The Great Gatsby (2013 USA)

The-Great-Gatsby-posterEn halvtimme in i filmen så började mitt finger söka sig mot stoppknappen på dvd-spelaren. Mitt misstag var att jag inte hade psykiskt förberett mig för regissören Baz Luhrmanns lite speciella registil. Alla inblandade verkar gå på amfetamin, det är vilda klipp, färger ur hela paletten och filmen känns överlag ganska så skrikig mao buisness as usual när det gäller den gode Luhrmann. Jag har sett hans tidigare filmer och gillat dessa, förutom Australia där går min gräns, så jag bet ihop och fick trots allt en trevlig filmstund.

The Great Gatsby är baserad på den klassiska romanen med samma namn av författaren F. Scott Fitzgerald. Den har filmatiserats tidigare men jag har vare sig läst boken eller sett någon tidigare filmversion. Berättelsen utspelar sig på det glada 20 talet eller the roaring twenties som tidsperioden kallas i USA. Huvudpersonen Nick flyttar till NYC för att ta del av farten i detta uppsluppna decennium. Han hyr en litet hus på Long island i närheten av sin kusin som gift sig rikt med den f.d polospelaren Tom. Nicks hus ligger granne med den mystiske Jay Gatsbys ägor. Denne Gatsby är en doldis som ingen verkar ha träffat, däremot håller han överdådiga fester i sitt hus varje helg utan att själv närvara. Så en dag får Nick en inbjudan till en av Gatsbys fester, något som sätter i gång en kedja av händelser som slutar i elände för många av de inblandade.

Orkar man bara med tempot och Luhrmanns något naivistiska stil funkar filmen bra. Det är storslagna scener, snyggt foto, bra musik samt skådisar som agerar som att de var med i en fars i Falkenberg. En knepig kombination men det funkar åtminstone för mig kanske därför att Luhrmann verkar vägra att göra några kompromisser i sitt skapande. Det är så här han vill göra film och för det bör han respekteras. Vidare är jag svag för hans lite överdrivna tro på kärleken som en ostoppbar kraft som kan både förgöra och bygga upp, ett tema som återfinns i alla hans filmer. Om sedan Gatsby är en obehaglig stalker eller en romantiker är väl upp till var och en att tolka men kärleken har hur som helst huvudrollen i denna film. Till syvende och sist blev det en ganska angenäm filmupplevelse i sommarnatten, inte en av regissörens bästa filmer men den sticker ut lite jämfört med många andra filmer. Min bror som är mer kulturellt bevandrad än jag och har läst boken säger att filmen följer handlingen relativt väl. Han rekommenderade boken.

Regi: Baz Luhrmann

Betyg: 6/10

Annonser

Drive (2011 USA)

Vart jag mig än vänder har den här filmen av danske regissören Nicolas Winding Refn mer eller mindre tokhyllats. Att jag hade förväntningarna i topp när jag skulle se filmen om stuntmannen som extraknäcker som bilförare åt bankrånare är ingen överdrift. Att filmen inte sedan infriade dessa förväntningar lär kanske inte förvåna någon, det händer tyvärr allt som oftast när man halvt om halvt tror sig komma att se en toppenfilm.

Det finns mycket som är bra med Drive.  Skådisarna med Gosling i täten supportad av bla Carey Mulligan, Albert Brooks och Ron Perlman är bra. Storyn är helt ok och Drive är en riktigt snygg film speciellt i kombination med Cliff Martinez fantastiska soundtrack.

Vad är då mitt problem med filmen? Jag kan helt enkelt inte engagera mig i rollfigurerna. Tanken är kanske att deras käslokalla agerande ska spegla en hård värld där det gäller att äta eller ätas. Drive är en snygg och cool film men på något sätt känns den bara som en yta; välpolerad men för känslokall. Filmen är absolut inte dålig och är trots sin ganska enkla historia orginell men det fattas något för att jag ska bli exhalterad. Någon gång kommer jag nog att se om filmen, kan hända att den då engagerar mig mer då jag sänkt mina förväntningar.

