The Old guard (2020 USA)

The Old guard ligger för nuvarande etta på Netflixtoppen och kan väl bäst beskrivas som en Highlander för 2020 talet. En handfull personer jobbar som legosoldater men de tar bara jobb som de känner är moraliskt försvarbara. Typ befria slavar eller folk som hålls gisslan. Legosoldaterna har en unik förmåga, de alla är närapå odödliga människor. Gruppen leds av Andy som är så gammal att hon inte inte längre minns sin ålder. Under århundradena har de gjort sitt bästa för att verka i skymundan men en slem läkemedelsdirektör är dem på spåren i hopp om att  kunna skapa ett odödlighetsserum. Som om detta inte vore nog så har en ny odödlig manifesterats och gruppen måste få tag i henne innan deras fiender gör det.

Det ska erkännas att jag var lite tveksam till rullen men så vart jag sugen på lite action och hamnade framför filmen som visade sig vara helt ok. Old guard flyter på fint i ca två timmar och blir aldrig tråkig. Bakgrundshistorien om de odödliga är intressant och den karamellen suger regissören på under hela filmen då hon väljer att pytsa ut deras historia bit för bit. Skådisarna är halvkända och sköter sig fint den enda som verkar gå lite på halvfart är väl affischnamnet Charlize Theron. Hon känns lite frånvarande och verkar inte ge allt vilket kan tyckas vara märkligt då hon står som medproducent till filmen.

The Old guard är ingen fantastisk film men ganska perfekt som en fredagsrulle. Slutet hintar om en fortsättning vilket jag inte tackar nej till. Om så är fallet har Netflix potential till två trevliga filmserier, dels denna och även Spenser. Jag håller i alla fall tummarna förutsatt att man håller samma kvalitet.

Regi:Gina Prince-Bythewood

Betyg: 6/10

Atomic blonde (2017 USA/Tyskland)

När jag gick på bio för ett bra tag sedan stod valet mellan denna film och Baby driver, jag valde den senare och kan nu efter att ha sett Atomic blonde konstatera att valet var hugget som stucket med en liten fördel för dagens film, mao jag var körd redan från start.

Atomic blonde utspelar sig i Berlin 1989 i samband med murens fall där en lista på en himla massa agenter kommit på avvägar. Alla underrättelseorganisationer vill lägga vantarna på listan och engelsmännen skickar sin agent Lorraine Broughton till staden för att reda upp situationen något som inte är det lättaste då hon inte vet vem hon kan lita på.

Det finns en hel del att gilla med filmen, bra actionscener, skådisar, miljöer och musik. Var för sig funkar varje beståndsdel bra men när det slås samman funkar det inte riktigt för mig. Det blir lite väl mycket av allt för trots biljakter, slagsmål, en överspelande James McAvoy, inklämda lesbiska sexscener, Eddie Marsan, en pinsamt tuff huvudperson (Theron) och dunkande 80-tals syntar sitter jag och nickar till. Det som räddar filmen från att totalhaverera är en lång sekvens mot slutet när man ska försöka smuggla ut en KGB man ur Östberlin. Där och då vaknade jag till.

Musiken och Charlize Theron är de två största problemen jag har med filmen. Det är inget fel på själva musiken där man valt sköna 80-tals låtar men regissören tar varje möjlighet han har att stoppa in en gammal slagdänga från decenniet så till den milda grad att jag ibland undrar om jag kollar in en musikvideo istället för film. Håller någon truten i mer än fem sekunder kan man vara säker på att Cat people, 99 luftballons eller Major Tom börjar spelas. Efter ett tag sitter jag och undrar mer över vilken låt som ska spelas härnäst än vad som ska hända. Therons problem är kort och gott att hon är för tuff i rollen som Lorraine och jag har tröttnat på henne efter en kvart. Jag vet faktiskt inte efter att ha sett filmen om det är meningen att hon ska göra en parodi på tuff agent eller om man ska ta rollfiguren seriöst. Detta är två tunga skäl som drar ned filmen men som sagt de sista 30 minuterna, speciellt trapp/lägenhets fighten hör till det bättre jag sett i genren vilket trots allt gör filmen sevärd.

Regi: David Leitch

Betyg: 5/10

The Fast and the furious 8 (2017 USA)

Det var med tunga steg jag släpade mig till kvällens föreställning på biografen . Vis om eländet jag fick mig till livs häromåret hade jag förberett mig mentalt på en soppa bestående av underpresterande skådisar, skakande rumpor och en dialog skriven av en apa. Filmens inledning besannade mina farhågor med lättklädda kubanskor och Vin Diesel som muttrar fram visdomsord mellan bensinångorna. Men se, klarar man bara av filmens första kvart vänder det snabbt och blir bättre

Handlingen är inte så mycket att orda om. Vin Diesel verkar ha svikit familjen (den tjatas det om fortfarande till förbannelse) för alliera sig med ett par cyberskurkar representerade av norrmannen Kristofer Hivju och Charlize Theron där den senare ger sken av att hon verkar vilja vara någon annanstans. Hans forna vapendragare allierar sig än en gång med Kurt Russell och hans nya hjälpreda Little Nobody spelad av Clint Eastwoods son Scott för att stoppa skurkarna och fånga in Vin Diesel.

