The New pope (2020 Italien)

Jag skrev kort om The Young pope här. The New pope startar några månader efter förra säsongens final. Vatikanen och kardinalerna ledda av stadssekreteraren Vioello börjar blir oroliga. Pius XIII ligger i koma och verkar inte vakna upp. Kardinalerna beslutar sig då för att välja en ny påve. Detta inbjuder till maktstrider och valet till ny påve blir långt ifrån lyckat. Efter en och annan tur blir det än ett val till ny påve. och lotten faller på engelsmannen Sir John Brannox att sätta mitran på sitt huvud. John Paul III som han heter som påve har en helt annan framtoning än sin företrädare men han bär naturligtvis på en hemlighet. När Pius XIII vaknar upp ur sin koma blir det riktigt problematiskt.

Åh vad jag gillar denna serie. Skådisarna är top-notch, scenografin majestätiskt, musiken fantastisk och var och varannan scen är vacker som en tavla. Jude Law repriserar sin roll som den karismatiske påven Pius XIII, John Malkovich spelar hans efterträdare och de båda är mycket bra i sina roller. Min favorit är dock den på ytan milde stadssekreteraren Vioello som ständigt smider intriger och planer. Det är inte många kvinnor med i denna serie då katolska kyrkan är ett gubbvälde men Cécile de France får åtminstone ta lite plats i rollen som Vatikanens  marknadsansvarige.

Man skulle tro att en serie om Vatikanen skulle vara allvarstyngd och visst finns där filosofiska monologer, sorg, elände och maktens utnyttjande av människor. Berättartempot är lågt men det blir för den skull aldrig tråkigt. Trots detta är det en dråplig serie och jag för många tillfällen att skrocka till. Det är en bisarr situation med en himla massa gubbar i konstiga kläder som gör allt i sin makt att integrera, snika till sig pengar samtidigt som man försöker framställa sig som fromma.

Regissören och tillika manusförfattaren Paolo Sorrentino har satt sin personliga prägel på hela serien som dras med en absurd känsla. Det är en hel del märkliga scener i vart och ett av avsnitten, dansande präster m.m. Då vi har med Sorrentino att göra är allt naturligtvis oerhört vackert filmat.

Serien slutar lite oklart precis som The Young pope gjorde men regissören har utlovat en sista säsong. Något jag ser fram emot.

Regi: Paolo Sorrentino

Betyg: 9/10

Switchblade romance/Haute tension (2003 Frankrike)

De börjar ju så trevligt med de två vännerna Marie och Alexia som lyssnar på Sarà perché ti amo när de kör till den senares föräldrahem. Tanken är att de ska tillbringa veckoslutet med att plugga och ta det lugnt. De planerna får skrinläggas då en man bryter sig in i huset, slaktar hela familjen förutom Alexia som han kidnappar. Förövaren missar dock att familjen har en gäst över helgen och Marie gör nu sitt bästa för att befria sin väninna.

Jag sticker inte under stol med att detta är en av mina favoritskräckisar. Vad jag minns hade jag inte sett någon fransk skräckis innan och trodde att filmen skulle vara lite av en standard slasher. Både jag och min bror såg filmen ungefär samtidigt och vi var båda smått i chock efteråt då vi tidigare inte sett något liknande. Regissören Alexandre Aja bryter mot en hel del skräckfilmsregler redan i början vilket gjorde att jag blev lätt förvirrad och kände att jag inte längre visste vad jag skulle förvänta mig. Missförstå mig inte jag älskar skräckisar men 99 av 100 filmer kan man räkna ut ungefär hur det kommer att gå en kvart in i filmen. Det var en obehaglig känsla att sitta i tv-soffan och inse att man var helt ute på osäker mark. Nu har jag sett om filmen ett par gånger sedan den där första titten och även om den där känslan av osäkerhet inte finns kvar är det fortfarande en riktigt rafflande film som man bör ge en chans om man gillar skräck av det blodigare slaget.

Ett par saker är värda att notera. Det är märkligt att ”författaren” Dean Koontz inte stämt Aja och co då filmen till stora delar är en karbonkopia (naturligtvis avsevärt bättre då Koontz hör till det sämsta man kan läsa i genren) av hans roman Intensty. Enligt IMBD avstod författaren då det bara är den första halvan av boken som kopierades – filmen tar lite andra vägar. Det andra är slutet som delar de som sett filmen i två läger. En del tycker att det är rena gojan andra (jag) finner det lite finurligt men visst får man tänja på ramarna en hel del för att få logiken att gå ihop. Gillar man skräckisar och inte är alltför känslig för slafs och blod bör man ta sig en titt.

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 9/10