Le mans `66 (2019 USA)

Rätta mig om jag har fel med hette inte dagens film Ford vs Ferrai när den gick upp på vita duken? Hur som helst har filmen av outgrundliga skäl bytt till den i mina öron mer intetsägande originaltiteln Le Mans `66. Varför?

Filmen är en s.k BOATS och denna gång iddes jag inte kolla upp vad som stämmer eller inte. Handlingen går i alla fall ut på att Henry Ford II blir förolämpad av Ferraris ägare och bestämmer sig för att utföra det omöjliga. Han ska bygga en bil som ska ställa upp och vinna i den beryktade Le Mans tävlingen. Företaget anställer den f.d racerföraren Carroll Shelby som ska leda projektet. Han vill i sin tur ha engelsmannen Ken Miles som testkörare. Just detta ställer till problem då Miles är lite egen och stryker ingen medhårs. Kommer de att lyckas? Naturligtvis annars hade det inte blivit någon film.

Le mans `66 rullar på i två lättsmälta timmar, produktion och skådisar är bra och filmen är så där alldeles lagom engagerande. Filmen är lite som en låt av Whitney Houston. Det finns inget direkt att invända emot men den har vare sig äkta känsla eller nerv. Lite plastig är nog en träffande beskrivning (gäller både Houston och filmen).

Jag är säker på att jag glömt denna rulle om en månad eller två. Missförstå mig inte filmen är på inga vis dålig bara lite så där mellanmjölksaktig och de filmerna behövs också ibland.

Regi: James Mangold

betyg: 5/10

Vice (2018 USA)

Ondska kan komma i olika skepnader. Det kan vara en koppärrig paranoid gubbe med valrossmustasch eller en empatilös kärring med handväska och ful frisyr eller som i fallet i dagens rulle en till synes oansenlig  och överviktig man med hjärtproblem som lystrar till smeknamnet Dick (tänk om filmen ändå hade fått detta namn istället för Vice).

Filmen handlar om Dick Cheneys liv. Dick vem? kanske en del säger. Han var b.la vicepresident under George W Bush presidentskap men har verkat i maktens bakgrund sedan Nixons tid. Filmen är en studie i hur han hela tiden manipulerar sin omgivning och tar tillfällena i akt för att stärka sin makt i kulisserna. Under Bushs regim är det mer Cheney än presidenten som bestämmer.

Adam McKay har regisserat filmen och stilen påminner i mångt och mycket om hans tidigare film The Big short. Det är en film som tar upp allvarliga ämnen på en komiskt sätt med snabba klipp och och tidshopp. Filmens första halva kan vara något förvirrande innan man fått pejl på vem som är vem. Det är en klar fördel om man har någorlunda susning om amerikansk politik och speciellt då republikanska politiker.

Hur mycket som är sant eller inte får stå för regissören som säkerligen överdriver en hel del men vissa fakta är oomkullrunkeliga  vilket gör att skrattet fastnar i halsen. Här har vi en grupp politiker som använder sin makt till att kratta manegen för sig själv och sina kompisar i näringslivet (något som även i Sverige blivit allt vanligare t.ex Filippa Reinfeldt och Kjell Olof Feldt för att nämna några som använt politiken för att sko sig själva) kostar de personliga målen människoliv bryr man sig inte. Står sanningen i vägen för de politiska och de personliga målen ser man till att ändra den så man får med sig opinionen. Mitt i denna malström av korruption står Cheney påhejad av sin fru och kompisar. Förklaringen till att de kan hållas ger filmens berättarröst tidigt i historien: Vem orkar bryr sig om budgetar och politik efter jobbet? Då vill man ha roligt och slappna av.

Det är en väl producerad film med helt suveräna skådespelarinsatser från Bale som spelar Cheney, Adams hans fru och Carell Rumsfeld. Problemet är väl att det är en polariserande tolkning och presentation av historien vilket säkert kan skrämma bort en och annan tittare men jag fann filmen underhållande och rolig sedan får man ta ett och annat med en nypa salt.

