Suspiria (2018 Italien/USA)

Suspira dök upp och försvann på biorepertoaren snabbare än en daglöning i höstas och efter att ha sett filmen kan jag ha viss förståelse för detta. Inte att den är dålig men lite annorlunda och kan möjligen ha svårt att hitta sin publik. Å andra sidan fick den aldrig en chans till detta då det nya bolaget Filmstaden som driver större delen landets biografer verkar vara lika usla som SF på att veta vad de säljer för produkter. Nåväl Suspiria var det.

Filmen är en nyinspelning av Argentos film med samma namn från 1977 ( den finns att se på Netflix under namnet Flykten från helvetet). Nyinspelning är kanske fel ord, nytolkning känns mer rätt i sammanhanget. Grundhistorien är densamma. En ung tjej, Susie, blir till sin stora glädje antagen till en dansskola i ett grått och regnigt Berlin. Alla danseleverna och lärarna bor på skolan som är en stor byggnad full i prång och korridorer. Vi tittare inser mycket snabbt att det pågår något fuffens på skolan, elever försvinner oförklarligt och lärarna är skumma och verkar ha en helt annan agenda än att lära unga kvinnor att dansa. Så mycket mer säger jag inte då jag inte vill spoila filmen för de som inte sett originalet.

Regissören Luca Guadagnino Suspiria är en lång film på två och en halv timme. Det är en ganska så grå rulle, skolan går i beige, brunt och grått och vädret är ständigt regn med molniga himlar. Det händer inte så där värst mycket men då Guadagnino lyckas med att förmedla en otrevlig stämning samt att ge en känsla av ett annalkande hot blir filmen trots sin längd, tempo och gråhet aldrig trist. De få dödsfall som förkommer var riktigt räliga och dansscenerna speciellt finalen, otroligt snygga. Skådisarna är bra och jag har inte speciellt mycket att invända mot filmen förutom slutet som var lite over the top för min smak men å andra sidan jag gillade filmens tvist. Kan hända att Guadagnino gapar efter lite väl mycket och skulle kanske ha skippat en sidohistoria eller två för att tighta upp sin film en aning men på det hela var jag ganska så nöjd.

Regi: Luca Guadagnino

Betyg: 6/10

Carrie vs. Carrie (1976, 2013 USA)

Carrie-PosterResultatet av filmen Carrie som kom 1976 var både vatten och vin. Då den var baserad på författaren Stephen Kings första bok fick folk upp ögonen för författaren och han kunde därefter leva på sitt författarskap, något jag tackar för. Den ledde också till att regissören Brian De Palma fick ett stort genombrott som regissör och det är tyvärr inte lika muntert för hur bra skulle inte filmer som The Untouchables och Scareface vara om någon annan regisserat dem? I höstas var det  så dags för en remake av filmen från -76. Jag skrockade förnöjt och såg fram mot filmen dels pga av att den hade en annan regissör och dels för att den hade två duktiga skådespelerskor i huvudrollerna, Julianne Moore och Chloë Grace Moretz. Vilken film som skulle vara den bästa vid en jämförelse var en walk in the park. Eller?

Carrie är en tjej som mobbas i skolan och hon har det inte lättare hemma då hennes mor är ohälsosamt religiös. Att beteckna mamman som galen är en underdrift. Mamman håller dottern i järngrepp men i samband med att Carrie får sin första menstruation upptäcker hon att hon besitter telekinetiska krafter. Detta medför att Carrie börjar bygga upp en visst mått av självkänsla något som inte uppskattas av hennes mor. Värre är att Carrie blir bjuden på skolans avslutningsbal, något som hennes värsta antagonist Chris inte tänker acceptera. Kombinationen telekinesi, mobbning, skolbal och religion kommer visa sig vara en fatal mix.

