Game of Thrones S.01 – S.08

Puh! Det tog ungefär en månads tid men nu har jag i alla fall sett om hela serien Game of Thrones. Inlägget som sådant är några tankar och funderingar om serien. Har man inte sett den lär man bli spoilad och jag skulle tro att inlägget som sådant kanske inte ger så värst mycket om man inte sett Game of thrones.

Egentligen var det tre frågor jag funderade på när jag började min omtitt. Skulle serien hålla? Vilka för och nackdelar finns det att kolla igenom en serie av detta slag i ett sträck? Var verkligen de två sista säsongerna så usla?

Första frågan är lätt att besvara. Serien håller men när jag såg den i ett sträck reagerade jag på att speciellt de två första säsongerna var löjligt fullproppade med sex och utdraget våld. Det förstnämnda gränsar i sina stunder till komik. Det verkar inte spela någon större roll vad som sker men tro på fan om man inte gör allt för att klämma in ett par bröst både här och där. Våldet drar man också ut på, kameran stannar gärna kvar ett par extra sekunder för att visa tittarna att detta är HBO och här kan minsann hugade amerikaner gotta sig i sex i våld utan att det censureras. Jag begriper att det är ett försäljningsargument men sättet som varan säljs in på är oskickligt och helt utan fingertoppskänsla.

Fördelen med att se serien i ett sträck är att det är lättare att hålla koll på alla personer och intriger och man behöver inte vänta ett år på en fortsättning där åtminstone jag då satt och funderade på vem som var vem. Det är verkligen ett myller av händelser och personer att hålla reda på. I starten av säsong fem befann man sig på 12 olika platser med olika handlingar, personer och intriger och sidospår. Nackdelen är att man märker att serien ibland går i stå och vissa sidointriger hade kunnat kortats eller skippats helt speciellt då flera av dessa faktiskt mynnar ut i ingenting på det stora hela.

Många klagade på den sjunde säsongen att folk förflyttade sig i makalös fart kors och tvärs över kontinenten. Det stämmer men å andra sidan ökade serien i tempo vilket var tacknämligt då en hel del av huvudpersonerna inte gjort speciellt mycket under ett par säsonger. Mitt stora problem jag hade med s07 var att Danerys inte tog chansen och brände ned Röda borgen. Manusförfattarna lyckades aldrig ge för mig övertygade skäl varför hon inte snabbt och kvickt gjorde processen kort med Cersei. Överlag när det rör seriens krigföring och taktik känner jag att jag troligen hade varit en härförare av rang i Westeros för jag ha sällan skådat så många korkade militära beslut som i denna serie.

Har var det då med den så hatade säsong 8? Den var faktiskt sämre än vad jag mindes. Trots att den bara ar sex avsnitt känns den både seg och håglös. Seg därför tre av de sex avsnitten används till att alla inblandade ska tala med varandra och få några sista ord sinsemellan innan det hela är slut. Håglös därför när det tar fart är det ganska slarvigt skrivet och man verkar nästan bara vilja bli av med serien. Kanske hade de inblandade tröttnat? Till säsongens försvar bör man påpeka att GoT är en serie som bygger upp nästintill orimliga förväntningar på finalen så det var redan från början ett närapå omöjligt uppdrag men det hade kunnat gjorts bättre.

Vad blir då mitt slutomdöme efter denna omtitt? Klart att serien håller trots att den dras med vissa problem. Överlag har man fått tag på bra skådisar och de flesta rollfigurer är intressanta. Dialogen är stundtals mästerlig och serien är fullproppad med wow och wtf scener. Vidare är miljöer och musik mycket bra och troligen har man gjort en av världshistoriens snyggaste förtexter. Dessa spolade jag inte förbi någon gång och då snackar vi 73 avsnitt.

HBO är på gång med en ny serie som då handlar om Targaryens styre. Jag har läst boken och följer man denna lär det bli rafflande underhållning. Naturligtvis är författaren Martin sin vana trogen och har inte skrivit klart den boken heller.