Regi: Adam McKay

Betyg: 8/10

Harsh times (2005 USA)

Harsh_Times_7463_posterRegissören David Ayer är aktuell med den kommande Suicide squad som jag hoppas är bättre den bedrövliga Sabotage som kom för ett par år sedan. Harsh times är regissörens debutfilm och den vart i alla fall inte illa. Jim och Mike har växt upp tillsammans i L.A:s latinokvarter.  Mike är gift och ”tvingas” av sin fru att söka jobb. Tråkigt nog så blir det inte så mycket av det där med att söka jobb. Jim och Mike fördriver dagarna med att röka på, supa och syssla med kriminella aktiviteter. Jim är den som leder den inte lika karaktärsfaste Mike i fördärvet. Det vi tittare begriper snabbt är att Jim lider av en krigspsykos efter en runda i Afghanistan och riskerar att när som helst verkligen gå över gränsen.

Det kan vara lite svårt att se en film när man redan efter en kvart avskyr huvudpersonerna. I och för sig lider Jim av psykiska problem men jag vill bara att han ska försvinna kvickt på ena eller andra sättet. Mike är å andra sidan inte galen men väl en ryggradslös fjant som inte kan säga nej till kompisarna samtidigt som han försöker spela macho inför sin fru som f.ö drar hela lasset hemma. Filmens största gåta är att hon inte kickat honom ur huset men kärleken är väl blind.

Christian Bale spelar tokstollen Jim bra. Bale är bra på att spela galen och har här fått en passande roll där hans något stela och sammanbitna skådespeleri kommer till sin rätt. Freddy Rodríguez spelar kompisen Mike och Eva Longoria (Desperate housewives) hans fru. Två stabila insatser av två skådisar som förtjänar fler och större roller. Favoriten J.K Simmons är även med på ett hörn – alltid uppskattat. Problemet är just det där att jag verkligen avskyr huvudpersonerna och blir rejält trött på deras fjanterier snabbt. De enda jag bryr mig om är Mikes fru och Jims mexikanska flickvän. Sevärd men inte omistlig.

Regi: David Ayer

Betyg: 5/10

Exodus (2014 USA/Storbr)

Exodus-Gods-and-Kings-posterSå var det dags än en gång för historien om Moses och flykten från Egypten. Den här gången är det Ridley Scott som regisserar och Christian Bale som spelar Moses. Jag tänker inte gå in på handlingen då jag anar att de flesta av mina läsare har gått nio år i grundskolan.

Vanligtvis är jag skeptisk till religiösa filmer som återberättar någon story ur Bibeln. Filmmakarna brukar närma sig ämnet med respekt och verkar lite rädda för att stöta sig med religiösa grupper. Jag kan förstå den approachen men samtidigt blir det lite trist. Kan man storyn och det inte tänjs på speciellt många gränser löper filmer inom denna genre en stor risk att bli lite trista och torra. Naturligtvis blev det en och annan protest angående Exodus men i mina ögon är det petitesser man tjafsat om – många religiösa människor har en tendens att vara lite väl överkänsliga.

Den största kontroversen i sekulära delen av samhället var nog att man satte in ”vita” skådisar i de stora rollerna. För att lösa hudfärgsproblemet verkar man ha blästrat skådisarna med brun utan sol samt smetat rikliga mängder med kajal under ögonen så att skådisarna får den rätta Omar Sharif looken. Konstnärligt är detta naturligtvis helt uppåt väggarna men om filmbolaget vill tjäna stålar på sin Mosefilm måste man ha lite kända namn att skylta med. Då duger det inte med mindre kända affischnamn det är tyvärr den krassa verkligheten.  Å andra sidan hade t.ex Denzel Washington som Farao och Danny Trejo i rollen som Moses blivit en avsevärt mer intressant film.

