The Hobbit: The Battle of the five armies (2014 USA/Nya Zeeland)

hho8ZnXDen sista och avslutade delen i Peter Jacksons trilogi om Bilbo är en fartfylld historia. Draken Smaug attackerar Sjöstad, alvkungen Tharnduil anländer med en arme då han vill ta del av Ensamma bergets skatter, folket i Sjöstad vill ha den belöning som utlovades i förra filmen och Thorin har blivit halvgalen då han drabbats av drakskattens förbannelse. Problemen slutar inte där då två orcharméer marscherar mot Ensamma berget och Gandalf har upptäckt att Sauron har fortfarande har hälsan. Puh!

Jag kan snabbt konstatera att filmen åtminstone inte är tråkig men den är absolut inte bra. En anledning kan vara att Jackson möjligtvis har tröttnat på Midgård, något man talade om på Har du inte sett den. Oavsett om Jackson tröttnat eller inte är det främsta skälet till filmens misslyckande att Peter Jackson inte är en bra regissör något jag skrivit om här. Det jag skev då gäller i högsta grad nu efter att ha sett filmen. Jackson saknar all form av fingertoppskänsla och filmen utvecklar sig till enda lång parad med lösnäsor, halvtaskig cgi samt alldeles för utdragna fighter. Det är också illa att man ansträngt sig alltför mycket att länka ihop de två trilogierna. Det görs slarvigt och känns bara ansträngt.

Visst jag somnade inte och blev inte förbannad. Jag blev nog bara mest bara lite beklämd speciellt med tanke på att det här var allt man lyckades åstadkomma trots en fasligt massa pengar. Filmen ger en känsla av att vara ett hafsverk och Jackson bör verkligen ta en paus från att regissera, en förmåga han helt har tappat. Det hade varit spännande att se om filmerna om Bilbo blivit bättre med Del Toro i regissörsstolen då han var inkopplad på projektet till en början. Å andra sidan var hans senaste film sämre än dagens film så det var kanske tur trots allt att Jackson stod för det åtminstone uthärdliga magplaskandet.

Regi: Peter Jacksson

Betyg: 4/10

The Hobbit: An Unexpected journey (2012 USA/Nya Zeeland)

The_Hobbit_An_Unexpected_Journey_poster_Hobbits_749x1109Mina förväntningar på Jacksons senaste triologi var sisådär, de sjönk avsevärt efter att man annonserat att två filmer skulle bli tre. Då regissören Jackson har en ohälsosam dragning mot det pekorala var jag rädd att han nu skulle ges tillfälle att fylla filmerna om Bilbo och hans äventyr med såsiga dialoger och blöta blickar. När eftertexterna rullar kan jag pusta ut för än så länge har Jackson hållit sig i skinnet men filmen dras med lite andra problem.

The Hobbit är en prequel till filmerna om Härskartriologin. Här berättas den historia som nämns kort i Sagan om ringen. I sin ungdom kontaktas Bilbo av Galdalf och tretton dvärgar då de behöver en tjuv till ett farligt uppdrag. Dvärgarna ska försöka återerövra sitt hem från draken Smaug. Bilbo följer motvilligt med på äventyret som innehåller fler faror än en drake. Dvärgarnas ledare Balin jagas av en hämndlysten orch och i den gigantiska skogen Mörkmården har en ond kraft vaknat.

Filmens främsta problem är dess tempo. Den första timmen händer det i stort sett ingenting. Vi introduceras till karaktärerna som trots den långa introduktionen känns anonyma och karaktärslösa filmen igenom. När filmen väl sedan sätter fart blir det för mycket av det goda. Allt händer i ett svep och jag blir lite uttråkad av allt fightande med fula fantasivarelser gång efter annan. Berättelsen griper inte tag i mig. Troligtvis beror det på att jag helt enkelt inte bryr mig så värst mycket om dvärgarna. Det hjälper inte att Jackson har utrustat dvärgarna med olika mössor och lösnäsor de är och förblir anonyma filmen ut. Om någon i sällskapet hade strukit med under filmens gång hade jag troligtvis inte brytt mig utan snarare pustat ut då det varit färre dvärgar att hålla reda på.

