Wonder Woman 1984 (2020)

Den förra filmen om Wonder Woman var en frisk fläkt. Gal Gadot passade som hand i handske i huvudrollen, hon hade charm och var karismatisk. Filmen hade glimten i ögat och lyckades väl med att spela på hela mitt känsloregister. Wonder Woman 1984 har inga av ovanstående kvaliteter. Det är en tungrodd rulle som tar sig på alldeles för stort allvar och den enda känsla jag får när jag ser filmen är bottenlös förtvivlan.

Filmen utspelar sig som man nog begriper av titeln 1984 och Diana (Wonder Woman) har ett ensamt liv som arkivarie(?) på ett museum i Washington D.C. Men en dag så dyker plötslig Steve som varit död 60 år upp. Kan hans uppdykande ha något med den sten man hittat i en sändning som nyligen anlänt till museet? Vilka önskningar kan de mindre nogräknade figurerna Maxwell Lord och Barbara Minerva tänkas göra när de lägger vantarna på stenen?

Själva handlingen är inte så mycket att orda om den liknar mer eller mindre de flesta andra filmerna i genren. Utförandet är desto mer diskutabelt. Berättarglädjen lyser med sin frånvaro och alla rollfigurerna verkar lida sig igenom historien. Det blir inte roligt när man väntat sig en smårolig actionfest och istället serveras en historia om folk som vantrivs med sina liv. Actionscenerna är inget speciellt lite biljakt, lite slagsmål och man spelar inte ens Wonder Woman temat under filmens gång. Istället har man snott stycket Capas jump från Sunshine. Varför?

Gimmicken att filmen skulle utspela sig på 80-talet var totalt onödig. Netflixaktuella Cobra Kai som utspelar sig i nutid känns mer 80-tal än denna tunna fernissa till film. Jag skulle kunna hålla på ett tag till med vad som är fel med Wonder Woman 84 men det får räcka då jag anar att läsarna begriper att detta är en besvikelse till film.

En trea är tydligen redan på gång och gärna för mig men gör i så fall om och rätt. DC-filmerna funkar oftast bäst när de inte är så skitnödigt allvarsamma. I väntan på den rullen tar jag och läser om Azzrellos Wonder Woman. Det är bra underhållning till skillnad mot dagens rulle.

Regi: Patty Jenkins

Betyg: 2/10

Även Henke har sett eländet läs han tankar här.

Outlaw king (2018 Storbr)

Den här rullen tar vid där Braveheart slutar. Engelsmännen har vunnit och skottarna svär nu trohet inför den engelska kronan. Robert Bruce (Chris Pine) rättar sig i ledet och gifter sig med en engelsk hovdam (Florence Pugh) och allt skulle vara frid och fröjd om inte de slemma engelsmännen gör sitt bästa för att förtrycka skottarna. Robert tröttnar till slut och gör uppror mot kronan. Han har inte bara engelsmännen som motståndare utan även många av de skotska klanerna ser honom som sin fiende.

Personligen så kan jag inte så värst mycket om dessa historiska skeenden så jag slipper att sitta och reta mig på de friheter filmmakarna säkerligen tar med berättelsen. Outlaw king bjuder inte på några större överraskningar. Det är en stabil film som följer mallarna, är relativt välgjord med kompetenta skådisar. Mao en film som lär passa de flesta när som helst. Ordet dussinprodukt fladdrar förbi i mitt sinne.

Främsta anledningen till att jag spanande in rullen var förstås Florence Pugh namn i rollistan. Trist nog så gör hon vare sig till eller från i sin roll som Roberts fru. Rollfiguren är lite mer framåt än vad man kunde vänta sig av en kvinna under 1300 talet men speciellt minnesvärd är vare sig hon eller filmen för den delen. Ett litet plus i kanten var att James Cosmo visade nunan, alltid trevligt när den skådisen är med i en rulle. Mellanmjölksfilm vare sig mer eller mindre.

