Bad times at the El Royale (USA 2018)

Hotellet (motellet?) El Royale ligger precis på gränsen mellan Nevada och Kalifornien och har sett bättre dagar. Tidigare var hotellet en plats för de rika och berömda men när motorvägen lades om minskade bokningarna. Till denna plats anländer en brokig skara gäster, en sångerska, präst, dammsugarförsäljare samt en mystisk kvinna. Alla verkar de ha en hemlig agenda och även hotellet rymmer en antal hemligheter som hör till det ljusskygga slaget.

Scenografin är otroligt snygg och El Royale hamnar lätt på tio i topp när det rör snygga hotell i fiktionens värld (Overlook och The Great Nothern hotel är två andra). Filmen har bra skådisar b.la John Hamm, Jeff Bridges och Dakota Johnson och handlingen är lite så där lockande mystisk som gör att man vill se vidare för att se hur allt hänger samman. Synd då att ett mer passande namn på filmen skulle varit Boring times at the El Royale.

För det första är filmen alldeles för lång, 40 minuter hade lätt kunnat hamnat på golvet i klipprummet utan att berättelsen hade tagit skada. Dialogen är bra men den påminner i sina stunder alldeles för mycket om Tarantino i sina sämsta stunder, dvs folk pladdrar på och är alldeles för omständliga i sin ordsvada. Just ordet omständlig passar bra på beskriva filmen då den känns överarbetad och har inget flow. Mina tankar vandrar här till Twin Peaks s.03 som även den innehöll många scener som höll på alldeles för länge. Det är synd för filmen har det mesta men faller på att den är så tråkig trots alla hemligheter rollfigurerna bär på.

Regissören och manusförfattaren Drew Goddard ligger bakom den rappa och mycket underhållande The Cabin in the woods – det skulle man inte kunna tro när man ser denna sengångarfilm. Tack vare skådisarna och främst scenografin blir det ändå ett ganska så högt betyg då jag åtminstone kunde vila ögonen på snygga foajéer och lila tapeter under 141 minuter.

Regi: Drew Goddard

Betyg: 4/10

Annonser

Avengers: Age of Ultron (2015 USA)

10869325_591589580977275_2778898650041679518_oSå var det än en gång dags att samla en hög superhjältar i en och samma film. Den här gången möter man en av mina favoritskurkar när det rör sig om Avengers (den andre är Kang) nämligen roboten Ultron. Tony Stark har ångest och skapar/väcker (?) i ett obetänksamt ögonblick en artificiell intelligens som han hittat i Lokes stav som man tagit från Hydra. Tanken är att A:I:n ska fungera som ett fredsbevarande försvar men den kommer logiskt fram till att det är människan som är det största hotet mot vår planet och lägger upp en mycket omständlig plan till att förinta mänskligheten.

Det känns lite som att festen är över och nyhetens behag har lagt sig. Avengers: Age of Ultron är inte en dålig film men som tittare har jag sett allt och inget nytt dyker upp. Stark är smådryg, Thor bullrig, Captain America präktig etc. En fördel med filmen är att man slipper introducera alla hjältarna till varandra än en gång som i första filmen utan kan dels sätta igång med handlingen snabbare samt lägga tid på att fördjupa hjältarnas inbördes förhållanden.

Man har i vanlig ordning lagt in lite smågodis för oss serienördar där både Klaw och Wakanda (Black panthers hemland) dyker upp. Av någon dunkel anledning har man också valt att ta med syskonen Maximoff i filmen. Då de egentligen är mutanter och rättigheterna till figurerna är lite oklara har man i filmen gett dem en annan bakgrundshistoria men deras personligheter och krafter, åtminstone i Quicksivers fall, speglar originalen bra. När man har ett femtiotal andra Avengers att välja på blir jag lite fundersam varför man prompt måste välja två som kan ställa till problem i framtida filmer när det rör rättigheter och storys, speciellt nu när det snackas om att Sony som har Spiderman och X-men ska samarbeta närmare med Marvel.

Age of Ultron bjuder på vad den ska vare sig mer eller mindre. Filmen blir aldrig tråkig (trots sin långa speltid) men aldrig speciellt upphetsande. Under den sista halvtimmen känner jag mig en anings mätt på all action. En film blir inte bättre därför att man mosar 1000 robotar i stillet för tio. Till slut blir det sövande med alla fighter, byggnader som rasar och argsinta robotar. Filmen är ok men inte mer.