Betyg: 8/10

Godzilla: King of monsters (2019 USA)

Många och stora monster, en handling som har ett lika stort djup som en vattenpöl och inte så mycket mer. Detta sammanfattar min åsikt om senaste filmen om Godzilla. Den här gången är det några ekoterrorister som väcker upp en himla massa monster runt om i världen. Monstren gör vad de brukar göra i filmer av detta slag nämligen att  göra slarvsylta av infrastrukturen. Turligt nog står Godzilla på mänskligheten sida och tar upp kampen.

Byggnader rasar, folk skriker och jag bryr mig inte ett dyft om mänsklighetens överlevnad. Skillnaden mot Skull island som kom häromåret är markant. Där brydde jag mig om människorna i filmen och hur det skulle gå för samtliga inblandade. Monster stora som skyskrapor kräver lite mer finlir än bara raserade städer för att bli spännande. Har man sett ett hus kollapsa har man sett alla. Det känns hemskt att säga men Godzillafilmen från 1998 är fortfarande den bästa vilket säger ganska mycket om kvalitén på 2000 talets rullar om jätteödlan. Tillägger att jag inte sett några japanska filmer om den radioaktiva ödlan i vuxen ålder. De kanske är bättre?

Regi: Michael Dougherty

Betyg: 3/10

The Imitation game (2014 Storbr)

imitation_gameThe Imitation game är en s.k based on a true story (BOATS) film, en genre som vuxit explosionsartat under senare år. Numera verkar var och varanan film handla om någon man eller kvinna i historien. Filmbolagens förtjusning är ganska begriplig då man egentligen har storyn klar och bara behöver putsa till den lite så den passar bättre dramaturgiskt. Det är ingen favoritgenre hos mig men filmerna slinker ned lätt och är oftast ganska oförargliga skapelser.

The Imitation game handlar om den brittiska matematikerna och kodknäckaren Alan Turing. Han verkade under andra världskriget och om man ska tro filmen (vilket man aldrig ska göra när det rör sig om BOATS) lyckades han i stort sett på egen hand bygga en föregångare till datorn som knäckte tyskarnas kodmaskin Enigma, f.ö ett ämne man aldrig verkar tröttna på i filmens värld (undrar när filmen om vaktmästarna på Bletchley park kommer?). Turing passar utmärkt för en film av detta slag då han troligen hade någon form av bokstavskombination så man kan ge honom en gäng sköna one-liners under filmens gång för att lätta upp stämningen. Vidare var han även homosexuell detta under en tid då det var förbjudet vilket gör att personen bär på ett socialt stigma som väcker ett medkännande hos biopubliken. Cheferna på filmbolaget måste ha jublat när de fick Turings livshistoria i knäet.

Filmen funkar så klart vilket de flesta filmer inom denna genre gör. Man har kastat in ett gäng karaktärsskådisar som sköter sig bra, miljöerna hör till en tid och miljö jag uppskattar (hemmafronten under 2:a världskriget) och slutligen handlar det om spioner och dubbelspel på hög nivå, alltid uppskattat. Välgjord film med bra skådisar om en intressant person och inte så mycket att klaga på mer än att det som vanligt blir urvattnat och standardiserat – en film i mängden av BOATS.

Regi: Morten Tyldum

Betyg: 6/10

And then there were none (2015 Storbr)

6056John Dickson Carr, Ellery Queen, Clayton Rawson, Edward D Hoch,  ja listan på deckarförfattare inom den tråkigt nog lite bortglömda pusseldeckargenren kan göras lång. Mest känd (men inte bäst) är nog Agatha Christie. Hon hör inte till mina favoriter i genren men har knåpat ihop en och annan läsvärd bok. En av hennes mest kända torde vara And then there were none. En och annan läsare kanske kliar sig i huvudet och undrar vilken bok detta rör sig om. Den har tidigare varit känd under namnet Tio små negerpojkar men jag tänker inte ge mig in i en tröttsam ”Pippis pappa var minsann negerkung” debatt utan konstaterar att boken nu går under ett annat namn.