Regi: David Mackenzie

Betyg: 5/10

Wonder woman (2017 USA)

Amasonen Diana växer upp på en ö som är dold för omvärlden. En dag hälsar omvärlden på i form av Steve Trevor som jagas av en en hop tyska soldater. Amasonerna får genom Steve information om att ett stort krig pågår (det 1:a världskriget) och de anar att det är deras ärkefiende krigsguden Ares som ligger bakom kriget. Mycket motvilligt låter man Diana följa med Steve ut i världen för att stoppa Ares och därmed kriget.

Hitintills har filmerna om DC:s superhjältar inte varit speciellt imponerande: Superman var ok, Superman vs. Batman och Suicide Squad riktigt usla så här i efterhand (har försökt se om filmerna men det har varit en upplevelse så olidlig att jag varit tvingen att avbryta tittarna i förtid). Därför känns det riktigt skönt att få se en film som Wonder Woman då den infriar alla förhoppningar jag har. Skådisarna sitter som smäck (möjligtvis hade jag velat sett någon annan än Chris Pine i rollen som Steve men han är åtminstone uthärdlig).  Danny Huston är ljuvligt ond som Ludendorff, birollsinnehavarna i div. roller är väl utvalda och Gal Gadot ÄR Wonder Woman, jag tror aldrig en skådis har känts så rätt i en superhjälteroll. Trots en ganska så töntig dräkt (dräkten har alltid varit ett aber när det gäller denna seriefigur men å andra sidan är klädvalet för dagen bättre än den bikerjacka och hotpants(?)  hon bar under 90-talet) lyckas Gadot sätta karaktären som smäck. Filmen har flera scener där jag faktiskt får ståpäls och känner hur pulsen ökar, det var ett bra tag sedan jag fick den känslan när jag såg en s.k ”blockbusterfilm”. Trots att rullen är ganska så DC-grå” känns den lättsammare och inte så allvarstyngd och storvulen som de tidigare filmerna från förlaget.

Det finns dock en plump i protokollet nämligen slutfighten där man som tittare än en gång måste genomlida raserade byggnader och explosioner. Det tar inte lång stund innan jag tröttnar, börjar glo på klockan och undrar om det inte är dags att avsluta CGI-festen?  Men bortsett från detta är Wonder Woman klart sevärd.

Regi: Patty Jenkins

Betyg:8/10

Star trek beyond (2016 USA)

star-trek-beyond-will-premier-at-san-diego-comic-con-and-here-are-the-details”Space: the final frontier. These are the voyages of the starship Enterprise. Its five-year mission: to explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations, to boldly go where no man has gone before.”

Både Kirk och Spock funderar på att byta jobb. Kirk finner det trist att åka runt i rymden och Spock känner att han har vissa förpliktelser mot Vulcanerna. De hinner inte våndas länge över dessa framtida beslut då ett räddningsuppdrag tarvar deras uppmärksamhet. Ett rymdskepp har kraschat på en avlägsen planet och Enterprise far dit för att undsätta den strandsatta besättningen. Rutinuppdraget förvandlas dock snabbt till en kamp på liv och död mot Idris Elba iförd en latexmask.

Av den slogan som en gång i tiden inledde tv-serien finns inte mycket kvar. Filmen känns inte speciellt modig i sitt utförande utan harvar på med säkra kort och även om man hävdar att man åker till platser dit ingen människa tidigare åkt så känns Enterprise resor ungefär lika spännande som att stega in på en McDonalds restaurang man aldrig tidigare besökt. Nytt men ändå välbekant.

Det är samma gamla oneliners, explosioner, pang pang, motorcykelåkning och i rymdvarelser som ser ut som sminkteamet gjort en raid in på Buttericks överskottslager för att rafsa åt sig lite halloweenmasker. Hur gärna filmskaparna än vill så lyfter aldrig berättelsen.  Jag sitter i stort sett hela filmen och väntar på att den ska starta och s.a.s komma igång, vilket aldrig sker. Naturligtvis händer det massa saker på vita duken men det blir vare sig spännande eller intressant . När halva filmen gått sitter jag mest med 3D glasögonen på trekvart och hoppas på att det snart ska ta slut så jag kan åka hem och se något annat istället.