Så fort Johnson och Statham  (anledningen till att jag överhuvudtaget såg filmen) dök upp på bioduken sjönk min stresspuls och jag kunde slappna av för till skillnad mot den övriga skaran av skådisar så fixar dessa två herrar att lyfta en film av detta slag. Den 8:e filmen i denna serie utan ände (?) utvecklade sig till att bli en förnöjsam historia som jag åtminstone uppskattade för stunden trots en och annan rasmarkör och Rodriguez tappra försök att skådespela. När vi ändå är inne på skådisar är ett stort plus med filmen att ”skådespelerskan” Jordana Brewster av förklarliga skäl lyser med sin frånvaro. Jag stirrar nog hellre på en vit duk i två timmar än att se henne ”agera”.  Kort och gott en trevlig actionrulle mycket tack vare Statham och Johnsons medverkan.

Regi: F. Gary Gray

Betyg: 6/10

Mad Max: Fury road (Australien 2015)

Mad Max Fury Road - Tom Hardy - 2015 Movies (4)Förväntningar kan ställa till det. Mina förväntningar på Mad Max: Fury road låg i paritet med ”decenniets bästa film” så den hade ett och annat att leva upp till. Det tog ett tag innan det blev en fortsättning på Max Rockatansky öden och äventyr i den postapokalyptiska ödemarken. Något man kan tacka både Bin Ladin och Mel Gibsons impulser att göra skäl för smeknamnet ”Mad Mel” för. Länge var det tänkt att Gibson skulle reprisera sin paradroll men pga av ålder (och vansinnesutbrott) blev det istället Tom Hardy som fick axla manteln.

Berättelsen startar med att Max infångas och hamnar i ett samhälle som styrs av en figur vid namn Immortan Joe. Denne Joe har genom tillgång på rent vatten skapat en nära på religiös kult kring sin person. Folk är förbrukningsvaror och Max hamnar långt ned på samhällsstegen och blir blodgivare till Joes fanatiska soldater. När en av Joes främsta krigare, Imperator Furiosa, får nog och drar iväg med hans avelskvinnor tar Max chansen och hänger på. Resten av filmen är i stort sett en enda lång biljakt genom öknen.

Mad-max-2

Det kanske inte blev decenniets bästa film men gott och väl den bästa actionfilm jag sett på år och dag, skälen till detta är många. Regissören Miller har öst på med extra allt. Scenografin är helt galen, människorna är i det närmaste skogstokiga och det är i stort sett fullt ös från början till slut.  Skådisarna bra med Charlize Theron i topp som Furiosa (Något som tydligen har retat upp män i USA som manar till bojkott då de anser att filmen är feministisk propaganda. Jösses!) Hardy är Hardy och det kan ingen ta ifrån honom men Gibson hade trots allt lite mer edge i rollen som Max om man nu nödvändigtvis ska jämföra.

movie_mad_max_fury_road_tom_hardy

Filmens scenografi är både storslagen och detaljrik. Exempel på detaljer jag uppskattade är användandet av ord vars betydelse sedan länge gått förlorade till utrustningen på fordonen och hur Joes samhälle är uppbyggt. Många av detaljerna skymtar förbi och som tittare får man ha både hjärna och ögon med sig för att snappa upp allt. Vanligtvis är jag inte värst förtjust i filmer som utspelar sig i en öken men Miller vet hur han ska nyttja miljöerna på bästa vis och vi bjuds på hisnande vyer av en näst intill steril värld. Jag såg filmen i 3D vilket är att rekommendera, tänk Gravity.

Rictus-And-Nux-Mad-Max-Fury-Road-2015-Images

Actionscenerna är outstandning och regissören Miller har vad jag förstått varit mycket sparsam med CGI något som gör att filmen känns mer äkta.Det blir en helt annan tyngd i actionscenerna. Vid flera tillfällen och jag satt och ojade tyst för mig själv i fåtöljen då filmen i sina stunder var riktigt spännande. En anledning till spänningen är att det är en Australiensk film (iofs med amerikanska pengar) och vid det här laget har jag lärt mig att de regler man är van vid i filmer från Hollywood inte riktigt gäller i filmer från det landet. Ok att Max överlever begriper man men i övrigt kan det mesta hända.

madMax-MAIN

Hardy har skrivit på för tre filmer till och jag håller tummarna för att filmen går bra för det är precis så här action ska göras. Bra skådisar utan massa CGI och en total avsaknad av den där våta sentimentala filten som dränker all möjlighet till att skapa egna känslor och upplevelser av en film. Jag kanske får ångra betyget vid en omtitt men det som fällde avgörandet mellan en nia och högsta betyget var att jag kände direkt vid eftertexterna att jag ville se om filmen på stört, en vanligtvis helt främmande känsla för mig.