Regi: Joss Whedon

Betyg: 5/10

Thor: The Dark world (2013 USA)

untitled vvDet rullar på i Marvels superhjältefilmsuniversum. Nu var det dags för uppföljaren till Thor, en film som var förvånansvärt bra. Serien Thor har aldrig varit en favorit hos mig och det var nog kanske därför jag gillade förra filmen så pass mycket då mina förväntningar vara låga. I The Dark world får vi möta Malekith som är en svartalv (fråga mig inte vad det är men paradoxalt nog har han ett blekvitt ansikte så vitalv hade varit en mer passade rasbeskrivning). Han är filmens skurk och vill ändra om universum så att mörkret härskar. Detta kan bara göras vart 5000:e år och nu har han en ny chans tack vare Jane Foster (Thors ”flickvän”). Hon har fått i sig ett ämne, eter, som kan hjälpa Malekith i sitt arbete att ändra på universum. Jag tar och stoppar här i mitt försök att beskriva filmens handling, ni ser själva vilken manusmässig soppa detta är.

Då detta är tvåan är det mer av allt: Slagsmål, byggnader som rivs och uppblåsta tal och som ”bonus” en naken Stellan Skarsgård. Vi får tyvärr se mer av det kitschiga Asgård och mindre av jorden. Dvs precis det som gjorde förra filmen så underhållande med en malplacerad Thor i vår värld. Manuset är så fullt av logiska luckor och historien ger ett intryck av att man hittat på den vartefter man filmat den. Med en något enklare handling hade den kanske kunnat vara någorlunda underhållande nu blev det mest förvirrat och gapigt.

Det finns dock försonande drag. Filmen har gott om scener där man får sitta och skrocka lite för sig själv i biomörkret. kanske inte världens fyndigaste skämt men de passar in i filmen. Skådisarna sköter sig bra överlag och en del av fighterna är ganska läckra. Sir Anthony fortsätter däremot att jobba stenhårt för att se uppstoppad ut.

Man kanske inte ska ha för stora krav på en film av det här slaget. Den kör inte med någon falsk marknadsföring utan är vad den utger sig att vara: Bullrande underhållning för stunden. Men det kanske kunde vara ide att utveckla konceptet lite och jobba hårdare med manus för annars kan publiken komma att tröttna, åtminstone jag.

Sitt kvar för efter en stund kommer det en extra scen som troligen har med den kommande Marvelfilmen Guardians of the Galaxy att göra.

Regi: Alan Taylor

Betyg: 4/10

Filmspanarna: BOATS – Rush (2013 USA)

rush_ver4_xlgMånadens tema hos filmspanarna ligger helt rätt i tiden. BOATS (Based On A True Story) filmer står som spön i backen. The Butler, Monica Z, The Frozen ground, The Conjuring och Lovelace och då har jag säkerligen glömt bort en hel del som visas på bio. Varför intresset för denna typ av film ökat markant vet jag inte. Kanske är det ett försök att locka en annan publik till biograferna som känner sig mer bekväma med en film som baseras på verkliga händelser än fantasy och andra påhittade historier. En annan förklaring kan vara idetorka bland manusförfattare eller en rädsla att satsa på nya oprövade idéer. Personligen är jag relativt förtjust i BOATS-filmer bara jag inte känner till för mycket om personen det berättas om. Blir det för mycket fel (vilket det oftast blir då ett helt liv ska klämmas in på två timmar) blir jag bara irriterad. Samtidigt kan det bli lite underhållande då regissöreren vågar ta ut svängarna lite mer t.ex Stone i Nixon å andra sidan kan det bli lite trist och fjantigt om regissören förbättrar verkligheten för mycket för att hamra in sitt budskap, t.ex JFK. Det blir en balansgång mellan sanning och fiction.

Dagen film är regisserad av Ron Howard en regissör som oftast gör bra men aldrig storslagna filmer. Det är lite McDonalds deluxe över Howard. Men vet vad man får, det är alltid välgjort å andra sidan sällan överraskande. Han har en mall som funkar och den kör han på. Rush handlar om Formel 1 cirkusen under mitten av 70-talet och rivaliteten mellan förarna Hunt från Storbritannien och Lauda från Österrike. De har samma vinnarskalle men kör av olika anledningar. Hunt är en playboy som avverkar kvinnor på löpande band, festar tar livet med en klackspark och kör på känsla. Lauda är i det närmaste en asket, åtminstone i jämförelse med Hunt. Han kör på skicklighet och säkerhet och har inte direkt en vinnande personlighet. Huvudelen av filmen utspelar sig året 1976 då kampen mellan de förarna var som mest intensiv.

