Alita: Battle Angel (2019 USA)

Den här filmen var jag mycket tveksam till. Det gjordes rejält med reklam för filmen på bio och regissören Robert Rodriguez hade tom spelat in ett litet tal där han berättade hur fantastisk filmen var. När man lanserar en film så här mycket får jag känslan av att filmmakarna är desperata och gör allt i sin makt för att sälja in en dyr men undermålig produkt. Resultatet blev att jag var rejält less på filmen redan innan den haft premiär och struntade i den. En del filmspanare har dock hyllat filmen så här i efterhand så jag gav den trots allt en chans.

Robotreparatören Dyson Ido hittar en cyborg på soptippen som han startar upp. Cyborgen har tappat minnet och vet inte vem hon är eller varför hon hamnat på tippen. Dyson ger henne namnet namnet Alita efter hans döda dotter. Alita visar sig ha en hel del extraordinära förmågor och hennes förflutna börjar komma ikapp både henne och Dyson i form av en hel hop lejda lönnmördare.

Jag är glad att jag inte såg rullen på bio, nu var den inte dålig men speciellt bra var den inte heller. En medelmåttig film som duger om man vill slå ihjäl ett par timmar. Jag var inte beredd på att filmen skulle vara så melodramatisk. Död dotter, komplicerade förhållanden, lite tonårsromans och förräderi allt överkletat med så mycket CGI att både Lucas och Jackson torde bli gröna av avund. Just det sistnämnda var ett problem för mig vid titten då filmen gav ett intryck av att vara en blandning av Pixar och vanlig spelfilm. Nu har iofs de flesta filmer idag rejält med CGI-effekter ibland funkar det ibland inte. Denna gång funkade det inte för mig men uppenbarligen för en hel del andra biobesökare. Jag anar att en uppföljare lär komma men då kommer jag nog att passa både på bio och hemma.

Regi: Robert Rodriguez

Betyg: 4/10

 

Spectre (2015 Storbr/USA)

spectre-banner-3SPOILERVARNING

Så blev det äntligen dags för Bond:24. Just denna film var jag lite extra förväntansfull inför. Inte av den anledningen att det är samma gäng i produktionen som gjorde den hyllade Skyfall utan mer beroende på skådespelarensemblen samt organisationen Spectres återkomst. I filmerna under 60-talet var denna organisation Bonds huvudfiende men det var inte agent 007 som knäckte organisationen utan en rättslig tvist mellan filmbolaget och Kevin McClory som tillsammans med Ian Fleming hade kläckt iden om Spectre och dess ledare Ernst Stavro Blofeld. Nu har man köpt tillbaka rättigheterna från McClorys dödsbo och därmed är det fritt fram att använda sig av denna sinistra organisation.

Handlingen går i korthet ut på att 007 får ett sista uppdrag av sin numera avlidna chef. Hans ska mörda en person och sedan besöka dennes begravning. Bond gör detta och spåren leder honom till en organisation, Spectre, som är dagar från att ta över all information som världens underrättelsetjänster sitter på. Det visar sig också att organisationen har legat bakom allt elände som drabbat Bond i de senaste filmerna. Likt de tidigare filmerna med Craig får Bond agera solo då MI6 inte kan stödja hans uppdrag.

MPP_LEC_220715_Spectre_15

Filmen startar med en suverän inledningsscen som utspelas i Mexiko under De dödas dag.

Jag har inga större problem med storyn, den rullar på ungefär som en film med 007 ska göra. Det är däremot lite tröttsamt att var och varannan thriller numera ska rida på Snowdens ”avslöjanden” och varna för ett övervakningssamhälle som redan är ett faktum och som de flesta gladligen verkar anamma. Jag hade även lite bryderier över att M var tvungen med att vänta med att ge Bond uppdraget tills efter sin död. Kunde hon inte leverera detta till honom tidigare? Varför detta hemlighetsmakeri? Ett annan fundering är organisationen Quantum som lanserades i de två första filmerna. Hur kommer den in i bilden nu när Blofeld hävdar att han och Spectre ligger bakom allt? Egentligen är det inte så mycket att bry sig om men när Bondfilmerna blivit mer realistiska ökar kravet från mig som tittare att saker och ting ska vara någorlunda logiska.

spectre-blofeld

Christoph Waltz som Blofeld. Gary Oldman tillfrågades först men tackade nej. Det hade kunnat bli en intressant och annorlunda gestaltning.