På det stora hela är Exodus en helt ok film.  Den följer grundberättelsen ganska väl och är ett stabilt om än lite ointressant hantverk.Trots att det är mycket ökenvandringar (bland det tråkigaste man kan se på film), en historia utan några större överraskningar och ganska stela skådisar är det något som gör att jag håller intresset uppe ända in i mål. Det är ett avsevärt bättre betyg än pekoralen Prinsen av Egypen  eller sömnpillret och tillika mastodontfilmen De Tio budorden.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

Equilibrium (2002 USA)

equilibrium-originalEfter det tredje världskriget beslutar sig de styrande att man ska undanröja alla chanser för att det ska bli ett fjärde krig. En medicin framställs som ska ta bort alla mänskliga känslor då man anser att det är just förekomsten av känslor som ställer till det för oss människor. Vidare beslutar man sig för att förbjuda allt som överhuvudtaget kan väcka känslor till liv och förbjuder följaktligen all konst. Nu är det som så att alla människor accepterar inte dessa drastiska beslut och det finns en motståndsrörelse. En polisstyrka har skapats för att leta rätt på dessa känslosamma element och filmens huvudperson John Preston är en av de bästa poliserna. Han hamnar dock i obalans när hans partner visar sig höra till motståndarsidan och glömmer så en morgon att ta sin drog.

För att vara en film som ska handla om människor utan känslor år det ovanligt mycket av den varan bland de som säger sig ta drogen. Vidare undrar jag lite om logiken över hur ett samhälle överhuvudtaget kan fungera utan att dess medborgare inte har några känslor. Utan känslor skulle man inte bry sig om något och drivkraften för att leva skulle upphöra. Nu kanske man inte ska tänka i dessa banar utan bara luta sig tillbaka i soffan och låta sig bli underhållen av en ganska välgjord actionthriller i sf-format.

Bale har huvudrollen och då han till vardags ser ut lite som en vildsint revisor passar han bra i rollen som känslokall (åtminstone till en början) polis. Vidare har vi Emily Watson (vart tog hon vägen?) som kärleksintresse och radarparet Sean Pertwee och Angus Macfadyen är filmens skurkar, vilket de passar bra till att gestalta. Filmen är småspännande och storyn tar en par oväntade vändningar. De jag gillade mest var fighterna då framtidens poliser tydligen lärt sig någon form av pistol kung-fu som funkar bra i bild. Scenografin är futuristiskt betonggrå och just de administrativa byggnaderna utseende gör att jag misstänker att filmens regissör sneglat lite på Terry Gilliams Brazil. På det hela en bra film som borde förtjäna avsevärt mer uppmärksamhet än den fått.

Regi: Kurt Wimmer

Betyg: 7/10

Filmspanarna: En Midsommarnattsdröm (1999 Storbr m.fl)

mzi.mrrakvmkHäng nu med i svängarna för det kan behövas: I den italienska staden Monte Athena förbereder den lokala fursten/borgmästaren Theseus sitt bröllop men allt är inte glädje och lycka. Två unga män, Demetrius och Lysander konkurrerar om Hermias kärlek. Hon vill gifta sig med Lysander men hennes far anser att Demetrius passar bättre som svärson. Hermia ges ett ultimatum: ”Gift dig med Demitrius eller gå i kloster” (här bör jag tillägga att berättelsen utspelar sig kring sent 1800 tal). För att göra det hela mer komplicerat har Demetrius en beundrarinna i Helena. Lysander och Hermia bestämmer sig för att rymma en natt genom skogen som ligger nära staden. Demetrius får reda på parets planer och sätter efter de två på cykel. Helena hänger på i hopp om att Demetrius trots allt ska välja henne. Samtidigt övar ett teatersällskap i skogen då man tänker sätta upp en pjäs i samband med hertigens bröllop. Så nu har vi fyra personer som irrar runt i skogen på cykel samt ett teatersällskap men det räcker inte med det. Samma natt råkar av en händelse Oberon och Titania som är älvrikets kung och drottning hålla till i skogen. Paret hamnar i gräl och för att straffa drottningen skickar Oberon sin hantlangare Robin Goodfellow (även känd som Puck) att förtrolla drottningen att bli kär i den första hon ser. Puck rör till det hela och vi får en kärlekssoppa som Oberon måste ställa till rätta innan morgonen gryr. (PUH!)

Om ni orkat hänga med såpass länge så kommer här mina tankar om filmen. En midsommarnattsdröm är en av Shakespears komedier och trots att den kan verka lite rörig är filmen både rolig och underhållande. Dialogen är kanske inte den rappaste utan författaren har mer förlitat sig på alla förvecklingar. Det jag möjligtvis har lite invändningar mot är teatersällskapet som kommer in lite från vänster i handlingen. Det är en underhållande trupp men jag kan inte komma ifrån känslan av att det blev lite ”kaka på kaka” i handlingen.