Jag har inte en susning om motorsport men att det går ut på att man kör runt runt på en bana samt att förarna omges av massa lättklädda kvinnor i bikini som de kan spruta skumpa på (undrar hur annonsen för det jobbet ser ut ?) när de vunnit loppet är ungefär min uppfattning av sporten. Howard lyckas dock med konststycket att skapa en ganska intressant film om en ointressant sport. Förtjänsten är till största delen Chris Hemsworth och Daniel Brühl som spelar de två förarna. De båda är bra skådisar som lyckas väl med att väcka min nyfikenhet på den verkliga historien. Direkt efter filmen satte jag mig att googla de två för att släcka törsten efter kunskap om ett par personer jag knappt hade hört talas om. Rush är en välgjord och lättsam film som slinker ned i biomörkret utan några större problem.

Regi: Ron Howard

Betyg: 7/10

Vad andra filmspanare skriver om finner ni här.

filmspanarna-bred

Fripp

FLMR

Except fear

Har du inte sett den?

Jojjenito

Mode + film

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffi

Snow White and the huntsman (2012 USA)

Efter Alice in wonderland och Red riding hood har nu turen kommit till Snövit och jag får väl lov att säga att detta är den mest lyckade av de tre filmerna som försöker hotta upp äldre sagor om man nu nödvändigtvis ska göra en jämförelse. Redan här vill jag påpeka att två filmer om Snövit har släppts på bio det här året, den andra heter Mirror mirror med b.la Julia Roberts och tog ett mer humoristiskt grepp på sagan. Jag orkade titta i ca 30 minuter sedan sysselsatte jag mig med något vettigare.

Snow White and the huntsman är en ganska mörk och våldsam film som inte direkt lämpar sig för de yngre tittarna (tror jag). Storyn följer sagan men med några få ändringar. B.la har jägaren (Chris Hemsworth) fått en mer framträdande roll i historien på bekostnad av dvärgarna. Den onda drottningen (Charlize Theron) har fått en fylligare bakgrund  och har lite fler karaktärsdrag än att bara vara ond. Man har också lagt in lite mer svärdsfighter samt en liten blinkning till Jesus men annars är det mesta sig likt och konservativa sagofilmstittare lär känna igen sig.

Filmen är visuellt snygg. Jag gillar speciellt när den onda drottningen trollar. Det är både fantasifullt och faktiskt lite småruggigt även den magiska spegeln har fått en CGI-boost som är lyckad . Miljöerna i filmen är genomgående välgjorda och den känns inte som att ensambeln springer runt i en studio, med ett undantag. När Snövit träffar dvärgarna hamnar man plötsligt i en kullissmiljö som påminner ganska mycket om de bilder på det jordiska paradiset Jehovas vittnen utlovar i sina tidskrifter. Det är även här som filmen segar till sig och blir lite småtråkig. Bortsett från denna episod är Snow White and the huntsman en ganska rapp och underhållande film och två timmar går relativt snabbt..

Tyvärr finns det ett par saker som drar ned helhetsintrycket: Dels ogillar jag att regissören/manusförfattaren gjort Snövit till en kristusgestalt. Man trycker ganska hårt på att hon ska frälsa folket från den onda drottningen och när hon återuppstår får jag lite väl starka bibliska vibbar.  Det andra problemet är personregin eller skådespelarnas insatser, take your pick. Det är många bra skådisar med i filmen men kanske är det berättelsens form av saga som gör att de presterar undermånligt (Stewart undantagen då hon sällan skådespelar utan reagerar på stimuli typ: Replik! Rör dig!). Dvärgarna består av idel kända ansikten b.la Brian Gleeson, Bob Hoskins och Toby Jones men de har ingen personlighet utan är bara dvärgar. Charlize Theron spelar över å det grövsta i sina försök att vara ondskefull. Hon verkar ha hämtat inspiration av Barbara Kellerman som spelade The White witch underhållande uselt i tv-serien om Narnia. Chris Hemsworth ger intryck av att vara lite halvfull då han har ganska sluddrigt tal i filmen och att ge honom rollen som voice-over var ett stort misstag. Mao ingen skådis agerar på topp och då har vi kvar olyckan Kristen Stewart.

Var gång Kristen Stewart ska vara med i en film ser jag med skräckblandad förtjusning fram mot tillställningen. Kommer hon att lyckas skådespela denna gång är frågan jag ställer mig. I Snow White and the huntsman lyckas hon igen med att ge sken av att  om man kan tala och röra på sig räcker det för att man ska kunna titulera sig skådis. Jag har sett gråstenar med större personlighet än Stewart. När hon ska hålla ett känslomässigt tal i filmens final är det ett tappert men ack så misslyckat försök i konsten att skådespela.

