Hugo (2011 USA)

Scorseses senaste film Hugo fick 11 nomineringar den senaste oscarsgalan 2012. Om ni frågar mig anser jag att den definitivt inte var värd nomineringarna för bästa film eller regissör.

Hugo är kort och gott en sockersöt rövslickarfilm som Scorsese gjort enkom för att få än en oscar. Nog för att Scorsese varit värd en oscar i dessa kategorier, t.ex Raging Bull eller Goodfellas men han har numera passerat sitt bäst före datum (senaste riktigt bra filmen karln gjorde var Casino, 1995). Att Scorese till slut fick pris för regi och film med sömnpillret The Departed skyller jag på ett kollektivt anfall av masspsykos hos oscarsjuryn.

Hugo handlar om en föräldralös pojke, Hugo, som bor på en tågstation i Paris. Han arbetar med att vrida upp stationens alla klockor. På sin fritid arbetar han med att reparera en robot. I jakt på delar till roboten kommer Hugo i kontakt med en bister leksakshandlare och dennes brosdotter Isabelle. Det visar sig att leksakshandlaren och roboten har ett gemensamt förflutet som har med den tidiga filmens historia. Hugo och Isabelle försöker lösa mysteriet.

Hugo är en tekniskt fulländat film. Klippning, scenografi, kameraåkningar och ljussättning är oklanderliga. Paris får ett magiskt skimmer och känns i Scorseses händer som en förtrollad sagostad. Kvar blir story och regi och det är sorgligt nog inte mycket att hurra för. Mysteriet med leksakshandlaren och roboten är ganska intressant men ju längre filmen fortskrider desto mer uppenbart blir det för mig som tittare att Scorsese gjort denna film med siktet inställt på en oscar. I och för sig är det inte fel att ha höga ambitioner men det känns som att regissörens själ inte är med i projektet, istället redigeras berättelsen ängsligt så att den inte ska stöta någon och kvar blir en intetsägande och själlös historia där regissören hoppas kunna tilltala alla biobesökare och främst oscarsjuryn. Ett exempel (som f.ö Marcus påpekade) är att den egentligliga skurken i filmen, om man ska vara korrekt historiskt, är Thomas Edison. Edison har dock trollats bort från Hugo för hur kan man få en oscar där man utmålar en amerikansk nationalikon som den tjuv han av och till var?

Barnskådisar är ett aber, ofta är de ouhärdliga men undantag finns b.la Chloë Grace Moretz som här spelar brorsdottern Isabelle. Tyvärr ger hon intrycket av att vara mer eller mindre förståndshandikappad i Scoseses regi. Filmen igenom går hon med öppen mun och stirrande ögon, uppenbarligen är det Scorsese vision om hur barn är och beter sig. Asa Butterfield som spelar pojken utstrålar noll i karisma och gör vare sig till eller ifrån, han är åtminstone inte irriterande. Ben Kingsley och Sacha Baron Cohen deltar också i dramat men de går på rutin och är inte speciellt uppseendeväckande. Filmen får ett högt betyg trots mina invändningar men det beror bara på dess tekniska fulländning.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 4/10

Let me in ( 2010 USA )

Jag säger det på en gång: Jag hör till en av de få i detta land som tyckte att filmen Låt den rätte komma in var ganska kass. Filmen var helt enkelt astrist och jag kunde inte engagera mig i berättelsen om den mobbade pojken ( Oscar/Owen ) som blir kompis med en vampyrflicka ( Eli/ Abby ). Filmen blev dock omtalad i USA men då amerikaner inte kan läsa undertexter var de naturligtvis tvungna att göra en egen version. Om jag nu inte gillade den svenska filmen varför skulle jag då överhuvudtaget se om historien än en gång? Jag var helt enkelt nyfiken på att se om amerikanerna kunde göra något bättre av en i grunden bra historia. Kan tillägga att jag inte läst boken av Lindqvist.

En jämförelse mellan de två versionerna är nästan oundviklig att göra. Jag upplevde Let me in som mer tempofylld trots att filmerna är nästan lika långa. Man har stuvat om lite i historien, en del saker har tagits bort andra lagts till. Gänget på pizzerian är inte med istället har vi en polis som undersöker dödsfallen. Man har även ändrat lite på förhållandet mellan medhjälparen och vampyren. Detta görs i en mycket kort scen och ställer för mig saker i ting i ett helt annat perspektiv. Filmen blir med ens mycket rysligare och jag läser in helt andra signaler i förhållandet mellan Oscar och Abby.

Kodi Smit-McPhee som spelar Owen väcker min sympati något som Kåre Hedebrant hade svårt att göra i den svenska versionen, jag fann Kåre ganska obehaglig och alldeles för lik Johan Palm. Däremot gör Chloe Moretz en ganska blek insats som vampyr åtminstone om man jämför med den svenska förlagan. Det man lyckats väl med är Abbys vampyrskepnad, obehaglig och långt från de romantiska vampyrer man fått dras med de senare åren. I stora drag är Let me in avsevärt bättre än orginalet trots att de inte har någon Per Ragnar.

Lite andra åsikter om filmen finns hos Filmiformavtext

Regi: Matt Reeves

Betyg: 7/10