Scenen är som sagt ett somrigt Italien, folk har halmhattar och verkar ha det ganska trevligt (trots alla kärleksförvecklingar) något som smittar av sig på mig som tittare och det blir en riktigt mysig stund framför tv:n.  Något som paradoxalt nog höjer trevlighetsfaktorn är att älvfolket är lite halvtaskigt utklädda det är påklistrade vingar, lite djurhudar och glitter i ansiktet. Dessa halvdana effekter bidrar till filmens uppsluppna stämning och jag tror/anar att det var meningen. Skådisarna (halva Hollywood verkar ha blivit kontrakterade) sköter sig i varierade grad men på det hela får de godkänt. Det är kanske inte en av Shakespeares pjäser man sätter upp för att få briljera på scen eller få kasta ut några odödliga monologer anledningen är nog istället att ha en trevlig stund och det var precis det jag hade.

Regi: Michael Hoffman

Betyg

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Filmspanar temat var så sagt om natten och vilka andra nätter än midsommar (en helg jag numera endast äter caesarsallad på efter att jag ett år förätit mig på sill och grillat) som behandlas av andra bloggare kan ni se nedan.

filmspanarna-bred

Absurd cinema

FLMR

Jojjenito

Fripp

Rörliga bilder & tryckta ord

Fiffi

Har du inte sett den?

American hustle (2013 USA)

american-hustle-posterGänget bakom Silver lining playbook har kokat ihop den filmen. Man använder sig än en gång av Bradley Cooper & Jennifer Lawrence samt en hel del andra skådisar som inte är fy skam b.la Christian Bale, Amy Adams och Jeremy Renner Filmen är som alla andra filmer som görs nu för tiden löst baserad på verkliga händelser. Irving Rosenfeld (Bale) och Sydney Prosser (Adams) är ett par lurendrejare som som råkar i händerna på på den obalanserade FBI-agenten Richie DiMaso ( Cooper ). Istället för att sätta paret i finkan gör DiMaso en deal med de två. För att slippa fängelse ska de hjälpa FBI att locka andra skumma personer att begå brott så att byrån kan arrestera dessa. När man ser ut att kunna snärja en borgmästare ( Renner ) tappar DiMaso helt konceptet och allt växer till en härva som involverar maffian, otrohet och falska oljeshejker från Brooklyn.

Stundtals påminner American hustle lite om bröderna Coens mycket roliga film Burn after reading men där den förra var en ren komedi är detta en film som har svårt för att bestämma sig för vad den ska vara. Ibland är det ren komedi för i nästa stund slå över till drama. Det är inget fel på skådespelarnas rollprestationer men filmens karaktärer och dess handling går inte ihop. Filmen kryssar mellan ren komedi och drama. När American hustle är komedi är skådisarna mycket roliga men så fort filmen av och till slår över till att bli ett drama känns de malplacerade. Resultatet blir ganska ansträngande att titta på i längden då skådisarna och filmens handling ofta inte är samspelta.

Att American hustle är nominerad för en Oscar känns lite märkligt men å andra sidan om du vill ha kritikernas kärlek bör du ha med minst en av tre ingredienser i en film: 70-talet, ”skön” musik från 60 – 70 talet och filmen får gärna handla om film. American hustle är förlagd på 70-talet och det är nog svaret på frågan om dess nominering samt att ensemblen är stark för så värst bra var den inte. Se hellre om Burn after reading. Betyget blir högt då filmen har en hel del roliga scener samt för de duktiga skådisarna.

Fiffi och Movies noir har även de sett filmen.

Regi: David O. Russell

Betyg: 5/10

Combo: The Dark knight rises (2012 USA)

Troligtvis är vi sist på bollen när det gäller att se och skriva om sommarens blockbuster, åtminstone i bloggvärlden. Jag ville vänta en stund med att se filmen för att slippa trängas alltför mycket i biomörkret nu blev det så att jag inte riktigt orkade hålla mig men med ett extrastort säte klarar man av det mesta i biomörkret, bla att spilla kaffe på sig själv.