Filmen har två ljuspunkter. Sofia Boutella som spelar utomjordingen Jaylah. Det är den enda rollfiguren i filmen som har någon som helst tillstymmelse till karaktär. Låten Sabotage av Beastie boys har en framträdande roll i filmens final och det var enda gången min puls ökade en liten aning, men bara lite. Hå hå ja ja.

Regi: Justin Lin

Betyg: 3/10

Into the woods (2014 USA)

1414-Into-the-Woods-2014-Movie-Poster-750x1110Det finns två skäl till att se Into the woods: Emily Blunt och Anna Kendrick. Två andra halvdana skäl till att filmen kan vara Lucy Punch medverkan (tyvärr alltför kort) och att man får en insikt i att Oscarsjuryn som nominerade Maryl Streeps insats är helt ute och seglar. Å andra sidan har kanske Oscarsgalan spelat ut sin roll – åtminstone när det rör sig om årets bästa filmer och prestationer.

Det finns desto fler skäl till att inte se Into the woods: Maryl Streep och Johnny Depp är med i rollistan – de känns lika fräscha som mögligt bröd. Filmens Rödluva är oerhört irriterande. Filmen är alldeles för lång och sövande. Hela projektet har en aura av bättre bekostad skolpjäs över sig. Det främsta skälet är dock att Into the woods är en musikal med makalöst dåliga melodier. Inte en enda sång satte sig. Sekunden efter att käften stängts på den skådis som sjungit sitter jag och undrar i mörkret: Hur gick melodin?

Avslutningsvis kanske jag ska nämna att filmen handlar om massa sagofigurer som springer runt i en kulisskog och sjunger melodier som ingen (troligen inte ens kompositören) kommer ihåg. Om ni finner det lockande kom inte sedan och klaga på att ingen varnade er efter ni kastat 100:- i sjön.

Även Fiffi och Movies noir har sett filmen. Se vad de tycker om detta dravel.

Regi: Rob Marshall

Betyg: 3/10

Star Trek: Into darkness (2013 USA)

STID_OneSheet_Fri_lxr12cOSVflEJag är inget stort fan av Star Trek och har bara sett delar av de olika tv-serierna samt några av filmerna. De (både filmerna och tv-serierna) är lite stela och trista men samtidigt sprider de en viss trevnad omkring sig så jag avfärdar inte produktionerna rakt av.  Med det sagt så kanske det är mer förståeligt att jag uppskattar Abrams filmer mer då de kort och gott har ett större underhållningsvärde. Samtidigt kan jag till viss del förstå fansen av originalserien som blir irriterade på en och annan ändring (rasade själv häromveckan över Iron man 3) som tydligen har gjorts. Ändringar som går mig helt förbi då jag som sagt inte är speciellt insatt i Star Trek och dess universum.

Into Darkness startar med att Kapten Kirk räddar en planet från att gå under, iofs en hedervärd handling men tydligen ett brott mot stjärnflottans lagar då planetens invånare inte känner till vare stjärnflottan eller rymdskepp. Kirk och co är inte direkt diskreta i sitt räddningsförsök och påverkar därmed civilisationens utveckling på planeten. Detta medför att Kirk får kicken som kapten på skeppet Enterprise men när en terroristen och f.d agenten John Harrison attackerar federationen får Kirk i uppdrag att döda honom. Då Harrison gömmer sig på en planet som styrs av Klingonerna (tydligen fiender till federationen) är det ett ytterst känsligt uppdrag som kan leda till ett intergalaktiskt krig.