Regi: George Miller

Betyg: 10/10

Snow White and the huntsman (2012 USA)

Efter Alice in wonderland och Red riding hood har nu turen kommit till Snövit och jag får väl lov att säga att detta är den mest lyckade av de tre filmerna som försöker hotta upp äldre sagor om man nu nödvändigtvis ska göra en jämförelse. Redan här vill jag påpeka att två filmer om Snövit har släppts på bio det här året, den andra heter Mirror mirror med b.la Julia Roberts och tog ett mer humoristiskt grepp på sagan. Jag orkade titta i ca 30 minuter sedan sysselsatte jag mig med något vettigare.

Snow White and the huntsman är en ganska mörk och våldsam film som inte direkt lämpar sig för de yngre tittarna (tror jag). Storyn följer sagan men med några få ändringar. B.la har jägaren (Chris Hemsworth) fått en mer framträdande roll i historien på bekostnad av dvärgarna. Den onda drottningen (Charlize Theron) har fått en fylligare bakgrund  och har lite fler karaktärsdrag än att bara vara ond. Man har också lagt in lite mer svärdsfighter samt en liten blinkning till Jesus men annars är det mesta sig likt och konservativa sagofilmstittare lär känna igen sig.

Filmen är visuellt snygg. Jag gillar speciellt när den onda drottningen trollar. Det är både fantasifullt och faktiskt lite småruggigt även den magiska spegeln har fått en CGI-boost som är lyckad . Miljöerna i filmen är genomgående välgjorda och den känns inte som att ensambeln springer runt i en studio, med ett undantag. När Snövit träffar dvärgarna hamnar man plötsligt i en kullissmiljö som påminner ganska mycket om de bilder på det jordiska paradiset Jehovas vittnen utlovar i sina tidskrifter. Det är även här som filmen segar till sig och blir lite småtråkig. Bortsett från denna episod är Snow White and the huntsman en ganska rapp och underhållande film och två timmar går relativt snabbt..

Tyvärr finns det ett par saker som drar ned helhetsintrycket: Dels ogillar jag att regissören/manusförfattaren gjort Snövit till en kristusgestalt. Man trycker ganska hårt på att hon ska frälsa folket från den onda drottningen och när hon återuppstår får jag lite väl starka bibliska vibbar.  Det andra problemet är personregin eller skådespelarnas insatser, take your pick. Det är många bra skådisar med i filmen men kanske är det berättelsens form av saga som gör att de presterar undermånligt (Stewart undantagen då hon sällan skådespelar utan reagerar på stimuli typ: Replik! Rör dig!). Dvärgarna består av idel kända ansikten b.la Brian Gleeson, Bob Hoskins och Toby Jones men de har ingen personlighet utan är bara dvärgar. Charlize Theron spelar över å det grövsta i sina försök att vara ondskefull. Hon verkar ha hämtat inspiration av Barbara Kellerman som spelade The White witch underhållande uselt i tv-serien om Narnia. Chris Hemsworth ger intryck av att vara lite halvfull då han har ganska sluddrigt tal i filmen och att ge honom rollen som voice-over var ett stort misstag. Mao ingen skådis agerar på topp och då har vi kvar olyckan Kristen Stewart.

Var gång Kristen Stewart ska vara med i en film ser jag med skräckblandad förtjusning fram mot tillställningen. Kommer hon att lyckas skådespela denna gång är frågan jag ställer mig. I Snow White and the huntsman lyckas hon igen med att ge sken av att  om man kan tala och röra på sig räcker det för att man ska kunna titulera sig skådis. Jag har sett gråstenar med större personlighet än Stewart. När hon ska hålla ett känslomässigt tal i filmens final är det ett tappert men ack så misslyckat försök i konsten att skådespela.

Som synes är det blandade känslor jag har inför Snow White and the huntsman men filmen var underhållande trots bleka skådespelarinsatser och om man gillar genren är det trots allt värt att lägga ett par timmar på filmen. Jag bländades nog av miljöerna och alla CGI-effekter.

Regi: Rupert Sanders

betyg: 5/10

Prometheus (2012 USA)

Jag skulle tro att Prometheus inte behöver någon närmare presentation då den definitivt hör till en av årets mest omtalade filmer. Regissören Ridley Scott har återvänt till sci fi genren och om jag ser på hans produktion under de senaste decennierna är filmen ett stort kliv framåt. Om man skulle jämföra Prometheus med hans tidigare filmer samma genre ; Bladerunner och Alien håller den definitivt inte samma klass, kanske division tre eller fyra om man ska tala fotbollsspråk.