Vad skönt att jag inte var med utan gick vid ett annat tillfälle. Spill i biomörkret tycker jag inte om. Då vi inte gick tillsammans denna gång så blir det lite av en minikombo där jag slänger in lite småkommentarer i texten. Så när det är kursiv stil så är det alltså jag, Marcus som talar…eh…skriver.

Det har gått åtta år sedan händelserna i förra filmen. Gotham är numera en laglydig stad och behovet av Batman är obefintligt. Bruce Wayne har hängt av sig capen och isolerar sig från omvärlden efter de tragiska händelserna i förra filmen. Men under Gothams gator smids det ondsinta ränker. Terroristen Bane har en sinister plan som tvingar Wayne att än en gång bli Batman och tala med förställd röst.

Regissören Nolan knyter här ihop säcken med tredje och sista(?) delen av sagan om Batman. Nolans filmer om Batman är i stort sett lika bra vid en jämförelse. Till filmernas styrka hör till att de alla haft mycket bra skådisar i stora och små roller samt att de varit genomarbetade och haft starka manus. Ovanstående gäller även för The Dark knight rises.

Jag tycker Nolan har lyckats bra med att just knyta ihop säcken, särkilt då denna film speglar den första filmens dramaturgi vilket gör att hela triologin får en karaktär av första akt, mellanakt och slutakt.

Naturligtvis finns det ett och annat problem med filmen, något mästerverk är det inte men man får ungefär det man väntar sig om man sett de två tidigare filmerna. En del har haft problem med en och annan ologiskhet i berättelsen. Jag brukar inte spana efter sådana fel när jag ser på s.k underhållningsfilmer det måste vara ganska rejäla manusmissar för att jag ska reagera. Så autopilotsdebatter, helande av ryggskador och oskäggiga poliser går mig helt förbi. Egentligen har jag bara två invändningar mot filmen: Batmans röst är så otroligt löjlig att jag får kämpa mot instinkten att hålla för öronen när han talar. Turligt nog har karaktären Batman ganska få repliker. Filmen är likt The Dark knight en aning för lång.

Jag störde mig inte så mycket på filmens längd, tyckte att 2 timmar och 40 minuter förflöt ganska fort men jag vet ju att Herr Filmitch är en rastlös person, särskilt på bio. I stora säten är jag mindre rastlös din krumme fan.

Man kunnat skippa Catwoman och fått en aningens kortare och mer tajt film. Nu är inte Hathaway dålig i rollen som Miss Kyle men det blir lite för mycket av det goda. Ja man kunde åtminstonde givit hennes karaktär en mer betydande roll . Nolan ska hinna med att presentera de nya karktärerna, hålla reda på de gamla samt få ihop en story det blir för mycket. Filmens första halva är bäst sedan börjar jag känna mig lite mätt på Gothams öden och äventyr och mina tankar börjar vandra under föreställningens andra halva. Jag tyckte tvärtom att andra halvan var mest engagerande och bitvis riktigt spännande.

Bortser man från dessa saker har man en actionfilm som är bra. Zimmers musik är mycket bra, i filmens sista minuter når den nya höjder. Klippningen tillsammans med musiken bjuder på ett fantastiskt slut.

Måste ärligt talat säga att jag är lite trött på Zimmer, allt han gör låter som Pirates of the Carribean fast med olika trummrytm. Visst funkar musiken men lite mer variation skulle ju inte skada.

Tom Hardy är mycket bra som (i seriernas värld ointressante) Bane. Tyvärr hade jag läst en recension där en kritiker skrev att Bane hade en brödrost inmonterad ansiktet – en tanke som hela tiden var närvarande när jag såg karktären i bild. Trots brödrostar och en i mina ögon ganska trist skurk lyckas Nolan och Hardy göra Bane till en intressant och ganska obehaglig figur. Banes röst var dock inte densamma som i de trailar jag sett undrar varför man ändrade på detta?

Banes röst  är en historia för sig när det gäller saker att vara ambivalent inför. Ena stunden passar den jättebra andra stunden blir effekten snudd på komisk. Karln låter ju ungefär som en överjovialisk aspackad Sean Connery. Batmans röst (eller harklande) kan man åtminstone konsekvent reta sig på. I Banes fall blir jag bara förvirrad. 

