Broken Arrow (1996 USA)

Jag inte begripa varför jag gillar Broken arrow så mycket. Det är en film som verkligen inte tål att synas i sömmarna då manuset är full av logiska luckor, John Travolta spelar över så klockorna stannar, Christian Slater påminner mest om en vilsen valp i öknen och dialogen gör att skämskudden nöts på båda sidor under titten. Till på köpet är det en ökenfilm något jag brukar ha svårt för. Vad är det då som gör att jag gillar denna film som verkligen inte alls borde funka för mig?

Det hänger inte på skådisarna. Jag ogillar inte Slater eller Travolta men det är inga favoriter, Det är inte handlingen som rör jakten på en förlupen atombomb.  Filmen är inte överdrivet spännande. Det är en actionfilm av standardklass; lite slagsmål, lite pangpang, sekundjakter och några explosioner. Regissören John Woo har heller inte varit någon favorit vare sig tidigare eller senare.

Om jag rannsakar mitt sinne kommer jag fram till tre saker jag gillar med filmen: Hur Travolta håller sina cigaretter, den stabila kostymkvartetten Bob Gunton, Kurtwood Smith, Daniel von Bargen och Delroy Lindo och slutligen är filmens main theme  helt underbart. Det hamnade av någon märklig anledning i Scream 2 men då under namnet Deweys theme. Fråga mig inte hur det gick till.

Ovanstående är inte mycket att hänga i julgranen om man nu vill haussa en film. Kvar finns bara då min känsla av att jag gillar filmen utan att egentligen kunna förklara varför. Det är väl det som brukar kallas för guilty pleasure. Jag har sett rullen en fyra/fem gånger (senast härom veckan) och mitt betyg har varit detsamma genom åren. Kort och gott Broken arrow är lite av en gåta för mig även om den är angenäm.

Regi: John Woo

Betyg: 8/10

Bullet to the head (2012 USA)

Bullet-to-the-Head-Fan-Made-PosterStallone spelar lönnmördaren Jimmy Bobo. Under ett uppdrag blir Bobo och hans kollega lurade av sina uppdragsgivare som istället för att betala för utförda tjänster istället försöker döda Bobo och hans partner. Attentatet lyckas till hälften och Bobo börjar leta efter de svekfulla uppdragsgivarna. Under sin jakt väljer han att motvilligt sammarbeta med polisen Sung Kang som även han är ute efter samma personer.

Det är Walter Hill som står bakom kameran och han upprepar halvt om halvt sitt koncept från sin film 48 hours. Problemet här är att Taylor Kwon som spelar polisen Kang har mindre utstrålning än ett paket fiskpinnar. Med blankt och uttryckslöst ansikte säger han sina repliker och skrider (även om han springer och slåss ibland) genom filmen. Samspelet mellan Stallone och Kang är ickeexisterande. Stallone däremot känner jag att jag saknat, jag inser också att han troligen är en bättre skådis än vad han får visa. Iofs är det kanske enkelt att mata på med halvdana actionfilmer och casha in lönechecken. Jag skulle verkligen vilja se honom i något annat där han får en chans att visa vad han går för som skådespelare som tidigare gjort,  t.ex Copland.

Det är en hel del intressantata skådisar som dyker upp i birollerna. Jason Momoa (Game of thrones, Conan) är bra som skurk och Christian Slater är härligt irriterande som slem advokat. Att Adewale Akinnuoye-Agbaje (sug på det namnet) dök upp var en glad överraskning då han blev en uppskattad skådis sedan jag såg honom som Adebisi i Oz för många herrans år sedan.

Bullet to the head är inget att hurra för men det var trevligt att få se Stallone igen och det var en hel del intressanta skådisar i birollerna. Tyvärr drar ”skådisen” Kwon ned upplevelsen rejält, speciellt då han är med i var och varannan scen.

Regi: Walter Hill

Betyg: 4/10

Robin Hood 1976 vs. Robin Hood 1991

Robin Hood har filmatiserats otaliga gånger, kanske några gånger för mycket om ni frågar mig. Av alla de versioner jag sett håller jag fortfarande Disneys tecknade version som den bästa. Men den recensionen får vänta till en annan dag.

I mitten på 70-talet kom filmen Robin and Marian (Robin Hood äventyrens man). Detta är en ganska annorlunda version av Robin Hood sagan. Den startar egentligen efter att äventyret i Sherwoodskogen slutat. Robin (Sean Connery) har följt Richard Lejonhjärta på korståg i det heliga landet. Ett äventyr som inte varit speciellt glamoröst. Lejonhjärta (Richard Harris) framställs här som obalanserad och blodtörstig. Robin längtar hem och när tillfälle ges sticker han och Lille John (som passade nog har en överkammad flint, populärt även kallad för Robin Hood frilla) hem till England och Sherwoodskogen. Väl framme märker Robin att tiden sprungit från honom. Marion (Audrey Hepburn) har gått i kloster och sheriffen (Robert Shaw) styr och ställer i Nottingham. När Marion riskerar att fängsas ”räddar” Robin henne, något hon inte uppskattar speciellt mycket. Sheriffen måste ytterst motvilligt jaga Robin Hood än en gång.