Om jag ska jämföra med förra filmen är den här lite tajtare i berättelsen, har en bättre skurk som spelas av Benedict Cumberbatch (Sherlock Holmes),  och är avsevärt mer spännande.  I och med förra filmen har man avverkat alla introduktioner och kan starta äventyret på en gång så det säger sig självt att man kan hålla ett högre tempo. Jag gillade speciellt öppningsscenen som gav mig Indiana Jones vibbar. Historien tar ett par vändningar och ibland vet man inte riktigt vem man ska hålla på då Harrison faktiskt har sina skäl till att vara fientligt inställd mot federationen. Om man vill så kan man hitta lite kritik mot USA och deras ”krig mot terrorismen” något som också Jojjenito påpekade. Det finns ett par maffiga scener i filmen som jag verkligen gillade och berättelsen hade bra flyt. En underhållande sf-film som jag nog kommer att se om när jag är sugen på något lättsmält. Abrams har tydligen hoppat av franschaisen men jag ser fram emot fler filmer i serien. Filmen sågs i 3-D och det funkade över förväntning.

Om man är sugen på att läsa mer om Star Trek har Sofia ett tema på serien/filmerna på sin blogg.

Regi: J.J. Abrams

Betyg: 7/10

Unstoppable ( 2010 USA )

Mitt intresse för Ridley och Tony Scott har minskad avsevärt det senaste decenniet. Det var länge sedan Tony gjorde en bra film. När en Tony Scott film kommer vet man att den innehåller tre saker: Denzel Washington, sjaskiga färger och en klippning som skulle ge Jonas Åkerlund huvudvärk. Unstoppable innehåller tack o lov endast två av tre. Herr Scott har kanske börjat förstå att för att kunna uppskatta en film så bör man som tittare ha chans att kunna se vad som händer på duken.

Unstoppable är ”inspirerad”  av verkliga händelser med allt vad det innebär. En skenade tåg lastat med giftiga kemikalier rusar mot en katastrof men två hjältemodiga män  ( Chris Pine och Denzel Washington ) försöker hinna ikapp tåget för att stoppa det.

Scott serverar en  ganska simpel och enkel actionfilm utan några större krusiduller. Stundtals spännande och stundtals klyschig. Fiffi tyckte blä och FLMR tyckte nog som jag. Lättsam och alldeles lagom mellandagsspänning om man nu anser sig behöva detta. Och visst är det inte svårt att bli glad när Denzel ler?

Regi: Tony Scott

Betyg: 6/10

Star Trek ( 2009 USA )

Något större fan av Star Trek har jag aldrig varit. Jag har sett några avsnitt här och där och ett par tre stycken långfilmer. Star Trek har alltid verkat lite stelt och själlöst och därmed blivit lite ospännande. Mest spännande har nog del otroligt fula kläderna och frisyrerna varit, och på den nivån ligger mitt förhållande till Star Trek.

Abrams fick förtroende att reboota filmserien och jag är kanske inte rätt person att bedöma om han lyckades med projektet då mitt förhållande till orginalet som sagt är svalt. Som Stark Trek  novis tycker jag 2009 års version är en bra sf film om man gillar rymdaction. Rymdskeppet Enterprise  puttrar på ute i världsrymden. Tidsresor och planetförstörar vapen är inblandade. Inget nytt och och sensationellt sker men underhållningen är god. Trots att jag inte är speciellt insatt i Star Treks universum så hänger jag med i handlingen utan problem. De fula frisyrerna och kläder har man till min förtjusning valt att behålla. Spocks pottfrisyr kunde få en mor att falla i tårar.

Skådisarna håller bra klass men jag kände inte igen Eric Bana under allt sminket. Vill man ha lite lättsamsam rymdaction samt studera de största ögonbryn sedan Oasis bildades är Star Trek ett gott val.

Betyg: 7/10

Carriers (2009 USA)

Ett virus har nästan utplånat mänskligheten och de få överlevarna isolerar sig allt mer från varandra för att inte sprida smittan. Vi får följa fyra personer som reser genom ett öde Usa med vägen som mål.

Detta är en lågmäld film där samspelet mellan de fyra personerna är i centrum för filmen. Det händer inte så mycket men det är en film som griper tag i tittaren tack vare bra manus, dialog och skådespelare. Det är på det hela en sorgsen och stillsam historia där det inte ges mycket hopp om framtiden. Civilisationens undergång har nog aldrig varit så stillsam.

Regi: Alex och David Pastor

Skådespelare: Chris Pine, Lou Pucci

Betyg: 7/10