Skådisarna som gav mig ståpäls var naturligtvis den undersköna Monica Bellucci (enligt rykten fick man ”sminka ned” henne då hon såg för bra ut) samt Christoph Waltz. Allt verkade vara upplagt för en promenadseger men så blev det inte riktigt. Kritiken har varit blandad, allt från femmor till närapå bottenbetyg. Filmen anklagas för att vara tråkig, Craig är trött i rollen som Bond, Waltz och Bellucci underutnyttjade osv. Till viss mån kan jag förstå kritiken men håller inte riktigt med om allt. Jag anar att de som gillade Skyfall men kanske inte är några större fans av Bond kan ha svårt för den här filmen. Jag gillade iofs Skyfall men var inte eld och lågor över filmen som så många andra. Spectre är ett steg tillbaka mot den mer ”klassiske” Bond både i upplägg samt känsla om det är bra eller inte är en smaksak. Jag blev inte överraskad att serien tog detta steg tillbaka då slutet på Skyfall hintar en aning om en liten tillbakagång till det äldre konceptet.

spectre_86197

Léa Seydoux är filmens Bondbrud. Personligen hade jag hoppats på Monica Bellucci.

Problemet med Spectre är att man vill lite för mycket och vet inte riktigt vad man ska lägga krutet på. Bellucci är sorgligt underutnyttjad och svischar förbi i handlingen. Det är synd för hon är en bra skådis. Léa Seydoux som spelar filmens Bondbrud är helt ok och man får in henne snyggt i handlingen men i mina ögon blir det kaka på kaka. Filmen hade funkat lika väl med Belluccis rollfigur och man hade kunnat lägga mer speltid på annat än att behöva introducera en helt ny rollfigur samtidigt som man skickar ut en bra skådis genom bakdörren.

NEJNuwglbnCoMQ_1_b

Dave Bautista spelar Mr.Hinx. En av de bättre underhuggarna på många år.

Waltz speltid är också kort men det har jag mindre problem med. Det är inte ovanligt att huvudskurken inte har så mycket speltid men visst kunde man haft med honom i några fler scener. Filmens final är är en anings svag även om jag gillade att man inte tar död på Blofeld. Den kunde ha kortats till förmån mot lite mer tid i Blofelds bas. Spectre känns i sina stunder lite hackig och osmidig. Ibland tar man god tid på sig i berättandet och ibland får jag intrycket av att man skyndar vidare i storyn för att hinna med allt.

Titellåten och förtexterna är fruktansvärda. CGI är man iofs van vid numera men jag betackar mig för jättebläckfisken som täcker filmduken och ger en känsla av att man ska se få en monsterfilm. Låten är definitivt den näst sämsta som gjorts, sämst är Madonnas Die another day.

Det som är positivt med filmen är dock en hel del. För första gången på många år har man hittat en skrämmande henchman, Mr Hinx spelad av Dave Bautista håller nästan Red Grant klass. En ruggig typ. En hel del av actionscenerna är mycket bra. Inledningsscenens långa tagning tog andan ur mig, Biljakten fann jag vara mycket underhållande och flygplans/biljakten var fin. Spectre har även ett tågslagsmål som var en fin blinkning till 007 ser rött. Angpånende blinkningar till tidigare Bondfilmer sker de med sådan frekvens att ögonen blir alldeles torra av allt blinkande. Kanske lite överdrivet men det underhåller åtminstone för stunden. Många hävdar att Craig känns trött och oinspirerad men det håller jag inte med om. I sina stunder känns han tom lite sprallig och har begåvats med ovanligt många one-liners för att vara Craig. Denna känsla kan bero på att Spectre har ett lite lättsammare manus än tidigare filmer.

Vad blir då slutomdömet? En underhållande film som inte följer i fotspåren av Skyfall. Om det är bra eller inte kan diskuteras. Jag vart i alla fall road och trots att det är en lång film fick jag vare sig träsmak, restless legs eller problem med att hålla ögonen öppna. Det blir åtminstone sju martinis och jag väntar ivrigt på Bondfilm nummer 25.