Åtta personer åker av olika anledningar till en isolerad ö utanför den engelska kusten. Några har erbjudits en lukrativ anställning andra har bjudits in av en nära bekant. Väl på plats möts man av en butler och dennes fru och det ser ut som att de är de enda på ön då värden lyser med sin frånvaro. Under middagen samma kväll inser sällskapet att man har blivit ditlockade under falska förespeglingar. Alla tio anklagas för att ha utfört ett mord men sluppit undan sitt straff. Redan under middagen faller en av gästerna död ned och mördarens lek har börjat.

Detta är som sagt en av mina favorithistorier från Christies penna och den har filmatiserats ett antal gånger tidigare men då oftast med ”fel” slut. Nu har man äntligen tagit sig i kragen och följer Christies story hela vägen in i mål vilket jag tackar för. Det är ganska stabila skådisar i rollerna men de har kanske inte så mycket att arbeta med då de egentligen är pappfigurer som ska gå en ond bråd död till mötes men det är alltid trevligt att få se Sam Neil, Charles Dance m.fl i action. Skillnaderna mellan boken och filmen är inte många men de talar alla till filmens fördelar vid en jämförelse. Vi får mer bakgrundshistoria i filmen än i boken vilket är tacksamt. Vad jag minns så hastades en och annan karaktär över i boken och man visste inte riktigt vad han eller hon stod anklagad för. Rollfigurerna är också aningens mer mänskliga i tv-serien än i Christies bok så vi får lite fylleslag, gräl, kokainsniffande, sex och hintar om lesbisk åtrå.

Min enda invändning är väl att storyn inte riktigt håller. Likt Jigsaw i Saw är mördaren beroende av att folk kommer att reagera exakt som han tänkt sig för att hans plan ska klaffa men å andra sidan har väl kanske stabila intriger inte varit Christies starka sida. Rollfigurerna beter sig också lite väl korkat men det kanske är så folk beter sig verkligheten då man vet att man är isolerad på en ö med en mördare – en erfarenhet jag hitintills själv sluppit. Klart sevärd och föredömligt kort tv-serie på tre 50 minutersavsnitt.

Betyg: 7/10

Child 44 (USA 2015)

Child_44Leo Demidov arbetar inom MPR, föregångaren till KGB som numera heter FSS (kärt barn har många namn) och har mycket att stå i. Han är lite av en kändis i Sovjet då han var en av soldaterna som hissade flaggan på riksdagshuset under andra världskrigets slutskede. Trots sitt kändisskap är han inte immun mot de intriger som grasserar inom den Sovjetiska diktaturen. När Leo i vrede slår ned en annan officerare samt hävdar att en barnamördare härjar drar han till sig ovälkommen uppmärksamhet. Värst är nog påståendet om mord då sådana saker inte sker i arbetarnas paradis. Genom att påstå detta kritiserar Leo indirekt det Sovjetiska systemet och hans sötebrödsdagar (om det nu fanns några sådana i Stalins Sovjet) är snart över.

Child 44 är rena skådespelarbonanzan det ploppar upp kända ansikten till både höger och vänster, Gary Oldman, Jason Clarke, Vincent Cassel bara för att nämna några få. Huvudrollen spelas av en hålögd Tom Hardy och han är som bekant alltid sevärd trots att han denna gång bryter på pinsam hollywoodryska. Vidare har vi en himla massa svenskar i produktionen. Joel Kinnaman arbetar vidare med att ta sitt ansiktsuttryck ”jag har fått ett järnspett uppkört i röven” till nya höjder. Noomi Rapace fortsätter med att se lika sorgsen ut som Liv Ullman. Fares Fares är den enda i svensklägret som förmedlar någon form av skådespelartalang.

Värst är dock regissören Daniel Espinosas hantverk då han inte verkar veta vad det är för film han vill göra. En film om livet i den Sovjetiska diktaturen? En film om en seriemördare? Filmen spertar åt alla håll och kanter och saknar helt styrsel. Child 44 är alldeles för lång och trots att den rymmer flera spännande historier som borde engagera och beröra bryr jag mig inte ett dyft om hur det går. I finalen är det en fight i lera och det är ganska talande då filmen är just det, en koloss på lerfötter. Jag hoppas på att Hardy fått ett bättre manus att arbeta med i höstens Legend för det här var bara slöseri med min tid och filmbolagets pengar.

Regi:Daniel Espinosa

Betyg: 3/10