Det som är bra med filmen är Martin Freeman som spelar Bilbo det gör han mycket bra. Till vis mån gillar jag även hur Jackson försökt att länka samman de två filmtriologierna. Han har använt sig av Tolkiens övriga fragment och böcker för att fylla ut berättelsen något som ger det förhållandevis enkla äventyret mer tyngd. The Hobbit pendlar mellan en ”hå hå ja ja” känsla samt en viss underhållning. Känslan av att filmen ändå känns lite onödig och att en viss del av magin som delvis präglade de tidigare filmerna inte vill infinna sig är dock påtaglig – trots alla lösnäsor.

Regi: Peter Jackson

Betyg: 6/10

Funderingar kring The Lord of the rings ( 2001 -2003 Nya Zeeland USA )

The Lord of the rings av Peter Jackson är ett imponerande filmprojekt det kan nog alla vara överrens om. Om det är en bra film kan det däremot råda delade meningar om. När jag såg om rubbet (ca 10 timmar) för fjärde eller femte gången började jag fundera en hel del på hantverket. Jag lade märke till en del detaljer som gör att jag blir tveksam till Jacksons kvaliteter som regissör. Jag varnar för spoilers redan här men jag antar att de flesta människor som läser filmbloggar har sett filmen f.ö en anledning till att jag inte ger någon resume av handlingen.

När Jackson filmatiserade Tolkiens saga om Midgård valde han likt författaren dela upp berättelsen i tre delar. Filmprojektet är gigantiskt och Jackson lyckas verkligen att levandegöra Midgård och dess myller av olika folkslag, gigantiska städer, monster och palats. Han har även nyttjat landskapet i Nya Zeeland väl. Landskapsbilderna i filmen är vidunderliga. Jackson har inte tagit några genvägar när det gäller detaljer, bakgrunder, kläder, rustningar ja allt är skildrat in i minsta detalj. Jag minns när jag såg den första filmen. Världen och varelserna som mötte mig gjorde att jag satt och fick gnugga mig i ögonen. Det var en omtumlande upplevelse och den första filmen i serien är också den bästa. En anledning till att filmen fungerar så bra är att Jackson förvaltar tempot i filmen väl. Trots en speltid på över tre timmar blir det aldrig tråkigt. Hela tiden händer det något nytt och karaktärerna känns intressanta. Dialogen flyter också på bra.

I andra delen, The Two towers, börjar dock Jacksons oförmåga som regissör att visa sig. Fortfarande är det hisnande bilder på ett fantastiskt landskap. Stridsscenerna är otroligt bra och slaget vid Helms klyfta är en höjdpunkt i hela filmserien. Gollum är otroligt välgjord, det är svårt att tänka på honom som delvis dataanimerad.

Jackson får däremot ganska snart problem med historien. Tempot faller kvick och stundtals händer det egentligen ingenting. Minuterna tickar iväg och folk pladdrar och värst pladdrar den talträngde kung Theoden. Även om orcher håller på att slå in slottets port passar han på att bränna av ett tal för den som vill lyssna. Jag vet inte varför men när mer mänskliga karaktärer tar plats i berättelsen blir dialogen plötsligt stel och högtravande. Jag ligger och pustar och stånkar i soffan av alla pekorala formuleringar som pressas fram. Aragons och Arwens kärlekshistoria står och stampar och Jackson verkar inte tro att tittarna förstår problematiken så han förklarar den för säkerhets skull två gånger. Jag upplever det som att Jackson får svårt att hantera den komplexa berättelsen och han blir överpedagogisk i sitt berättande. Känslan av att Jackson har svårt att hantera relationerna mellan karaktärerna och vill istället syssla med spännande monster, modeller och action stärks än mer i den sista delen av sagan.