Som synes är det blandade känslor jag har inför Snow White and the huntsman men filmen var underhållande trots bleka skådespelarinsatser och om man gillar genren är det trots allt värt att lägga ett par timmar på filmen. Jag bländades nog av miljöerna och alla CGI-effekter.

Regi: Rupert Sanders

betyg: 5/10

The Cabin in the woods (2011 USA)

Som jag har väntat. Det var ett par år sedan som jag hörde talas om den här filmen på nätet. Vad jag förstått så spelades filmen in redan under 2009 men filmbolaget ville lansera den i 3D något som skaparna Wheddon & Goddard satte sig emot och releasen drog ut på tiden. När den äntligen kom till Sverige vad hände då? Få kopior endast till de stora städerna. Turligt nog kom The Cabin in the woods till slut till lilla Karlstad och det tackar jag för.

The Cabin in the woods är en skräckfilm med både hjärna och hjärta. Filmen har ett intelligent manus men det är inte för smart för sitt eget bästa.Med det menar jag att filmen slår inte knut på sig själv eller blir onödigt svårförståelig. Om man vill kan man sitta filmen igenom och nicka gillande åt hur filmskaparna leker med genren och le åt alla ”blinkningar” som ges till andra skräckfilmer. Vill man, så kan man skita i allt detta och bara hänga med på färden och se ovanligt bra skräckis.

Filmen hyser även ett gäng riktigt bra skådisar. Det är inte det vanliga ensemblen som man brukar hitta i filmer av det här slaget. Dvs ”Vi tar den billigaste skådisen som går med på att visa brösten”.  Det är kanske inte några stora namn men de kan sitt yrke och att få se Richard Jenkins (Stepbrothers) och Bradley Whitford (The West wing) är alltid trevligt.

Ju mindre jag berättar om handlingen desto bättre då berättelsen vinner på att man vet så lite som möjligt. Men om man sin skräck är det relativt lätt att räkna ut hur det hela hänger ihop. Det märks att Wheddon & Goddard gjort filmen för att de tror på sitt projekt och vill skapa något och inte bara gör en film för att tjäna stålar.Deras berättarglädje sprider sig till mig som tittare och det var länge sedan jag (vet att det låter konstigt) hade så trevligt när jag såg en skräckfilm.

Nu kanske någon undrar varför filmen inte får högsta betyg? Jag blev inte speciellt uppskrämd jag saknade den där känslan av isande skräck i magen. Men låt inte det avskräcka er för The Cabin in the woods är både intressant, spännande och rolig  bara inte speciellt skrämmande.

Andra men liknande åsikter om filmen: Henke, Jessica och Vrångmannen.

Regi: Drew Goddard

betyg: 9/10

Comborecension- The Avengers (USA 2012)

Ja då var det dags för en comborecension igen. Det var ju ett tag sedan sist. För att ni ska kunna hålla isär våra textbidrag så är min (Marcus) text i vanlig stil och Filmitchs i kursiv. Filmen för kvällen var The Avengers vilken både Filmitch och jag väntat på sedan den extra scenen i första Ironman-filmen, dvs 5 år. Japp så jag/vi har väntat men hellre lång väntan och bra film än att man hetsar ut skit.

När Disney köpte upp förlaget Marvel var jag nog inte ensam om att tänka att det nog inte kommer något bra ur dylik affärstransaktion men tack och lov hade jag fel. Även jag darrade till av fasa och var en aning bekymrad att Marvels universum skulle bli disneyfierat men än så länge har Disney låtit Marvel fått vara ifred. Det hela har som vi vet resulterat i ett pärlband av underhållande superhjältefilmer och fler är på gång. Trots olika regissörer så har man lyckats hålla ihop universat så att det framgår att vitt skilda karaktärer ändå verkar och lever i samma värld, vilket också är en av styrkorna i Marvels serietidningsproduktion. Det hela blir lite grand som en såpopera på kraftfoder. Här har vi nog den främska skillnaden mellan DC (Superman, Batman, Green Lantern) och Marvel, de sistnämnda verkar ha haft en plan med sin produktion medan Warner (DC) lite håglöst och oplanerat skickat ut en film här och en film där.

Allt som Marvel gjort är inte bra t.ex har The Hoff spelat Nick Fury rekommenderas ej.