Django – unchained (2012 USA)

timthumbDjango är en slav som köps av prisjägaren Schultz. Anledningen till köpet är att Django ska peka ut tre män som Schultz jagar. Efter utfört uppdrag släpps Django fri. Då han är en fri man tänker han köpa loss sin fru som sålts till plantagen Candyland. Prisjägaren och den forne slaven slår sig samman för att finna frun.

Jag är alltid skeptisk när det vankas en ny film av Tarantino. Ofta är regissörens filmer intressanta men han är en aning överskattad. Hitintills har Tarantino för mig varit en varannanfilmsregissör, en bra film har följts av en mindre bra och då Inglorious Basterds var mycket bra borde Django inte vara speciellt bra om Tarantino nu skulle följa sitt mönster. Trots min skepsism kan jag inte avhålla mig från ett biobesök när det vankas en ny film av regissören, han är alltför intressant för att ignorera.

Django är nästan tre timmar lång men det märktes inte. Filmen kändes mer som två timmar och är grymt underhållande. Historien flyter på och filmen har inga döda stunder, något som kan ske även i de bästa filmer men Django bara rullar på. Filmen började och plötsligt hade tre timmar förflutit i ett nafs. Trion; Waltz, Fox och Di Caprio är alla mycket bra men Waltz som prisjägare är i en klass för sig. Schultz användning av det engelska språket är mycket underhållande. Det som var allra bäst med Django var att filmen saknade de långa träsmaksframkallande monologer som varit Tarantinos signum.

Roligt var att regissören smugit in en och annan historisk felaktighet. Jag anar att om man ser om alla hans filmer så kanske de skapar en helthetsbild av ett Tarantinskt universum där Hitler mördas och det amerikanska inbördeskriget startar lite tidigare än i ”vår” värld. Frågan är om det är en noga uttänkt plan eller om Tarantino hittar på allt eftersom han skapar sina filmer.

Vanligtvis brukar jag tycka sämre om filmer när det gått ett par dagar, magin falnar och den värsta upphetsningen lägger sig men i Djangos fall blev det tvärtom. Jag är nästan sugen på att se om den på en gång, något som hör till ovanligheten när det gäller mig och min filmkonsumtion men så bra är den!

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 9/10

Carnage (2011 Frankrike m.fl)

Polanskis senaste film startar med ett slagsmål mellan två pojkar. Barnens föräldrar träffas för att diskutera igenom händelsen som civiliserade människor och det går bra till en början men samtalet börjar urarta och utvecklas till en verbal konflikt där alla inblandade ligger i luven på varandra.

Filmen har fått ett ganska positivt mottagande ute i bloggvärlden b.la har Pladd, Movies noir,och Fiffi skrivit om Carnage. Då filmen är baserad på en teaterpjäs finns det en viss risk med att den blir stel och överdrivet konstruerad men Polanski har lyckats väl med transfereringen från scen till film. En anledning kan vara att pjäsens författare har varit med i den bearbetningen. Att Polanski lyckats med att få fyra mycket bra skådisar i rollerna gör inte saken sämre.

En del kritik av filmen rör händelseförloppet att det ena paret hela tiden är på väg att lämna lägenheten men dras gång på gång tillbaka in argumentationen och bostaden av olika skäl . Jag stör mig inte så mycket på detta trick som används titt som tätt. Det ger en illusion om att trots berättelsen fysiskt står still gör löftet om vidare förflyttning att det på något bakvänt sätt rör på sig. T.ex utspelas filmen Suburbia i en gränd där man är på väg bort men hela tiden händer det något som gör att karaktärerna stannar kvar speltiden ut. Nu visste jag om att hela filmen skulle utspela sig på en och samma plats och var därmed mentalt förberedd. Jag har förståelse om man vill ha en viss omväxling i scenografin.

Jag har två små invändningar. Polanski är lite yxig när han låter den verbala konfliken segla upp. Judy Fosters karaktär är helt enkelt för konfliktsökande och man ser redan vart det bär hän innan grälet tar fart. Jag hade önskat en mer indirekt väg in i argumentationen.