I seriens final är det nya fältslag, spökarmeer, en jättespindel och annat smått och gott. Klättringen uppför trappan till honmonstrets håla är mycket bra likaså staden Minas Tirith och den halvgalne rikshovmästaren Denethor, ypperligt spelad av John Noble. Scenen där han skickar ut sin son Faramir på ett självmordsuppdrag är troligen en av de bästa scenerna i hela filmserien.  Men likt The Two towers får vi dras med ständiga återblickar samt får Arwens öde skildrat tre gånger. Vidare spoilerar den  talträngde Theoden  alla chanser till ett överrumplingsanfall vid fältslaget på Pellenors slätter då han måste hålla, ja just det – ett tal. När det inte är fart och fläkt i rutan är filmen ofta seg och tråkig trots att detta ska vara den storslagna finalen. Än en gång övertygas jag över Jacksons oförmåga att hantera mänskliga relationer. Det finns konfliker och relationer och de skildras men på ett sådant sätt att det känns påklistrat och gjort av någon som försöker gissa sig till hur människor interagerar men inte förstår sig på det. Kanske kan man skylla på att det varit fyra författare till dialogen, jag vet inte men illa är det. Att Elijah Wood gått med samma ansiktsuttryck sedan slutet av första filmen lämar jag därhän. Han ser ut som en Frodo men agera kan han inte.

Slutet är  för långdraget men jag anar att Jackson hade svårt att släppa sitt projekt. Det känns som att han klamrar sig fast vid historien in i det längsta och vill inte riktigt låta berättelsen sluta.

De två sista filmerna är inte speciellt bra i jämförelse med den första delen. Kan hända att jag blivit mätt på alla storslagna scener och är lite bortskämd. Men Jacksons svårighet att få till ett bra berättartempo samt den stundtals usla dialogen gör att de två sista filmerna blir något man inte trodde – ganska tråkiga eller för att citera min kompis Lunkan som torrt konstaterade: ”De hade material till två filmer, men drog ut det till tre”.

Glorious 39 ( 2009 Storbr )

Filmen startar några månader innan andra världskriget utbrott. Vi stiftar bekantskap med familjen Keyes. Pappan i familjen arbetar inom regeringen och höga tjänstemän passer  i revy på familjegodset under olika fester och middagar. Det hetaste samtalsämnet är naturligtvis Hitler. En betydande del av konversationen läggs på om man ska låta Hitler hållas eller sätta hårt mot hårt. Men bakom fasaden av spelad brittisk artighet gror det konflikter där en del av de inblandade inte drar sig för att mörda sina meningsmotståndare.  Det äldsta barnet i familjen Keyes,dottern Anne, kommer av en händelse över några inspelningar som inte är menade för allmännhetens öron och hamnar ofrivilligt i händelsernas centrum.

Det här var en film som jag åtminstone till en början gillade. Kontrasten mellan de fina middagarna, herrgårdarna, paradvåningarna, de illgröna engelska gräsmattorna och ond bråd död är spännande och samtidigt störande då den bild man är van vid med myspys på engelska landsbygden förvrids till något obehagligt. Det är verkligen inget Agatha Christe drama där man glatt knaprar på kakor och dricker te i pauserna mellan likfynden. Nej, istället framställs alla de där mysiga  Jane Austen goa miljöerna som ett bedrägligt lugn där faran lurar överallt. Jag sitter faktiskt på helspänn och man vet inte riktigt vem Anne kan lita på, om ens någon. Sedan är det inte helt fel att man lyft fram en lite bortglömd del av förhistorien om det andra världskriget nämligen den brittiska oviljan att gå i krig mot nazisterna. Romola Garai  hoppas jag få se mer av då hon gör rollen som Anne riktigt bra, Christopher Lee, Bill Nighy, Julie Christie och Hugh Bonneville är andra skådespelare vars insatser i filmen visserligen går på rutin, men en högklassig sådan. Tyvärr så tappar filmen rejält den sista halvtimmen. Och slutet är bedrövligt i all sin sliskighet. Trots detta är filmen en riktigt spännande och bildskön krigsthriller.

