Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008 USA)

Den fjärde filmen om Indiana Jones utspelar sig på 50-talet och filmens McGuffin är en kristalldödskalle som ryssarna vill åt. Äventyret tar Jones till Sydamerika där han återser sin gamla kärlek från den första filmen Marion. Hans medhjälpare i detta äventyr är ynglingen Mutt som spelas av Shia LaBeouf.

Det var inte många rätt herrarna Spielberg och Lucas prickade in denna gång. Ford känns alldeles för gammal i rollen som Dr Jones – han funkar helt enkelt inte. Storyn skriven av Lucas känns avig och har inget flyt i berättelsen. Spielberg har t.om påpekat att han inte var förtjust i storyn men tydligen har de två dealen att Lucas skriver och Spielberg regisserar. Filmen bär överlag på en känsla av att ingen av de inblandade är speciellt intresserade av produktionen. Det verkar mest vara ett nödvändigt ont. Håglös är det ord jag tänker på om jag skulle beskriva den känsla filmen ger.

Nu kanske jag är lite orättvis då jag jämför filmen med tidigare rullar i serien där Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull har svårt att hävda sig ( tom eländet Temple of doom är bättre som film). Om detta hade varit första/enda filmen hade jag nog gillat den bättre men den faller som sagt i jämförelse med de övriga äventyren. En femte del är på G och jag är minst sagt skeptisk men klart att jag kommer se filmen och hålla tummarna.

Regi: Steven Spielberg

Betyg: 4/10

Funderingar kring The Lord of the rings ( 2001 -2003 Nya Zeeland USA )

The Lord of the rings av Peter Jackson är ett imponerande filmprojekt det kan nog alla vara överrens om. Om det är en bra film kan det däremot råda delade meningar om. När jag såg om rubbet (ca 10 timmar) för fjärde eller femte gången började jag fundera en hel del på hantverket. Jag lade märke till en del detaljer som gör att jag blir tveksam till Jacksons kvaliteter som regissör. Jag varnar för spoilers redan här men jag antar att de flesta människor som läser filmbloggar har sett filmen f.ö en anledning till att jag inte ger någon resume av handlingen.

När Jackson filmatiserade Tolkiens saga om Midgård valde han likt författaren dela upp berättelsen i tre delar. Filmprojektet är gigantiskt och Jackson lyckas verkligen att levandegöra Midgård och dess myller av olika folkslag, gigantiska städer, monster och palats. Han har även nyttjat landskapet i Nya Zeeland väl. Landskapsbilderna i filmen är vidunderliga. Jackson har inte tagit några genvägar när det gäller detaljer, bakgrunder, kläder, rustningar ja allt är skildrat in i minsta detalj. Jag minns när jag såg den första filmen. Världen och varelserna som mötte mig gjorde att jag satt och fick gnugga mig i ögonen. Det var en omtumlande upplevelse och den första filmen i serien är också den bästa. En anledning till att filmen fungerar så bra är att Jackson förvaltar tempot i filmen väl. Trots en speltid på över tre timmar blir det aldrig tråkigt. Hela tiden händer det något nytt och karaktärerna känns intressanta. Dialogen flyter också på bra.

I andra delen, The Two towers, börjar dock Jacksons oförmåga som regissör att visa sig. Fortfarande är det hisnande bilder på ett fantastiskt landskap. Stridsscenerna är otroligt bra och slaget vid Helms klyfta är en höjdpunkt i hela filmserien. Gollum är otroligt välgjord, det är svårt att tänka på honom som delvis dataanimerad.

Jackson får däremot ganska snart problem med historien. Tempot faller kvick och stundtals händer det egentligen ingenting. Minuterna tickar iväg och folk pladdrar och värst pladdrar den talträngde kung Theoden. Även om orcher håller på att slå in slottets port passar han på att bränna av ett tal för den som vill lyssna. Jag vet inte varför men när mer mänskliga karaktärer tar plats i berättelsen blir dialogen plötsligt stel och högtravande. Jag ligger och pustar och stånkar i soffan av alla pekorala formuleringar som pressas fram. Aragons och Arwens kärlekshistoria står och stampar och Jackson verkar inte tro att tittarna förstår problematiken så han förklarar den för säkerhets skull två gånger. Jag upplever det som att Jackson får svårt att hantera den komplexa berättelsen och han blir överpedagogisk i sitt berättande. Känslan av att Jackson har svårt att hantera relationerna mellan karaktärerna och vill istället syssla med spännande monster, modeller och action stärks än mer i den sista delen av sagan.

