Hamlet (1996 Storbr/USA)

1651Hamlet torde tillsammans med Romeo och Julia höra till Shakespeares mest kända verk. I korthet går storyn ut på att prinsen av Danmark, Hamlet, får reda på att hans far blivit lönnmördad. Mördaren är ingen mindre än kungens bror Claudius, för att komplicera det hela ytterligare har mördaren passat på att gift sig med änkedrottningen Gertude. Bröllopet var en snabb affär, kanske Hamlets mor var invigd i mordet på sin man? Naturligtvis måste Hamlet hämnas sin far och han tänker ut en något ovanlig plan nämligen att spela galen. Hamlet blir något av en sanningssägare i slottets korridorer och det är ganska obekväma sanningar som den unge prinsen dryftar och frågan är om han kommer hinna hämnas innan hans farbror anar vad som är på gång.

Någon gång under 80/90 talet fick Kenneth Branagh för sig att han ville göra Hamlet men då i originalversionen vilket skulle visa sig bli en film på något över fyra timmar. Det i kombination av att hans senaste film Frankenstein floppat resulterade i kalla handen från de flesta filmbolag. Till slut fick han napp hos Castle Rock och otroligt nog fria händer. Filmbolaget hade dock två krav: Filmen skulle göras i två versioner, Branaghs och en kortare version samt att Branagh skulle ha med en massa kända skådisar i filmen. Det sistnämnda lyckades han med råge: Julie Andrews, Derek Jacobi, Kate Winslet, Robin Williams, Jack Lemmon m.fl m.fl. Det verkar som att när det vankas Shakespearefilmatisering kör man runt med en sådan där vit seriemördarskåpvagn och hystar in inte ont anande skådisar bak i bilen som släpps ut först när väl de skrivit på kontraktet.

144180

Man skulle kunna frestas att tro att filmen är ett magplask av grandiosa mått. Fria händer och för storslagna visioner kan lätt leda till detta men resultatet är motsatsen. Hamlet är en mycket bra film det är inget att orda om. Bortsett från handlingen och den stundtals knivskarpa dialogen/monologerna är det två saker som verkligen gör denna film till en extraordinär upplevelse. Regissören lyckas med att levandegöra replikerna, med det menar jag att många gånger när man ser Shakespeare filmatiseringar är det just replikerna allt krut läggs på och skådisarna ger ett något stelt intryck t.ex Julius Caesar, så är inte fallet här. Shakespeares vers flyter på bra och skådisarna gör överlag ett mycket bra jobb. Filmen inbjuder även till djupsinniga analyser när replikerna samspelar med omgivningen men de analyserna lämnar jag därhän denna gång. Det andra skälet är att filmen är så otroligt snygg. Turligt nog har jag bara en simpel dvd och en helt ok tv till mitt filmtittande. Om utrustningen hade varit bättre skulle risken att mina ögon hade börjat rinna ut ur sina hålor av all visuell överdådighet som strömmade från rutan varit överhängande. En orsak till detta är att Branagh valt att förlägga historien kring mitten av 1800 talet och istället för ett mörkt slott är det mesta ljust och fräscht samt förlagt i ett vintrigt landskap.

still-of-kenneth-branagh-and-michael-maloney-in-hamlet

Vad blir då betyget? Det blir inte ett toppbetyg då filmen är för lång. Fyra timmar är lång tid och jag skulle ljuga om jag sa att filmen slinker ned lätt. Språket är utmanande då var och varannan mening innehåller dubbeltydigheter och det är ena riktiga svador som väller ut ur rollfigurernas munnar vilket gör att man (åtminstone jag) blir lite mentalt utmattad. Jag var tvungen att dela upp filmen i flera sittningar vilket gör att betyget faller något men sevärd? Absolut!

still-of-kenneth-branagh-in-hamlet-(1996)-large-picture

Kila över och se vad Sofia tycker om sin Hamlet som är en lightversion åtminstone om man jämför till speltiden.

Regi: Kenneth Branagh

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

 

 

 

 

In the mouth of madness (1994 USA)

in-the-mouth-of-madness-cover-sam-neill-john-carpenterNär skräckförfattaren Sutter Cane spårlöst försvinner kontaktar ett försäkringsbolag utredaren John Trent (Sam Neil ). Hans specialitet är att avslöja försäkringsbedrägerier och det är just det man missänker att Canes försvinnande är. Trent tar sig an fallet men i samband med detta börjar han plågas av mardrömmar och obehagliga visioner. Trivialtetar av detta slag får inte Trent att backa från sitt fall och han får upp ett spår efter Cane. Spåret leder till delstaten New Hampshire och en stad som inte verkar finnas utmärkt på någon karta. Tillsammans med en kollega från försäkringsbolaget reser Trent till New Hampshire för att finna den mystiska staden.

Det var ett bra tag sedan jag såg den här filmen och det blev en trevlig återtitt. Storyn som kan sägas vara en blandning av Lovecrafts Chuthulu myt samt  berättelserna om pjäsen The King in yellow och det var en mix som funkade väl. Visst kan man kan tycka att Trent borde reagera lite starkare över alla övernaturligheter som kommer hans väg och visst är en del av filmens effekter lite daterade och i del fall hellre än bra men det är små förtretligheter som lätt kan ignoreras.

mm1Det jag däremot har svårt att ignorera är den rent ut sagt bedrövliga filmmusiken komponerad i sedvanlig ordning av Carpenter. Här har regissören valt att köra på hårdrocksspåret och oavsett vad man tycker om hårdrock så är det troligen den sämsta filmmusik som finns. Hade Carpenter valt ett annat musikspår har troligen filmen känts än mer ryslig nu blir det en intressant story som skaver lite här och där (mest i öronen).

Fiffi kollar in vad vårt grannland Norge har att bjuda på inom genren.

Regi: John Carpenter

Betyg: 7/10