Regi: Stephen Poliakoff

Betyg: 6/10

Horror Express ( 1972 Storbr )

Trash is king talade sig varm för filmen Horror express vilket gjorde att jag kände ett behov att se verket. Det lustiga är att jag alltid blandat ihop filmen med slashern Terror train men det enda de filmerna har gemensamt är att de utspelar sig på tåg samt att de hör till skräckgenren.

I en avlägsen del i Asien hittar en vetenskapsman ett lik i grotta. Han ska transportera liket med tåg till Europa för att visa upp sitt fynd. Redan innan avgången visar det sig att allt kanske inte står rätt till med fyndet. En tjuv avlider när han försöker bryta sig in i kistan och en obalanserad präst hävdar att vetenskapsmannens upptäckt sprider ondska. Tågresan blir allt annat än en stillsam färd med b.la zombiekosacker och annat smått och gott.

Horror express är en farfylld film som håller uppe ångan ända till slutet. Historen tar flera vändningar och är stundtals t.om lite småspännande. Den känns kanske lite mer som en äventyrsfilm än en skräckfilm. Det är roligt att man lyckas samla skådisar som Savalas, Lee och Crushing i samma film. Visst kan filmen kännas lite mossig ibland speciellt om man vant sig med dagens dataanimeringar och hysteriska klippning men på det hela är det en klart godkänd historia. Jag skulle inte ha något emot en lite upphottad nyinspelning, det tror jag skulle kunna bli hur bra som helst.

Regi: Eugenio Martín

Betyg: 6/10

Bondtema: The Man with the golden gun ( 1974 Storbr )

The Man with the golden gun skulle bli den sista filmen i många avseenden. Det var den sista Bondfilmen som Guy Hamilton regisserade. Det var även den sista Bondfilmen där man åtminstone gjorde ett litet försök att väva in Flemmings orginal historia. The Man with the golden gun är även sista gången som Broccoli och Saltzman samarbetade. De två producenterna hade allt svårare att dra jämt. De senaste filmerna hade man tagit huvudansvaret över varannan film. Broccoli tog hand om Diamonds are forever samt The Man with the golden gun. Saltzman var motorn bakom Live and let die. Innan nästa Bondfilm, The Spy who loved me, hade premiär hade Saltzman sålt sin del av EON till Broccoli.

Scaramangas pistol som går att plocka isär och består bla av en penna och en cigarettändare.

I The Man with the golden gun får Bond reda på att världens mest berömda lönnmördare Francisco Scaramanga har lejts för att döda honom. Istället för att vänta på att Scaramanga ska komma till Bond börjar han leta efter lönnmördaren. Spåren leder till Sydostasien och berättelsen avslutas med en duell mellan Bond och Scaramanga.

Bond vs. Scaramanga

Manuset skrevs av Tom Mankiewicz som koncentrerade sig på konflikten mellan Scaramanga och Bond men en bit in i arbetet kom han i konflikt med filmens regissör Hamiltion och lämnade filmproduktionen med ett halvfärdigt manus. Broccoli kallade in  Richard Maibaum som förde in nya element i filmen. B.la ville man vara lite ”up to date” och la in en jakt på en solcells generator, filmen gjordes som bekant i efterdyningarna av oljekrisen.

Christpher Lee i arbete.