Regi:: Nicolas Winding Refn

betyg: 6/10

Never let me go ( 2010 Storbr/USA)

Nu hade både Fiffi och Fripp hyllat den här filmen så jag hade ganska höga förväntningar på den här historien från förra året. Berättelsen startar under sjuttiotalet men det är en alternativ värld vi får stifta bekantskap med. Den skiljer sig inte speciellt mycket från den värld vi är vana vid förutom att man gjort stora framsteg inom läkarvetenskapen och kan bota de flesta sjukdomar. Never let me go handlar om de tre barnen: Ruth, Cathy och Tommy. De bor på en internatskola som vid en första anblick verkar vara som andra internatskolor men ju mer vi får se av barnens vardag desto mer främmande verkar miljön vara. Det är inga stora saker bara små detaljer som att ungarna är livrädda att vandra utanför skolans område och att rektorns tal till eleverna på morgonsamlingen är aningens märkliga. Jag ska inte avslöja mer om den här sf/kärleks/feelbadfilmen.

Never let me go är baserad på en bok av Kazuo Ishiguro, samme författare som skrivit Återstoden av dagen. Trots helt olika handlingar finns det likheter mellan filmerna (jag har inte läst någon av böckerna). Båda handlar om olycklig kärlek som bottnar i obeslutsamhet och tvekan och båda berättelserna är långsamma men för den skull inte tråkiga, snarare tvärtom. Skådisarna i Never let me go kanske inte håller samma klass som Thompson och Hopkins men duon Carey Mulligan och Andrew Garfield gör två minnesvärda porträtt av ungdomar som är naiva och oskuldsfulla. Kiera Knightley har den tredje bärande rollen men hon gör vare sig till eller från däremot är hon bra på att se glåmig ut så det var nog en anledning till att hon fick rollen som Ruth.

Musiken är sorgsen, stillsam och kompletterar det vackra fotot. Ja hela filmen är vemodig och man blir kanske inte direkt munter av att se den här berättelsen men inget går upp emot en film som vrider till hjärtat rejält och jag tror t.o.m att jag var aningens fuktig i ögonen vid eftertexterna, men den kan i och för sig ha varit inbillning. Genom hela filmen gör Carey Mulligan en voiceover vilket jag ibland kan ha svårt för men här sitter orden perfekt och kompletterar berättelsen. Jag finner det svårare att skriva om fantastiskt bra filmer än fantastiskt usla filmer men Never let me go ÄR en fantastiskt bra film. Vänta er bara inte några glada skratt eller högt tempo.

Regi:Mark Romanek

Betyg:10/10

An Education (2009 storbrit)

Sextonåriga Jenny har ett mål i livet nämligen att komma i på Oxford, allt detta ställs på ända när hon möter playboyen David. Trots att han nästan är dubbelt så gammal blir Jenny förförd av hans livsstil med nattklubbar, hundkapplöpningar och konstaktioner.När David sedan friar är Jenny beredd att släppa allt men det kommer visa sig att det finns ett litet problem.

En oscarsnominerad moralkaka förlagd i London under tidigt 60-tal. Vanligtvis skyr jag filmer av detta slag som pesten men ”An education” är riktigt bra. Filmen har utmärkta skådespelare: Saarsgard (David), Alfred Molina är magnifik i rollen som Jennys pappa t.om Emma Thompson är med på ett hörn som bitchig och antisemitisk rektor. Allra bäst är nog Carey Mulligan som spelar Jenny (Public Enemies, Brothers) ett riktigt fynd som vi nog får se än mer av. Filmen känns objektiv i sitt berättande och försöker inte (åtminstone uppenbart) köra ned värderingar i halsen på tittaren vilket känns befriande. I händerna på en amerikansk regissör hade detta kunnat bli en riktig soppa nu är det faktiskt en danska som gjort denna lilla pärla.

Regi: Lone Scherfig

Skådespelare: Peter Saarsgard, Carey Mulligan

Betyg: 8/10