Som grädde på moset har vi även de gamla bekantingarna Gary Oldman och Michael Caine samt till nytillskotten Joseph Gordon-Levitt som den unge poliskonstapeln Blake och Anne Hathaway i rollen som Catwoman. Skådisarna håller hög klass. Det är hos karaktärerna och i den (kanske för mycket) genomarbetade storyn där filmen finner sin styrka. Det var även roligt att se Aidan Gillen (Game of thrones) samt Desmond Harrington (Dexter) i små roller. Slutomdömet blir lite bättre än Spiderman men lite sämre än The Avengers. Avslutningsvis anser jag att coolast i filmen är ljudet när Batmans motorcykel svänger runt på en 50-öring.

Kan inte annat än att hålla med, det är Nolans främsta styrka, genomarbetade manus och bra casting. 

Regi:Christopher Nolan

Betyg: 8/10

Marcus betyg: 8/10

American psycho (2000 USA)

När jag hörde att man skulle filmatisera Bret Easton Ellis roman American psycho var min första tanke: Det går inte att göra. Romanen är ett långt pladder om exklusiva maträtter, märkeskläder samt monologer om musik varvat med detaljerade sex och våldscener. Jag begrep inte hur man skulle kunna filmatisera denna märkliga roman.

Patrick Bateman arbetar som investerare på Manhattan. Han fördriver sina dagar med att tävla med sina kollegor om allt från att få bord på de populäraste restaurangerna till vem som har det snyggaste visitkortet. Bateman känner att hans liv är tomt och innehållslöst och trots sin rikedom är han uttråkad. För att pigga upp sin trista tillvaro hänger Bateman sig åt sex med prostituerade samt mördar folk på löpande band. Bateman känner hur han börjar tappa kontrollen över sitt välordnade liv.

Regissören Mary Harron har visat att det visst går att filma en bok som jag åtminstone trodde var ofilmbar.Det första som slår mig när jag ser om American psycho är att den stundtals är fruktansvärt underhållande och rolig trots alla mord och våldsamheter. T.ex är scenen där Bateman och hans kollegor jämför sina visitkort obetalbar. Visst förkommer det sex och våld i rikliga mängder men de värsta excesserna är ganska smakfullt bortplockade åtminstone om jämför med boken som jag faktiskt var tvungen att lägga ifrån mig ibland pga av de grafiska beskrivningarna. Harron har fått ihop ett gäng bra skådisar som Reese Witherspoon, Jared Leto och Willem Dafoe.  Christan Bale som spelar den skogstokige börsmäklaren Bateman gör ett fantastiskt jobb. Han sliter som ett djur för att uppehålla en civiliserad fasad bland vänner och bekanta och jag väntar bara hans mentala sammanbrott.

American psycho ger inte någon sympatisk bild av de rika inte en trevlig människa så långt ögat når i filmen (ja det skulle i så fall vara polisen Kimball). Det jag kan komma att fundera på när jag ser filmen är den schablonbild som ofta ges de rika och besuttna i många filmer och övrig media. Deras liv skildras oftast som innehållslösa, olyckliga och t.om ibland som ett sorts martyrskap. Om man är konspiratoriskt lagd kan man lätt tro att de som innehar makten och härligheten underblåser denna framställning för på så sätt kunna rättfärdiga sina vidlyftiga liv typ: ”Se på oss vilka eländiga liv vi har det är klart att vi måste få unna oss lite rysk kaviar och champagne för att kunna överleva dagen”. Å andra sidan kan det också vara så att schablonbilden av de rika är ett utslag av avudssjuka från de som inga pengar har och vill påskina vad tomt livet blir med några miljoner extra på banken.

Hur som helst är American psycho en underhållande och tidvis rolig film om en mans psykiska förfall, man får bara inte ta den på för stort allvar för den är gjord med glimten i ögat. Ellis ska tydligen återvända till sin karaktär Bateman något jag inte alls gillar.

