August: Osage county (2013 USA)

Filmer med Meryl Streep och Julia Roberts brukar inte ligga högt i kurs hos mig men jag såg en kort sekvens av filmen på SVT för en tid sedan och när rullen fanns hos Cineasterna tog jag chansen.

Violet Westons (Streep) man har försvunnit och hon samlar sina döttrar och deras familjer kring sig i familjehemmet. Det är augusti månad med en tryckande hetta, familjerna är inknökade under samma tak och snart tar konflikterna fart. Violet är en manipulerande ragata av rang som hela tiden ackompanjerad av sin syster Mattie petar i alla själsliga sår, ger gliringar och gör allt i sin makt att hålla konflikterna igång. Att sedan en hel av familjemedlemmarna bär på hemligheter gör inte saken bättre.

Det känns skönt att ha fel ibland. Streep och Roberts är helt enkelt suveräna i detta  drama som handlar om en hel hög ganska så osympatiska personer som bildligt talat sliter varandra i stycken. Det är kanske som så att jag gillar Streep så länge hon inte ska klä ut sig i en BOATS film och Julia Roberts är bra skådis så länge hon inte sysslar med komedier med romantiska inslag? Filmens centrala scen är en middag där dessa två kvinnor går i klinch med varandra och jäklar vilken obehaglig och bra scen. August: Osage county kryllar av bra skådisar men de står sig slätt mot Roberts & Streep men i rättvisans namn har de då också fått filmens bästa roller.

I övrigt är det en bra film men det känns lite uttröttande att spendera tid med folk som bara är elaka mot varandra eller som Matties man säger ”I don’t understand this meanness. I look at you and your sister and the way you talk to people and I don’t understand it. I can’t understand why folks can’t be respectful to one another. I don’t think there’s any excuse for it. ”. I längden blir det själsligt uttröttande att ta del av all denna elakhet det är faktiskt ganska lätt att bara vara snäll eller så är jag kanske naiv i den ambitionen. Klart sevärd film men jag lär inte se om den.

Regi: John Wells

Betyg: 6/1

Seabiscuit (2003 usa)

Under depressionen i USA under 30 talet får vi följa tre män vars öde länkas samman via en halvt om halvt misslyckad kapplöpningshäst vid namn Seabiscuit.  Hästen är egentligligen alldeles för liten och hetlevrad för att vara kapplöpningshäst men den köps in av en miljonär som tappat livsgnistan, tränas av en man som har svårt att finna sig till rätta i det moderna samhället och rids av en jockey på dekis. Tillsammans lyckas de med det omöjliga och hästen börjar vinna.

Pekoral så det stänker om det om inte det skulle räcka så har filmen ett bildspråk som är övertydligligare än en barnbok, lägg sedan till att man får myten om den amerikanska drömen nedkörd i halsen så har vi en film som jag borde avsky men mot alla odds tycker är bra. Varför? Bra skådespelare, engagerande historia som trots över två timmars speltid aldrig blir tråkig samt underdogtemat . Filmen är en s.k ”based on a true story” men filmmakarna har kryddat lite extra som brukligt.

regi: Gary Ross

skådespelare: Jeff  Bridges, Chris Cooper

betyg: 7/10