carrie_2013_ver2_by_myrmorko-d5s9bqvDet bär mig emot att säga detta men De Palmas film är den bättre av de två trots att det finns ett par tre scener i filmen från -76 som är otroligt irriterade. Skälen till detta är två: Julianne Moore och Chloë Grace Moretz. De gör absolut inget fel i sina prestationer som Carrie och hennes mamma men de skaver i sina roller. Moore känns inte galen trots självmutilation och rabblande av bibeltexter och Chloë Grace Moretz upplevs inte som ett osäkert mobboffer hur mycket hon än slokar med sina axlar och mumlar. Piper Laurie och Sissy Spacek som gestaltade paret i filmen från -76 är mer övertygande. Karaktärerna övertygar mig inte i filmen från 2013. De Palmas film känns mer ruggigare trots spännande frisyrer (speciellt då Tommy Ross som är Carries dejt till balen). En förklaring kan vara att den modernare filmen är lite för effektfull och Carrie trixar där med sina krafter i värsta superhjälteanda. 1976 års version är helt enkelt mörkare i anslaget. Det är en smaksak men remaken är mer förklarande och utvecklar en del händelser något som De Palma struntar i på både gott och ont. Tack vare detta blir det en och annan scen i sjuttiotalsfilmen som ger den en liten komisk touch.

Carrie-carrie-1976-16640946-853-480

Fantastisk frisyr från 1976.

De övriga skådisarna sköter sig bra men filmen från -76 kan stoltsera med namn som John Travolta, Amy Irving, Nancy Allen och Sydney Lassick så även här blir det fördel De Palma. Nu tycker jag nog att båda filmerna är helt ok kanske inget man behöver springa benen av sig för att se men för en dvd-kväll kan man nog vara nöjd men om man bara ska en av versionerna är den äldre att föredra.

Regi 1976 Brian De Palma

2013 Kimberly Peirce

Betyg: 1976 6/10,

2013 5/10

Kick-Ass 2 (2013 USA)

kick-ass-2När vi återser Dave Lizewski (Kick ass) och Mindy Macready (Hit girl) har det gått en tid sen sist. Dave har hängt av sig dräkten men känner sig sugen på att börja patrullera på gatorna som Kick-Ass. Mindy har lovat sina fosterföräldrar att hon ska göra sitt bästa för att leva ett normalt liv. Ett löfte som inte är det lättaste att hålla då: Dave tjatar på henne att hon ska återuppta rollen som Hit girl, skolan är en avsevärt svårare social miljö att klara sig i (med allt vad mode, hackordning och vilka band man ska gilla) än New Yorks skuggsida. Att en ny superskurk, The Motherfucker, har gjort entré med siktet inställt på Kick-Ass gör Mindys beslut att gå i förtidspension som superhjälte än svårare. Vi  som sett den tidigare filmen vet hur det kommer att sluta:Kroppsvätskor och annat slafs.

Efter att ha läst uppföljarna Kick-Ass 2 samt Hit girl som ligger till grund för den här filmen var jag tveksam till hur filmatiseringen skulle bli. Förra filmen var blodig men innehöll även ganska mycket humor, serien Kick-Ass var dock inte så rolig utan ganska mörk och t.om lite smådeppig. Uppföljarna var direkt obehagliga så jag var som sagt tveksam över hur adaptionen skulle lyckas. Turligt nog har man tänkt till ordentligt och lämnat de värsta excesserna i serien bakom sig. Filmen Kick-Ass 2 är likt sin föregångare gjord med gott humör och på sina ställen otroligt rolig även om man ibland tangerar gränsen till larvighet. Skådisarna är bra och naturligtvis är det Chloë Grace Moretz som är filmens starkaste lysande stjärna. Även Jim Carrey dyker upp som Colonel Stars and Stripes,  en roll han klarar av med bravur.

Nu har iofs nyhetens behag falnat något. Jag myser när Hit girl går loss på skurkarna, klart att jag skrattar när The Motherfucker visar sig vara mer än lovligt korkad men det känns inte lika nytt och fräscht och överraskande som i förra filmen. Jag har lite svårt för Daves voice-over som gott kunde bantats ned en aning och en del dialog hade mått bra av att finslipats lite. Det är petitesser men kombinerat med bristen av nyhetens behag blir det inte toppbetyg till filmen. Å andra sidan varför sitta och klaga på småsaker när jag hade en mycket trevlig stund i biofåtöljen.

Regi: Jeff Wadlow

Betyg: 8/10