Regi: Mary Harron

Betyg: 8/10

The Fighter ( 2010 USA )

Micky Ward ( Mark Wahlberg) har det inte så lätt. Han försöker bli en framgångrik boxare men är egentligen alldeles för gammal. Hans bror ( Christan Bale ) som sköter Mickys träning försvinner av och till för knarka, Mickys mamma ( Melissa Leo ) är hans manager och en riktig satkärring. Hennes ord är lag och hon har en hel hop av döttrar/släktingar ( jag fick aldrig släktförhållandena klart för mig ) som lyder hennes minsta vink. När brodern åker i fängelse tröttnar Micky på sin familj, skaffar sig en ny tränare och mananger samt flickvän. Han börjar vinna sina matcher och har en chans på titeln men det känns inte riktigt bra,  han behöver sin familj.

Ja herregud vilken soppa och detta är oscarsnominerat. Troligtvis hade jag varit aningen mer förlåtande om den inte hade varit just detta, oscarsniominerad. Filmen är en dussinhistoria som i och för sig har en del bra skådisar men som bästa film borde man nog kunnat skrapa fram ett bättre alternativ än The Fighter. Den banala historien har berättats förut och kommer att berättas igen och igen. The Fighter är vare sig skickligt eller spännande gjord, den förlitar sig helt på att skådespelarna ska fixa jobbet. Problemet är bara att jag har svårt att finna sympati för någon. Familjen är en hop personer som bara är otrevliga och asjobbiga. Micky irriterar jag mig på då han är trettio år och har än inte bett familjen att dra åt helvete. Det som är än mer irriterarnde är att Micky vill försonas med familjen efter han lyckats bli av med patrasket. Hade jag kunnat finna sympati för någon i filmen kanske man hade kunnat svälja berättelsen men icke.

Regi: David O. Russell

Betyg: 3/10

The Dark Knight ( 2008 USA )

Jag skulle inte tro att filmen The Dark Knight behöver någon närmare presentation men för de som har missat den så handlar den kort och gott om en miljardär, Bruce Wayne, som klär ut sig på nätterna och bekämpar brott. Anledningen till detta är att hans föräldrar mördades av en rånare när han var ung och nu har han både medlen och möjligheterna att förhindra brott. I den andra filmen om Batman, som Wayne kallar sig när han är utklädd, möter han den galna och obalanserade skurken The Joker, han kallar sig sig så då han ser ut som en grotesk version av en kortspels joker i ansiktet. Batman har tidigare gjorts dels för tv då  Adam West spelade ”The caped crusaider” som Batman kallas ibland. Tv-serien påminner i det närmaste om en amerikansk version av Åsa Nisse när det gäller kvalitet på manus och skådespelare med andra ord är tv-serien bland det mer underhållande man kan se.

Cesar Romero ( Känd från Falcon Crest )som The Joker, notera att han inte ens orkat raka av sig mustaschen.

 

I slutet av 80-talet gjorde man fyra långfilmer som var snygga att se på men innehållsmässigt ganska dåliga en anledning var att man inte visste hur man skulle tackla Batmanfiguren Skämt eller allvar? Resultatet blev en blandning vilket inte blev så lyckat. Filmerna är ganska ambivalenta i sitt utförande det verkar nästan som att både filmmakare och skådespelare skäms lite för det de gör.

The Joker i Nicholsons överskattade tolkning.

2005 var det dags för en nystart av Batman då kom Nolans ”Batman begins”. Nu tog man en mer seriös infallsvinkel på historien om Batman. Filmen är mer genomarbetad och man har satsat på att  få det hela så trovärdigt som möjligt inom ramen för berättelsen. Batman Begins mottogs väl av både kritiker och publik. Uppföljaren The Dark Knight fick extra mycket publicitet då Heath Ledger som spelar The Joker avled innan filmen hade premiär. Filmen blev en succé´och Ledger belönades postumt med en Oscar året efter. Jag tycker Nolans version av Batman är mycket bra, filmerna är spännande och man har lyckats väl med balansen Wayne/Batman. Risken blir många gånger att Wayne glöms bort och hans alter ego tar över hela scenen. Det enda som Nolan gott kunde skippa är att Wayne talar med tillgjord röst när han är Batman. Tanken är att det ska vara så realistiskt som möjligt, folk borde rimligtvis känna igen Waynes röst om han inte förställer den, men resultatet blir bara fjantigt och jag hoppas de skippar detta till tredje filmen.