Prometheus kan kallas för en prequel till Alien då den utspelar sig i samma universum och har mycket gemensamt med den filmen. Ett forskingsskepp färdas till ett avlägset solsystem då man fått indikationer på att det kan ha något med mänsklighetens ursprung att göra. Detta baseras på att forskare funnit målningar, reliefer m.m i vitt skilda kulturer som alla pekar mot samma plats i vintergatan, månen LV-223. Framme på planeten finner man att teorierna stämmer men att man missat en och annan detalj som gör att expeditionen utvecklas till en kamp för mänsklighetens överlevnad.

Jag börjar med mina negativa tankar om filmen. För det första känns det lite långsökt att man bygger ett rymdskepp och bränner iväg genom världsrymden pga oklara fynd bland äldre civilisationer men manusförfattarna är tydligen fans av den schweiziske  charlatanen Erich von Däniken. I.o.f.s ger Scott en förklaring till det till synes chansartade uppdraget senare i filmen men min första reaktion var att det kändes lite väl vågat att utrusta en expedition till yttre rymden baserat på några grottmålningar.

För det andra tyckte jag att de s.k vetenskapsmännen var lite väl korkade. De petar och pillar på allt, plockar av sig hjälmarna i en främmande atmosfär och kör upp ansiktet i  obekanta livsformer. Karaktärerna var helt enkelt inte trovärdiga i sitt agerande som vetenskapsmän. Värre är att de som personer var ganska ointressanta och bleka . Det är ganska talande att den mest intressanta karaktären i filmen är en robot. Synd för det är ett bra gäng skådespelare som Scott skrapat ihop: Michael Fassbender, Charleze Theron, Sean Harris, Guy Pearce och Logan Marshall-Green (som är så lik Tom Hardy att jag trodde han var  med i filmen ända tills förtexterna visades). Rappace kanske någon undrar över? Jag är gansla kallsinnig inför hennes skådespelarprestationer hon är helt ok som skådis vare sig mer eller mindre.

Protetheus är inte en speciellt spännande film den är mer…….intressant. Filmen är aldrig tråkig utan den lunkar på i en lagom takt och mitt intresse är på topp hela tiden. Scott vågar utmana tittarens inteligens och allt förklaras inte in i minsta detalj vilket jag uppsakattar. Jag är också tacksam över att Scott övergett sitt gryniga foto och frenetiska klippteknik. Riktigt trevligt att få se en film av Ridley Scott där man kan uppfatta vad som sker på duken. Musiken och miljöerna är mycket bra. Speciellt miljöerna gav mig en ”scense of wonder” känsla och bara det var värt biobiljetten.

Pga av allt förhandsnack blir Prometheus lite av en besvikelse men det finns många bra saker i filmen som väger upp det negativa. Definitivt sevärd och jag har inget emot en uppföljare. Ett litet plus var att min favorit biografvaktmästare Jan dök upp efter filmen i foajen och snackade lite med mig om hur filmen var. Trevligt!

Regi: Ridley Scott

Betyg: 7/10

The Burning plain (2008 USA)

Sylvia  gör allt för att glömma sitt förlutna men en dag söker en man upp henne och Sylvia måste göra ett val, fortsätta sitt liv eller våga ta ansvar för vad hon gjort för flera år sedan.

Det låter kanske inte så spännande men jag kan nog inte berätta så mycket mer om handlingen utan att avslöja vad det hela går ut på. Berättelsen hoppar i tid och rum vilket gör att filmen verkar vara mer komplicerad än vad den egentligen är ungefär som filmen 21 gram.  Skådespelarna Theron och Basinger är alltid bra men även i  birollerna har man lyckats väl med rollbesättningen. En helt ok film som engagerar för stunden och glöms sedan snabbt bort.

Regi: Guillermo Arriaga

Skådespelare. Charlize Theron, Kim Basinger

Betyg: 5/10

2 days in the valley (1996 USA)

Under två dagar korsars ett antal människors liv bla: En självmordsbenägen regissör, en misslyckad lönnmördare och en snorkig konsthandladre. Innan de två dagarna är över har en del av personerna funnit kärleken och andra har dött.

Filmen är en blandning av  ”pulp fiction” och ”short cuts” och fungerar ganska bra. Lite väl otroliga sammanträffande sker under filmens gång och en del av personerna agerar inte efter deras karaktär utan mer efter att manus ska fungera men på det hela en helt ok film med många bra skådespelare. Charlize Theron spelar svenskan Helga Svelgen (!) och vi får oss lite fejk svenska till livs vilket alltid är roligt att höra.

Regi: John Herzfeld

Skådespelare: James Spader, Eric Stoltz m.fl

Betyg: 6/10