I seriens final är det nya fältslag, spökarmeer, en jättespindel och annat smått och gott. Klättringen uppför trappan till honmonstrets håla är mycket bra likaså staden Minas Tirith och den halvgalne rikshovmästaren Denethor, ypperligt spelad av John Noble. Scenen där han skickar ut sin son Faramir på ett självmordsuppdrag är troligen en av de bästa scenerna i hela filmserien.  Men likt The Two towers får vi dras med ständiga återblickar samt får Arwens öde skildrat tre gånger. Vidare spoilerar den  talträngde Theoden  alla chanser till ett överrumplingsanfall vid fältslaget på Pellenors slätter då han måste hålla, ja just det – ett tal. När det inte är fart och fläkt i rutan är filmen ofta seg och tråkig trots att detta ska vara den storslagna finalen. Än en gång övertygas jag över Jacksons oförmåga att hantera mänskliga relationer. Det finns konfliker och relationer och de skildras men på ett sådant sätt att det känns påklistrat och gjort av någon som försöker gissa sig till hur människor interagerar men inte förstår sig på det. Kanske kan man skylla på att det varit fyra författare till dialogen, jag vet inte men illa är det. Att Elijah Wood gått med samma ansiktsuttryck sedan slutet av första filmen lämar jag därhän. Han ser ut som en Frodo men agera kan han inte.

Slutet är  för långdraget men jag anar att Jackson hade svårt att släppa sitt projekt. Det känns som att han klamrar sig fast vid historien in i det längsta och vill inte riktigt låta berättelsen sluta.

De två sista filmerna är inte speciellt bra i jämförelse med den första delen. Kan hända att jag blivit mätt på alla storslagna scener och är lite bortskämd. Men Jacksons svårighet att få till ett bra berättartempo samt den stundtals usla dialogen gör att de två sista filmerna blir något man inte trodde – ganska tråkiga eller för att citera min kompis Lunkan som torrt konstaterade: ”De hade material till två filmer, men drog ut det till tre”.

Comborecension: Hanna ( 2011 USA )

Då Marcus ansåg att hans barn var för vilda för att lämnas över till en stackars barnvakt blev det min dotter som följde med på filmen Hanna som Fiffi tipsade om. Min dotter skriver i kursivt.

Jag insåg försent att det inte var helt gratis att gå på bio med min far, som precis innan filmen drar igång säger: ”Du inser väl att du m å s t e göra en comborecension med mig nu?” och avfyrar ett Joker-leende a lá Jack Nicholson Så nu sitter man här och försöker skriva på något som känns som en skoluppgift från högstadiet…

Ute i den finska vildmarken lever Hanna tillsammans med sin far. Det är inget vanligt par, det visar sig ganska snart att pappan tränar sin dotter till att bli en fullfjädrad mördare med ett speciellt mål i sikte; CIA agenten Marissa. Varför Hanna har detta uppdraget avslöjas under filmens gång när hon släpps ut i världen och jagas av lönnmördare och agenter.

Att man som far skickar ut sin 16-åriga dotter för att lönnmörda en annan person är väl allt annat än friskt. Fin kärleksförklaring liksom att låta dottern göra skitjobbet.

Saoirse Ronan som jag tidigare sett i pekoralen Flickan från ovan är en riktigt bra skådis som jag hoppas få se mer av. Filmen blir inte sämre av att Cate Blanchett spelar berättelsens skurk med en känslokylan och elegans som få kan slå. Eric Bana i rollen som Hannas pappa är aningen färglös men det kan kanske vara svårt att göra avtryck i en film när man har två bra skådespelerskor som Saoirse och Cate som motspelare.

Precis som i ”Flickan från ovan” så är Saoirse Ronan riktigt, riktigt bra i denna film. Skillnaden är väl att ”Hanna” är några ljusår bättre än Peter Jacksons filmverk som han lyckades med att totalkvadda. Cates rollkaraktär är perfektionen personifierad in till minsta tand, bokstavligt talat, vilket ger isande obehag och frånvaro av medmänsklighet. Tänk Tilda Swintons roll i Narnia: Häxan och Lejonet” så förstår ni kanske vad jag menar.
Cate och Saoirse lyfter verkligen filmen medan de andra är ganska så svaga, inte lika starka. Cates högra hand (spelad av Tom Hollander) verkar vara ett kärleksbarn till Elle Driver från Kill Bill (han visslar en hel del som sin ”mor”) och Alex från Clockwork Orange, är mer komisk än skräckinjagande. Pappa muttrade något om likheten mellan denne blonderade karaktär och en överviktig Peter Stormare, kan ligga något i det.

Jag får intrycket av att regissören Joe Wright vill göra en seriös och allvarsam actionberättelse. Hanna pendlar mellan bra actionscener som ackompanjeras av Chemical brothers ( vilket hjälper till att höja pulsen ) och mer stillsammare berättande där Hanna försöker komma underfund med vem hon är. Ibland kan tempoväxlingar av det här slaget bli effektfulla men i filmen Hannas fall segar berättelsen till riktigt ordentligt i filmens mittpatri när Hanna slår följe med en hippiefamilj. Jag sitter i biofåtöljen och väntar på att filmen ska ta fart igen så detta berättartekniska grepp fungerar inte på mig den här gången.