Ledgers Joker.

The Dark Knight är mycket riktigt en bra actionfilm. Jokern kommer nog aldrig att vara bättre än i Ledgers version. Han ger ett porträtt av en djupt störd och obehaglig person och är en värdig motståndare till Batman. Egentligen kan aldrig Batman vinna över Jokern han kan spärras in men kommer alltid komma  tillbaka möjligtvis skulle han kunna dödas men men då förlorar Batman den moraliska kampen. Tyvärr är The dark Knight alldeles för lång efter ett tag känns det som att filmen aldrig vill ta slut. Nolan har tryckt för mycket i filmen och jag känner att jag blir mätt på både Jokern, Two Face och Batman en bra stund innan filmen tar slut. Slutet är aningen svagt och det känns lite som man kände att det var dags att knyta ihop säcken då filmen annars skulle riskera att hamna på tre timmar. The Dark Knight hade nog mått gott av att klippas ned en aning.

Om man vill läsa lite Batman serier kan jag rekommendera ”The Killing Joke” av Alan Moore samt ”Arkham Asylum” av Grant Morrison. Bägge serierna anser jag vara överlägsna Millers lite fjantiga machostil i den mer kända The return of the dark knight.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 8/10

3:10 to Yuma ( 2007 USA )

En fattig farmare Dan ( Bale ) tar ett erbjudade om att frakta en rånare Ben ( Crowe ) till staden Yuma där den laglöse ska transporteras med tåg  till fängelse. Rånaren spåras av sina medbrottslingar som ska försöka frita honom helst innan han når Yuma. Under resans gång utvecklas det  någon sorts vänskap och respekt mellan Dan och Ben.

Filmen är en nyinspelning av en film med samma namn från 1957 som i sin tur baseras på en novell av Elomore Leonard. Det är inget större fel på filmen, vi serveras en ganska rak berättelse. Intressantast i filmen är den till en början  psykologiska striden mellan Dan och Ben som försöker hela tiden få Dan att överge sitt sitt uppdrag med både mutor och hot, Dan som är stönigare än en åsna vägrar envist. Skådespelarana är bra,  både i huvud och biroller men starkast lyser Ben Foster i rollen som Crowes närmaste man. Foster är bra bra på att spela obehagliga lite halvgalna typer, han hade en liknande roll i vampyrskräckisen 30 days of night.

Filmen spårar ut lite mot slutet då Bale är alltför envis i att genomföra sitt uppdrag som har utvecklas till någon sorts hederssak för honom. Personligen tycker jag att det är ganska korkat att villigt riskera både familj och liv för att slutföra ett jobb. Även Crowe  ändrar karaktär och beter sig korkat i finalen. Bortsett från det svaga slutet är 3:10 to Yuma en helt ok västernfilm. Över hos RJ finns det även liknande åsikter om filmen.

Regi: James Mangold

Betyg :6/10

Public enemies (2009)

public-enemiesUnder depression på 1930 talet rånade gangstern John Dillinger ett antal banker och blev stämplad som samhällets fiende nr 1. Filmen skildrar slutet av Dillingers karriäroch hans kärlekshistoria med garderobsflickan Billie . Parallellt får vi följa FBIs jakt på Dillinger som leds av Melvin Purvis.

Jag är ganska besviken efter ha sett Public Enemies, jag hade hoppats mer på filmen. Det är Michael Mann som gjort filmen och som de flesta filmer han regisserat är den riktigt snygg men bland kan Manns filmer kännas lite opersonliga och tråkiga vilket Public Enemies gör. Filmen tar aldrig fart och jag sitter mest och väntar på att den ska börja det hela känns som enda lång inledning och sedan är filmen slut. Man kommer heller aldrig personerna Dillinger och Purvis in på livet och därför bryr man sig inte om deras öden, det hela är mer som snygga bilder på 30 tals mode, bilar och inredning och allt slutar i ett jaha. Jag har sett bättre TV filmer om Dillinger.

Regi: Michael Mann

Skådespelare: Christian Bale, Johnny Depp

Betyg: 3/10