Filmens andra halva när alla grälar med varandra känns det som att Polanski tappar greppet över berättelsen. Jag får intrycket av att jag följer fyra tennismatcher samtidigt som man leker hela havet stormar. Underhållande, oh ja, men jag saknar finessen, de pinsamma situationerna samt de verbala nålsticken som präglar Carnages första halva.

Mitt slutomdöme blir en underhållande och otroligt välspelad tragisk komedi som dock tappar greppet och mitt intresse mot slutet men den är definitivt sevärd för det är väl de flesta filmer där Waltz och Winslet är med i rollistan? En liten iaktagelse: Ingen kan väl äta mat med en sådan njutning som Christoph Waltz. Oavsett om han äter strudel eller smulpaj ser han ut att njuta till fullo.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 7/10

Water for elephants (2011 USA)

Den här historien har man sett många gånger förut godhjärtad (är snäll mot djur) men fattig pojke  träffar en flicka som är tillsammans med en ond man (är elak mot djur). Kärlek uppstår och berättelsen får ha sin gång.

Om det inte vore för två saker skulle jag troligtvis avsky den här filmen. Dels så utspelar den sig i cirkusmiljö något som jag är lite svag för. Det är något visst med cirkusmiljön, en ambulerande arbetsplats fylld med exotiska djur (åtminstone förr i tiden) och trasiga själar. Det räcker för att jag åtminstone ska uppmärksamma berättelsen. Den andra anledningen är Christoph Waltz i rollen som den oberäknlige cirkusdirkektören. Walz var som bekant mycket bra i Inglorious barsterds och i Water for elephants är han minst lika bra. Han ger helt enkelt ondskan karaktär.  Vi hittar även Reese Whitherspoon och Robert Pattison i rollistan men de är märkligt bleka och agerar sömngångaraktigt. Pattison har jag aldrig sett tidigare men Whitherspoon brukar göra bättre ifrån sig, det var lite av en besvikelse. Däremot var det roligt att få se nestorn Hal Holbrook i en för sig liten roll men det var ändock Hal. Fina färger, Walz och cirkusmiljö räcker för att ge filmen godkänt men inte mer. Movieblog 4 you var desto mer nöjd med filmen medan Frestande filmvärld var lite mindre tagen.

Regi:Francis Lawrence

Betyg: 5/10

Inglourious basterds (2009)

brad1En grupp soldater med judisk bakgrund sprider skräck bland de tyska soldaterna i det ockuperade Frankrike under 2:a världskriget. Soldaderna blir involverade i en komplott som, om den lyckas, gör det möjligt att utplåna hela det nazistiska toppskiktet. I deras väg står den tyske säkerhetschefen Hans Landa, en formidabel motståndare.

Jag hade låga förväntningar  på filmen då jag anser att Tarantino till viss mån är överskattad samt att han likt Bergman och Allen är kritikernas gullegris vilket gjorde mig tveksam till den goda kritiken filmen fått i pressen. Det var härligt att mina förväntningar kom på skam, filmen är mycket bra. Historien är fängslande, skådespelarna är suveräna, speciellt då Brad Pitt och Christoph Waltz, att de spelar över å det grövsta gör inget då det är mycket underhållande och stör mig inte. Musiken är som oftast i Tarantinos filmer mycket bra, Cat People med Bowie dyker t.ex upp vid ett tillfälle.  Ett genomgående tema i filmen är Sergio Leones västernfilmer då många scener i filmen har knyckts/inspirerats av dessa. Ett annat tema i filmen är språk, det som många gånger för handlingen framåt är oförmågan att förstå eller tala ett främmande språk. Ett stort plus i filmen är att fransmän talar franska,tyskar tyska etc, undrar hur de gör i USA,  kommer filmen att vara dubbad? Att det inte blir ett toppbetyg beror på Tarantinos Shakespearianska dialoger, de är bra men det kan bli lite väl pratigt ibland. Jag vill väntar nog ett bra tag innan jag ser om filmen.

Regi:Quentin Tarantino

Skådespelare:Brad Pitt, Christoph Waltz, Mélanie Laurent, Eli Roth m.fl

Betyg:8/10