möter gruppen ett hot som kan förinta världen vilket även sker i de tidigare Warner filmerna (Superman – General Zod och Batman v Superman – Doomsday) så jag undrar lite försynt vad de ska trolla fram för att öka insatserna i nästa film?  Finalen är även den lite trist med den sedvanliga cgi-festen med byggnader som rasar till höger och vänster.Det börjar kännas lite uttjatat nu, jag tycker mig nu ha sett raserade byggnader och virvlande moln ur alla vinklar och vrår.

Trots mina invändningar ser jag gärna en uppföljare för jag hade en ganska trevlig stund  även om filmen kanske var en kvart för lång – som så oftast är fallet med dagens filmer.

Regi: David Ayer

Betyg: 6/10

Paper towns (2015 USA)

Paper-Towns-TMNSMina intryck av dagens film kan sammanfattas i fyra punkter.

1 Jag har möjligtvis blivit för gammal för att se ungdomsfilmer. Jag kan inte för mitt liv bli engagerad i denna historia som rör killen Quentin som är hopplöst(?) förälskad i granntjejen Margo och beslutar sig för att söka upp henne när hon försvunnit spårlöst en dag.

2 Troligen är jag en stofil utan förståelse för ungdomars problem då jag anser att filmens huvudpersoner bara är tramsiga när de söker sin identitet. Margo vantrivs i sitt förortsliv och Quentin känner sig inbunden. Jag kan förstå problematiken men jag ställer mig helt kallsinnig inför dessa individers vedermödor.  Bit i det sura äpplet som i ärlighetens namn inte är speciellt surt, de har utbildning, tak över huvudet, snygga kläder och överlag ett liv som 99% av mänskligheten åtminstone skulle offra ett finger för att få ta del av.

3 En anledning till min kallsinnighet kan vara skådisen Cara Delevingne som spelar Margo. Hon har minst sagt markerade ögonbryn. Precis som i fallen med Chis Pines hiskliga ögonbryn och Robert Redfords tänder ser jag bara denna del av kroppen. Min blick dras ofrivilligt mot Margos buskiga bågar som förmörkar hennes skådespelarinsats.

4 Jag inser att jag gillar när filmer avslutas med att folk dansar. Wes (rys) Andersons Rushmore, Luhrmans Strictly ballroom och denna slutar alla med folk som dansar. Jag blir lite glad helt enkelt, oavsett vad jag tycker om själva filmen. Mer dans i filmer och gärna i slowmotion.

Så mycket mer finns inte att säga om Paper towns. et är en film för ungdomar och inte för en man som inte längre har åldern inne. Hade jag varit femton hade nog mitt betyg varit högre eller så kanske filmen är lite halvdan – jag har i ärlighetens namn lite svårt att avgöra då jag för ögonblicket verkar tappat bort min ungdomskulturella kompass.

Regi: Jake Schreier

Betyg:4/10