Richard Lesters version av Hood är annorlunda på både gott och ont. Det är en ganska sorgsen historia som visar att tiden obönhörigt har sin gång och att saker och ting förändras och hur gärna man vill går det inte att vrida klockan tillbaka. Alla utom Robin Hood har förstått detta. Marion är inte intresserad av att hänga runt i Sherwoodskogen och hångla med Robin. Sheriffen finner det hela lite pinsamt att jaga Hood, han vill mest ha lugn och ro och gör allt han kan för att slippa komma i konflikt med Robin. Den enda som kör på som vanligt är Robin Hood som vägrar inse att även hjältar blir gamla.

Som ni redan misstänker är detta pensionärsaction på högsta nivå. Alla är mer eller mindre slitna och hur gärna Hood i Connerys muntra version vill ha lite fart och fläkt så går filmen på halvfart. Iofs är nog detta meningen.  Bra skådespeleri gör att den här lite vemodiga versionen klarar sig relativt bra. Det blir aldrig spännande och fartfyllt men berättelsen är ganska intressant och är man intresserad av Hood med sällskap är den rekommendabel.

Robin Hood: Prince of thieves torde vara den film om Robin Hood som är mest välkänd i dag. Det är en högljudd och storslagen film av Kevin Reynolds med Kevin Costner i rollen som Robin Hodd.

Även denna film startar i mellanöstern. Hood flyr från fångenskap och får med sig en fånge på köpet, Azeem (Morgan Freeman). Framme i England upptäcker Robin att under tiden som Richard varit upptagen med att kriga i Palestina har hans fiender passat på att roffa åt sig makten. Robins far har blivit mördad och ett pris är satt på Hoods huvud. Tillsammans med Azeem flyr Robin till skogs och slår sig samman med en grupp fredlösa för att bekämpa kung Richards fiender.

Det här var en stor succe när den kom och ”alla” tyckte den var bra. När jag såg om Prince of thieves fann jag att större delen av filmen var en ganska pinsam och trist upplevelse. 1976 års version känns avsevärt fräschare. Prince of thieves  är i mångt och mycket en parad av förskräckliga frisyrer. Costner i hockeyfrilla, Christan Slater i pottfrisyr, Mary Elizabeth Mastrantonio i hår som ser ut som stålull och Alan Rickman med ett hår som troligtvis aldrig sett en kam. Folk ser helt enkelt för djävliga ut. Jag kan inte släppa frisyrerna utan jag stirrar bara med gapande mun och undrar hur jag kunnat missa dessa frisyrvidunder när jag såg filmen för första gången. I längden blir också filmen ganska trist. Costners nasala och lite smågnälliga röst blir till slut tröttande att lyssna på. Det blir direkt pinsamt när man ogenerat trycker in amerikanska ideal och värderingar i den medeltida frihetskampen. För att höja moralen hos de fredlösa kör Coster ett par tal som påminner om den amerikanska självständighetsförklaringen och bill of rights.

Det finns en liten liten ljuspunkt i filmen: Alan Rickman i rollen som Shefriffen av Nottingham är underhållande i sitt överspel. Prince of thieves är en ganska trist historia trots alla fighter och smålustigheter. Filmen känns bara tillgjord och plastig.

Betyg:

Robin Hood 1976: 6/10

Robin Hood 1991: 3/10

Very bad things ( 1998 USA )

Kyle och Laura ska gifta sig. Kyles vän fastighetsmäklaren Robert Boyd arrangerar en svensexa i Las Vegas. Killarna festar hårt så hårt att aftonen slutar med två lik. Som ”tur” är visar det sig att fastighetsmäklaren är en psykopat som inte backar för omoraliska handlingar. Med en viss övertalning skaffar det skärrade sällskapet undan liken och nu gäller det bara att alla håller käften. Lättare sagt än gjort. Robert backar dock inte för att tysta den som inte kan hålla truten.

Det här är en s.k svart komedi som jag fann väldigt rolig när jag såg den på bio. Vid en omtittning tolv år senare känns den inte lika fräsch. Främst att jag upplever den som pratig ( trots alla lik ) och inte minst väldigt SKRIKIG. De gapas och skriks filmen igenom. I och för sig är det väl inte helt orealististiskt när man är stressad och folk dör till höger och vänster men det blir jobbigt att höra i längden.

Däremot är castingen i det närmaste perfekt. Slater är  klippt och skuren i rollen som den slemmige Boyd och Diaz är mycket underhållande som den blivande bruden vars drömbröllop ska bli av till varje pris. I övriga roller har vi b.la Jon Favreau och Leland Orser som som är ganska roliga i rollerna som mycket stressade män i en ohållbar situation. Tidens tand har nött ned Very bad things men det är fortfarande en helt ok film.

Regi: Peter Berg

Betyg: 5/10