Nåväl, Avengers var det. Serieförlagan utkom första gången för 49 år sedan och gavs ut i evigheter efter det. Den ursprungliga historien och filmens story följer varandra i stora drag. Den onde ”guden” Loki tar sig in i vår värld för att ta över den, till sin hjälp har han en arme av utomjordingar. S.H.I.E.L.D.- agenten Nick Fury  (Samuel. L Jacksson) förstår tidigt hotet och mobiliserar den lilla grupp av superhjältar vi tidigare sett i tidigare filmer, Hulk, Captain America, Thor och Ironman.  Då hjältarna till en början inte kommer så bra överens hotas allt att gå åt skogen, samt att regeringen är aningen skeptisk till att släppa lös de krafter som hjältarna besitter. Ja hur ska det gå? 🙂 I första Avengers tidningen var Loke mycket riktigt skurken om jag inte missminner mig men storyn var inte lika bombastisk som filmen. Personligen hade jag nog haft någon annan skurk än just Loke då han inte är speciellt upphetsande men resultatet var avsevärt bättre än väntat. Jag störde mig inte ens på han något komiska huvudbonad. Man behöver inte överföra allt från seriernas värld till film.

Jag skulle kunna sluta skriva nu och bara låta följande mening stå för hela upplevelsen. Välproducerat och jävligt underhållande. Men det vore lite för enkelt med tanke på att jag trots allt väntat på filmen i 5 år så jag ska jag utveckla lite.

Skådespeleriet är överlag klanderfritt, visst lyser vissa starkare med sin skådespelartalang än andra men filmen är såpass välcastad så det spelar inte så stor roll. Här håller jag med. Ingen skugga faller på någon av skådisarna. Ruffalo som spelar Hulk/Banner är den nye i gänget. Han axlar rollen med bravur efter Norton och Bana som spelat Banner tidigare. Dialogen är väldigt bra och dessutom rolig. Jag känner igen stora delar av dialogen från de serietidningar jag läst av Whedon. Torr humor med en tvist samt att han känner och har tagit sig att satt sig in i karaktärerna.  Ett par gånger är det lite pekoralvarning men det hinner aldrig blomma ut i de eccesser som man exempelvis skulle vänta sig i en Spielberg-produktion. Jag anar pekoralen här och där men Whedon löser det på bästa sätt t.ex är Iron mans shining moment i filmen en av de bästa scenerna. Jag ryser vid tanken om Spielberg/Jackson eller Bruckheimer fått lagt sina pekorala näsor i blöt, högt osmakligt. Hjältarnas småtjafs sinsemellan och personliga karaktärsfel håller igång filmens tempo på ett bra sätt mellan actionscenerna.

Får se om man tar in nya hjältar till nästa film, finns en o annan att välja på.

När det gäller actionscenerna så säger jag bara: Välkoreograferad våldsballet. Det är väldigt snyggt, man ser vad som händer och kan följa med i händelseförloppet trots rasande tempo, plus att det hjälteposeras en hel del, vilket såklart är ett måste. Ingen skakig handkamera eller vansinnes klippning här inte vilket jag tackar för. Filmens jättelånga slutstrid kan kanske kännas aningen lång men då inte ens Herr Filmitch skruvade på sig i sätet så höll den sig nog precis inom gränsen för det acceptabla. (Så här inom parantes så kan jag nämna att gå på bio med Filmitch kan ibland vara som att bada i en regntunna med en epeleptisk säl, han vrider och vänder sig i sätet som vore det tillverkat av spetsiga armbågar, denna gång satt han ganska still vilket torde vara ett gott betyg). Och plötslig övergick denna trevliga och positiva recension till personangrepp. Jag kan inte hjälpa att att SF sätter in stolar för krumma dvärgar i sina salonger så man får träsmak i röven innan ens reklamen slutat.

På det hela taget är jag väldigt nöjd med The Avengers. Den lyckas med vad den ger sig ut för vara. Två timmar och tjugo minuter förflöt utan att jag märkte det och jag var lite lätt omtumlad och glad när jag (dock varken visare eller dummare) lämnade salongen. Till och med 3Dn tycktes funka, den störde i alla fall inte. Japp helt ok men det tillförde inte filmen något extra. Och med tanke på extrascenen i eftertexterna så får vi nog återse The Avengers inom en inte allt för avlägsen framtid, särskilt med tanke på att filmen slog premiärrekord i USA. Håller med fantastisk film som har många fina actionscener, bra skådisar och effekter. Kan jag vara kritisk till något skulle det vara att fighten ombord på SHIELDS hellcarrier var mer spännande än filmens final men många gånger blir just finalerna i många actionfilmer lite mättande och så även i Avengers. Men jag satt som sagt still och är nöjd, mycket nöjd. I och med extrascenen släcktes mitt hopp om att mina favoritskurkar Baron Zemo & Ultron skulle göra entre i nästa film men men …. man kan inte få allt.

Marcus Betyg: 9/10 (Ja det är lite högt men jag är ett farbrorbarn, enligt vissa)

Filmitch hojtar: AVENGERS ASSEMBLE och delar ut en 9:a