När det gällde filminspelningen menar man än i dag att inspelningen på scaramangas ö som ligger utanför Phuket, Thailand, var bland det mest besvärliga man gjort i serien. Det var svårt med kommunikationer och platsen var svår att nå med all utrustning som krävdes för inspelningen. I dag är dock ön en turistattraktion och är känd som James Bond Island. Jack Palance var tänkt att spela Scaramanga men han avböjde och rollen som mannen med den gyllne pistolen spelades istället av Chrisopher Lee. Det blev även dubbelt svenskt i filmen, Maud Adams spelar Scaramangas flickvän Andrea och Britt Ekland har den otacksamma rollen som den inkompetenta agenten Miss Goodnight. Broccoli verkade vara ohälsosamt förtjust i cirkus då det temat återkommer i film efter film. Hans våta dröm torde blivit besannad då han fick in dvärgen Herve Villechaize i rollen som Scaramangas medhjälpare Nic Nack. Det ryktas att Herve var en charmör av högsta rang och förförde ett antal kvinnor i filmteamet. Clifton James repriserar sin roll som Sgt Pepper från Live and let die, av någon outgrundlig anledning har han åkt till Thailand för att köpa en bil!

Två svenskor och en dvärg var tydligen det bästa man kunde leverera till Moores andra Bondfilm.

Broccoli blev en gång tillfrågad om det fanns någon Bondfilm som han ville göra en nyinspelning av. Svaret på frågan var nekande men Broccoli sa att delar av The man with the golden gun skulle han kunna tänka sig att göra om. Det är att vara snäll anser jag då filmen placerar sig bland de sämre i serien. Jag börjar med det som är bra: Miljöerna är otroligt snygga och man har lyckats bra med inredning och design, att Moore bär ett par förskräckliga kavajer kan jag ha överseende med det är trots allt sjuttiotal. M:s  högkvarter ombord på vraket av Queen Elisabeth är en fröjd för ögat även Scaramangas ö hör till de bättre skurkhögkvarteren i serien. Titellåten som sjungs av Lulu duger även om den är lite skrikig. Moore spelar den Bond han förväntas spela vare sig bättre eller sämre.

Observera kavajen! Vilken soffa fick sätta livet till?

Kvar blir då resten av filmen. Vi kan börja med rollbesättningen. Christopher Lee som spelar Scaramanga är alldeles för glad och gemytlig för att föreställa världens bästa lönnmördare. Han framstår mest som en mysfarbror. Det kan hända att han var glad och lycklig över att få en annan roll än Greve Dracula och glädjen smittades av på hans rollprestation, vad vet jag men speciellt farlig verkar han inte vara. Rollfiguren Nic Nack hör bland det sämsta man har vaskat fram i en Bondproduktion, meningen är väl att skurkarna ska utgöra ett hot mot vår hjälte? Nic Nack hör hemma  i en Rosa Panter film och har inget att göra i en Bondhistoria. Britt Ekland som spelar Mary Goodnight hör till en av de sämsta bondbrudarna. Hennes rollfigur är att vara pantad blondin och det lyckas hon med över all förväntan, det blir både tröttsamt och gubbsjukt. Övriga skådisar är godkända men inte mer.

Scaramangas medhjälpare Nic Nack.

Filmen brister även i tempo och utförande. Man lyckas aldrig få upp farten i filmen, så fort det ser ut att bli lite spännande byter man fokus eller bryter in med något komiskt inslag. I filmen görs ett berömt hopp över en bro med en bil t.om vid filmens mest spektakulära ögonblick är man tvungen att stoppa in en ”pippi långstrump flöjt” som ljudeffekt och vi som tittare blir plågsamt medvetna att det är en buskis vi tittar på och inte en actionfilm. Även duellen mellan Bond och Scaramanga är ganska odramatisk men vad jag förstått kortade man av den både i manus och sedan på klippbordet vilket var synd. Kvar blir en ganska småtrist duell som vare sig är spännande eller spektakulär.

Filmens kanske mest berömda scen.

The man with the golden gun är definitivt en av de sämre Bondfilmerna vilket är lite synd för jag tror att den hade kunnat bli en ganska tät och spännande agentthriller. Det blir inte bottenbetyg, det är miljöerna alldeles för snygga för, men det är farligt nära en förnedrande etta.

Bästa kommentaren?

Bond: ”Who would spend $1 million to kill me?”
M: ”Jealous husbands. Outraged chefs. Humiliated tailors. The list is endless!”

Två uschliga martinis blir det.