Hippiefamiljen känns som ett inslag för att visa kontrasten mellan oss vanliga människor och den fördomsfria Hanna som växt upp i en timmerstuga i skogen, vars enda källa från omvärlden är sin far och en ordbok som bl.a förklarar vad musik är. Hon har fått lära sig att överleva men inte att verkligen leva. Därför är det kanske inte så konstigt att man slår ned en kille som försöker kyssa en under ett romantiskt tillfälle eller att man serverar hippiefamiljen flådd kanin som frukost på en campingplats, eller att man helt enkelt inte bryr sig ett jävla skit om yta då man aldrig blivit påverkad av det.
Hanna hör till samma skara som Uma Thurman i Kill Bill 1&2, Lisbeth Salander, Sigourney Weaver i Alien, Pippi Långstrump Hit-Girl i Kick Ass och fler starka tjej/kvinnokaraktärer.

Bra skådisar, musik, story och action uppväger dock filmens sega mittenparti och filmen landar på lite mer än godkänt.
Det mesta är bra såsom story, skådisar och framförallt foto. Chemical Brothers är väl inget jag hoppar högt över (sönderspelat av pappa under otaliga bilresor) men det är alltid kul när större artister blandar sig i större projekt.
Det jag saknar för ett högre betyg är hjärta i det hela. Allt är så känslokallt, jag blir inte tillräckligt engagerad i vad som händer så just nu landar betyget på godkänt.

Regi: Joe Wright

Filmitch betyg: 7/10
Dotters betyg 6/10

Robin Hood (2010 usa)

När den engelske kungen Richard Lejonhjärta dör i Frankrike blir det av en händelse soldaten Robin Longstride och hans kompanjoner som fraktar kungens krona tillbaka till England. Då fransmännen vet att den nye kungen, Prins John, inte är speciellt kompetent skickas dubbelspionen Lord Godfrey till England för försöka starta ett inbördeskrig. Mitt i röran står Robin som ofrivillgt dragits in i det politiska maktspelet.

Ridley Scotts senaste epos rör berättelsen om Robin Hoods tillkomst. Det avhandlas sista kvarten av filmen annars är det en medeltida äventyrsfilm som egentligen inte har speciellt mycket med Robin Hood att göra. Förväntar man sig denna Robin Hood lär man bli grymt besviken. 2010 års version av Robin Hood spelas av Russell Crowe vilket är en man av helt annan kaliber.

Istället för att tala om Robin Hood och hans muntra män borde man tala om Robin Hood och hans buttra män för speciellt rolig var inte den här filmen, en besvikelse trots en kader kända skådespelare som är förvånandsvärt färglösa. En annan sak som retar mig är att Ridley Scott förvandlas till rockvideoregissör  så fort det blir action. Resutatet av detta med snabba klipp och skakig kamera gör att man vet att folk slåss men inte så mycket mer, konst eller besparing av stuntkoreograf det vete fan men bra är det i alla fall inte.

Regi: Ridley Scott

Skådespelare: Russell Crowe, Cate Blanchett

Betyg: 4/10

The Curious case of Benjamin Button (2008)

curious-case-of-benjamin-button1-b1918 föds det en pojke, barnet är 80 år gammalt och man tror att det snart skall dö. Det visar sig snart att pojken som får namnet Benjamin åldras baklänges, ju äldre han blir desto yngre blir han. När han är ca 70 år gammal (10 mentalt) träffar han flickan Daisy och deras (stundtals) gemensamma livsöde är vad filmen handlar om.

Bra skådisar (Cate Blanchett, Brad Pitt)  bra regissör ( David Fincher), stor budget, intressant story samt fantastiskt foto. Med alla dessa resurser har man mot alla odds lyckats skapa en enastående tråkig film. Hade jag sett denna film på bio där det kan vara problematiskt att fylla på kaffe mellan varven hade jag somnat in under den första timmen. Filmen är nästan tre timmar lång. Jag har ingenting emot långsamma filmer men här känns det som att man stirrar på en ständig ström av vackra vykortsbilder. Berättelsen om Benjamin Button står helt enkelt still, halva speltiden hade räckt. Det som räddar filmen från ett bottenbetyg är just det vackra fotot, den fantasieggande handlingen samt mannen som blev träffad av blixten 7 gånger, han kunde gärna filmen ha handlat om istället!

Regi: David Fincher

Skådespelare: Cate Blanchett, Brad Pitt, Tilda Swinton m.fl

Betyg: 4/10